Fortsätt till huvudinnehåll

Almedalen 2013

Tidigare i veckan besökte jag för första gången hittills politikerveckan i Almedalen. Naturligtvis är Almedalen en mötesplats för en politisk elit: politiker, politiska tjänstemän, journalister, lobbyister, en och annan akademisk expert eller kommentator, människor som på olika sätt kan beskrivas som mer eller mindre professionella deltagare i det offentliga samtalet. Alla träffas de i Visby i början av juli i ett slags jättekonferens med dryga 2500 evenemang som slukar hela staden, ungeför som Medeltidsveckan med alla sina mer eller mindre improviserade evenemang i slutet av sommaren. Precis som under medeltidsveckan handlar det minst lika mycket om att träffas som om att visa upp någonting. Det är heller inte någon självklarhet att detta är det bästa tillfället för den som vill presentera rapporter eller färdiga resonemang (som bl.a. Erik Lakomaa har påpekat blir konkurensen om uppmärksamheten sällan större i Sverige). Däremot kan det vara rätt tillfälle att starta nya diskussioner eller, för den delen, rykten. Nätverket står i centrum, och denna vecka är det lätt att att föreställa sig att "alla" är där. Det är med andra ord ett bra tillfälle att iaktta för den som vill förstå vilka innegruppen "alla" är i Sverige.

Att den här gruppen träffas är knappast det anmärkningsvärda eller typiskt svenska i det här sammanhanget - sådana mötesplatser finns överallt - det anmärkningsvärda är snarare att tillställningen är så öppen. Vem som helst som kan hitta någonstans att sova (i och för sig inte helt lätt) kan delta på i stort sett vad som helst. Ledande politiker deltar i vad som på många sätt är en mingeltillställning med öppen inbjudan. Naturligtvis är diskussionen på många sätt sluten, men jämför man sammankomster för politiker och lobbyister i andra länder eller tidigare i historien så är detta ett under av öppenhet. Förhoppningsvis kan vi fortsätta att ha det så också i framtiden.

En intressant iakttagelse som tankesmedjan Sektor 3 gjorde i början av veckan var att  majoriteten av arrangemangen idag arrangeras av organisationer i det civila samhället. Detta säger rimligen någonting om det civila samhället och dess roll i Sverige. Frågan är bara vad. Innebär det att civilsamhället dominerar samhällsdebatten? Att politikerveckan håller på att tas över av civilsamhället? Eller är det ett resultat av att civilsamhällets organisationer i Sverige är synnerligen beroende av offentliga medel, och att osäkerheten kring dessa tvingar dem att lägga väsentliga resurser på lobbying? Almedalen är inte bara en del av en offentlig debatt. Den är också en del av en intern debatt bland de som yrkesmässigt sysslar med politik och näraliggande verksamheter. Detta inkluderar en stor mängd av de verksamma på nationell nivå i civilsamhälleliga organisationer, men det betyder inte att det är de som dominerar, eller ens att hela det civila samhället är inkluderade i denna gemenskap.

Kommentarer

Angående civilsamhällets deltagande vill jag rekommendera en skrift du kommer nog att finna intressant.

http://waldemaringdahl.blogspot.se/2012/07/villa-strumpa-i-almedalen.html

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li