Fortsätt till huvudinnehåll

Illviljans hermeneutik

Hermenutik, eller tolkningslära, har alltid varit ett viktigt område i humanistisk forskning. Kvalitativ tolkning av olika material, kanske främst text, är helt enkelt en mycket stor del av det vi gör. Det är därför alltid av intresse när det skrivs någonting intressant på området, som t.ex. den text om illviljans hermeneutik som Erling Bjurström presenterade på ett seminarium nyligen (den finns tillgänglig på nätet i den här volymen). Här fokuserar han inte på den textnära kritiska eller förståelsefördjupande tolkning som många humanister strävar efter, eller åtminstone säger sig sträva efter, utan istället på den likaledes vanliga form av tolkning då motivet till läsningen är illvilja mot författaren snarare än en vilja att förstå texten. Detta är bara ett utdrag ur essän i fråga, men notera också konstaterandet att också en allt för välvillig tolkning kan vara helt igenom okonstruktiv ur akademiskt hänseende.
Den illvillige hermeneutikern är inte beredd att lyssna till vad texten har att säga eller att göra den rättvisa. Givetvis har han eller hon inte heller någon som helst beredskap för att låta texten ifrågasätta den egna förförståelsen eller sätta sina egna fördomar på spel i förhållande till den. 
Den hermeneutiska illviljans ogästvänlighet gör den endimensionell: den tar så att säga fasta på det kritiska sinnelag förutan vilken varje tolkning av en text tenderar att bli ointressant eller platt, men överdriver det, utan beredskap att samtidigt se till textens förtjänster eller i någon mening försonas med den. Ett överdrivet eller överkänsligt kritiskt sinnelag, men som det kan vara nog så svårt att påtala som entydigt negativt eller bemöta på ett fruktbart sätt i olika situationer, hör följaktligen till illviljans specifika kännetecken när den manifesterar sig hermeneutiskt. Och i denna mening är den, inte minst i akademiska sammanhang, lika svår att påtala, bemöta eller komma till rätta med som dess motsats: välviljans hermeneutik
Inte minst finns det en poäng i att skilja på illvillig läsning och kritisk läsning. Kritik och illvilja är definitivt inte samma sak. En annan variant som berördes under seminariet var den betydligt äldre tolkningsmodell som går ut på att tillskriva en auktoritet sina egna idéer. Eftersom hermeneutiken ursprungligen har sin bakgrund bl.a. i bibeltolkningen kan man ana att detta är dels en av de ursprungliga användningarna och dels ett av de missbruk som diskussionen om hermeneutiken som metod ursprungligen formulerade för att bekämpa. Det är nämligen här som jag tror att mer diskussion kring hermeneutiken kan ha någonting att bidra med i dagens humaniora, och för den delen samhällsdebatt; insikten att tolkning är en process som sker i en kulturell och social kontext och utövas av ett tolkande subjekt, men också att detta inte innebär en fullständigt relativism utan ett möte mellan det tolkande subjektet och det som tolkas. Tolkningar kan vara mer eller mindre rimliga i förhållande till det som tolkas, och tolkningar kan vara mer eller mindre givande, öppna, kritiska eller intressanta. De kan också vara dåliga, tveksamma, fördomsfulla och för den delen illvilliga. Det sista en humanist bör tillåta sig att vara är fördomsfull; om man redan vet vilken tolkning man ska komma fram till - illvillig eller inte - så finns det inte mycket anledning att vare sig läsa eller tolka. Tycka kan man bevisligen göra ändå.

---
Kan också passa på att rekommendera en ny bok om det tidigmoderna Sverige som också togs upp under samma seminarium; Annika Sandéns och Erik Peterssons Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid, som bl.a. innehåller goda exempel på hur saker och ting kan tolkas som tecken på, eller orsaker till, den hastigt annalkande apokalypsen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…