Fortsätt till huvudinnehåll

Svavelvinter


Jag har länge hävdat att svensk fantasy och science fiction-litteratur mest är skräp. På senaste tiden har jag emellertid tvingats tänka om efter att ha läst författare som Erik Granström och Karin Tidbeck. Ser också fram emot Ola Wikanders kommande Serafers drömmar.

Den senaste tiden har jag läst först Svavelvinter och nu seriens andra del Slaktare små. Som en del av mina läsare säkert vet rör det sig om de två första böckerna i en serie baserad på en rollspelskampanj skriven för det svenska rollspelet Drakar och Demoner för ett par decennier sedan. De utspelar sig i öriket Trakorien, som precis som kampanjen skrevs av Erik Granström, som nu har arbetat om berättelsen till romanform. Svavelvinter följer vad jag kan förstå rollspelsäventyret med samma namn tämligen nära, medan Slaktare Små har betydligt större skillnader i jämförelse med motsvarande äventyr. Man vet alltså inte nödvändigtvis vad som ska hända bara för att man har spelat rollspelet.

I och med att såväl Trakorien som rollspelskampanjen har en och samma författare som romanerna verkar förutsättningarna vara mycket goda för en överföring som blir betydligt bättre än när författare kontrakteras för att göra bok av andras filmer eller rollspel. Skillnaderna mellan formen rollspel och formen roman är emellertid både stora och intressanta. I ett rollspelsäventyr av den här typen erbjuds spelarna en värld att röra sig i där det inträffar en relativt styrd serie händelser. Spelarnas rollpersoner får alltså följa en förutbestämd händelseutveckling, men var de befinner sig när denna äger rum, i vilken ordning vissa delar av den sätts igång och hur de påverkar den beror helt på deras egna val, och på hur spelledaren hanterar dem (i andra typer av rollspel kan händelseutvecklingen vara mer beroende av spelarna).

I en roman finns naturligtvis bara ett händelseförlopp och vi får möjlighet att följa den ur de centrala personernas perspektiv. Formen är alltså den i fantasysammanhang ganska vanliga flerperspektivsromanens. Det faktum att rollspelskampanjen redan hade en relativt given händelseutveckling underlättar rimligen överföringen till romanform, helt enkelt därför att det finns en given berättelse att skriva som roman. Det visar sig att den här berättelsen fungerar mycket väl som roman.

På ytan har Svavelvinter många av de egenskaper som är sedan länge etablerade i fantasygenren, och som fortfarande inte ens hade utmanats när den ursprungliga berättelsen skrevs. Precis som i Tolkiens Härskarringen handlar Svavelvinter i stor utsträckning om grupper av personer som reser genom olika länder, upplever olika händelser och träffar på olika slags varelser och samhällen. Världen rör sig dessutom, precis som Tolkiens Midgård, mot en fundamental omvälvning, som här kallas Den Femte Konfluxen.

Här upphör dock likheterna med Tolkien. När Tolkien är som bäst skrev han i allt väsentligt berättelser i moderniserad sagagenre, ungefär som Beowulf för 1900-talet, och i stort sett alla kulturer som förekommer är alltså i stort sett inspirerade av kelter, germaner eller möjligen idealiserad antik, eller helt enkelt onda. Trakorien är betydligt mera mångkulturellt. När Tolkiens Midgård i första hand tycks bestå av vildmark och färden ofta går genom mer eller mindre öde länder, tycks Trakorien betydligt mer välbefolkat, ibland nästan överbefolkat. Skillnaden mellan ont och gott är heller inte tydlig. Här finns en mångfald av religiösa kulter och olika synsätt. De flesta personer som beskrivs är på något plan begripliga och precis som i verkligheten beror motsättningar ofta på skillnader i synsätt eller helt enkelt på konkurrens och intressekonflikter. Detta är å andra sidan mer regel än undantag i fantasy för vuxna idag. Det gäller t.ex. också för TV-serien Gameof Thrones, med den skillnaden att religiösa och filosofiska perspektivskillnader spelar betydligt större roll i Trakorien. Även om rätt smutsiga politiska intriger fyller en funktion i romanerna så handlar det så här långt inte om att det cyniska maktspelet är homogent, istället tenderar de olika deltagarna här att ha olika ingångsvärden.

Kanske eftersom världen har sin bakgrund i ett rollspel är den full av mer eller mindre fantastiska inslag som jättar, vargmän, magi och jättevitmossa. På något sätt lyckas Granström emellertid sprida ut dessa inslag och väva in dem i en fungerande helhet. Berättelsen och personligheterna dominerar, och märkligheterna blir mera av en krydda. Som en recensent i DN konstaterade:

Gradvis öppnade sig berättelsen åt ett oväntat håll. Det dök upp vagt bekanta namn och skeenden, fraser och idéer. En häxa utbrast ”män är djur!”, någon annan sa ”Utrota varenda djävul”, Platons idévärld tycktes finnas på riktigt – eller var det magin från Ursula Le Guins Övärld? En trollkarl hade med nekromantisk kraft återuppväckt en känd filosof, Makulon Nihivelli. Det tog rätt många sidor innan jag såg kopplingen till Machiavelli, men sedan vecklade flera namn ut sig, med associationer åt olika håll.

Det är som om Granström har klippt sönder vår civilisation till en oändlig mängd fragment och vävt en ny, rik berättelse om en främmande värld som är märkligt bekant. Samtidigt håller han skickligt olika berättelsetrådar i gång och trappar upp spänningen.
Själv missade jag båda dessa samtidsreferenser. Även om det är lätt att tolka Trakoriska Rikets kult av rikedomsgudinnan Kastyke och hennes anhängares arbete för ”guldets förmerande” och handelns ökade flöde som en kommentar på samtiden är detta knappast det enda inslaget. Tvärtom lyckas Granström få ihop en värld som består av spridda inslag av magi, medeltid, sumeriska gudar, blandade fantasyklishéer, språkfilosofi, senantik hermetism och nyplatonism och referenser till samtiden. Resultatet är både underhållande och tankeväckande.


Kommentarer

Niklas H sa…
Bra skrivet! Till denna artikel hänvisar jag i fortsättningen personer jag tycker ska läsa böckerna, i det fall de behöver bli övertygade.

Populära inlägg i den här bloggen

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Jordan Peterson och Yuval Noah Harari: Publika intellektuella i YouTube-eran?

Det är intressant faktum att två författare som just nu återfinns på bestsellerlistor för nonfiction är de båda universitetsprofessorerna Jordan Peterson och Yuval Noah Harari. Det säger antagligen en hel del om hur människor i våra dagar söker efter vad som skulle kunna beskrivas som stora berättelser. Utan att uttala sig i rimligheten i deras utsagor kan man nämligen konstatera att båda på olika sätt tar sig an frågor som rör vad det innebär att vara människa idag. Harari blev känd som författare till en historia över de senaste 70 000 åren och har senare följt upp med en diskussion kring vart mänskligheten är på väg idag. Inte minst diskuterar han vad det innebär att vara människa i en tid då vi kommer allt närmare artificiell intelligens. Peterson är å andra sidan känd för sitt motstånd mot vad han beskriver som postmodernism, men också för levnadsråd till unga män baserade på tänkare som Jung, Nietzsche och Dostojevskij. Ytligt sett är de väldigt olika, och deras anhängarskara ä…