Har i veckan ett par dagar åt projektplanering och diskussioner om det kyrkliga kulturarvet.
Det verkar inte omöjligt
att kyrkobyggnaderna idag har stor betydelse för fler svenskar än vad tron på
Kristus som Guds son har, och kyrkogårdarna är kanske ännu viktigare. Många är
med i Svenska kyrkan för att kunna vända sig dit för bröllop och begravningar.
Det verkar heller inte omöjligt att relationen till gravplatserna förblir
starka samtidigt som nya bruk knyts till dem och identifikationen med själva
kyrkan försvagas. Olika typer av andlighet är fortfarande mycket vanlig, men
kristendomen i konfessionell mening verkar fortfarande vara på tillbakagång i
Sverige. En stor del av denna utveckling är dock mycket fläckvis kartlagd och
jag ser ingenting självklart i att religion eller andlighet kommer att fortsätta
att förlora betydelse ens i Sverige. Däremot tror jag att man kan dra
slutsatsen att den konfessionella enhetskyrkans tid är förbi.
Det vi ska forska om är kyrkan
som kulturarv. Projektbeskrivningen rymmer ett antagande om att det i statens
relation till kyrkan har skett en tyngdpunktsförskjutning från en föreställning
om folkkyrkan som en statlig aktör i ett kristet Sverige till en syn på Svenska
kyrkan som ett enskilt samfund som staten stöder frrämst för att bevara
ett kulturarv, som i första hand handlar om fysiska byggnader och föremål. Detta
ligger också i linje med övrig kulturpolitik, där man ofta kan se tydliga
kontraster mellan å ena sidan bilden av ett modernt och framtidsorienterat
Sverige och, å andra sidan, föreställningen om ett historiskt homogent Sverige
som betraktas som avlägset och vars lämningar kan bevaras som fysiskt kulturarv
och användas av museer och andra kulturarvsaktörer.
Det råder egentligen ingen
tvivel om att de kyrkorna och kyrkogårdarna betyder mycket för många människor
i Sverige. Merparten av de lagregleringar av Svenska kyrkans arbete som
kvarstår efter skiljandet från staten hör följaktligen till
kulturmiljölagstiftningen. Detta ställer kyrkan inför problem när medlemstalen
minskar, många landsbygdsförsamlingar dessutom avfolkas men sockenkyrkorna ändå måste bevaras. Det öppnar frågor om vad man kan, får och bör göra med kyrkobyggnader. I Storbritannien har denna
process gått längre och f.d. kyrkor används som bland annat pubar och bostäder.
Det finns också många exempel på hur kyrkor som fortfarande är i bruk för
gudstjänster av ekonomiska skäl delar lokalen med andra verksamheter. Många
företrädare för Svenska kyrkan har – i lutheransk anda – en ganska pragmatisk
syn på kyrkan som lokal. Denna syn delas inte alltid av kyrkans medlemmar, och
de kulturarvsbevarande myndigheterna är ofta betydligt mer konservativa än
kyrkans egna företrädare.
Själv tänkte jag börja mitt forskningsarbete i projektet med att studera diskussioner om kyrkans
roll i samhället under mellankrigstiden. Det fanns starka föreställningar både
om Sveriges kristna arv och om kyrkans roll i bygget av ett nytt samhälle.
Däremot verkar få ha föreställt sig ett mångreligiöst samhälle eller ett majoritetssamfund helt skilt från staten. Mellankrigstidens Sverige var på många sätt överraskande
långt ifrån ett sekulärt samhälle. Däremot finns det anledning att tro att
många av de frågeställningar och beslut som var aktuella då – allt från
bevarandefrågorna till politikers inflytande över kyrkan - har fått stor
betydelse för senare utveckling, precis som fallet har varit med
välfärdsstatens utveckling.
Kommentarer