onsdag, april 20, 2011

De inkompetentas oligarki

Hittade via bloggen Inslag en väldigt intressant artikel om Ryssland, här framställt som ett system som kombinerar auktoritärt styre och en i teorin fri ekonomi genom att göra korruptionen till den upprätthållande faktorn. Systemet är dock inte stabilt eftersom ledarselektionen är negativ. Här är det svårare att bedöma rimligheten i artikeln, men som beskrivning av en statsmodell är den intressant. Som beskrivning av ett grannland är den djupt oroväckande.

TILLÄGG: Ännu en intressant beskrivning av läget i Ryssland, och en tidigare geopolitisk fundering här på bloggen.

Nyanser i religionsdebatten

Min gamle studiekamrat Per Faxneld bidrar idag med välbehövlig teoretisk reflektion till religionsdebatten i Svenska Dagbladet:

Med tanke på vilket fält de forskar inom framför Sorgenfrei och Olsson en del ganska underliga åsikter om religionskritik (Brännpunkt 17/4). Naturligtvis går det att kritisera en ideologi som abstraktion, snarare än bara enskilda utövare. [...] Att diskutera ideologier som sådana, istället för enbart enskilda företrädare, är inte på något vis att förneka de sistnämndas agens och fria vilja. Det innebär heller inte, som artikelförfattarna hävdar, med nödvändighet att göra ideologin själv till ett handlande subjekt.

Det viktiga vid ideologikritisk diskussion kring islam är en förmåga att urskilja de många olika inriktingarna inom denna religion. Sjävfallet blir det synnerligen missvisande om ett så spretigt fenomen behandlas som vore det monolitiskt. Samma sak gäller för de flesta stora religioner. Att man är kritisk mot vissa inslag inom Livets Ord innebär inte att man kan dra all kristendom över en kam. Skillnaderna mellan denna specifika form av kristendom och låt säga Svenska Kyrkan, eller latinamerikanska befrielseteologer, är naturligtvis enorma. Minst lika stora är olikheterna många varianter av islam emellan.

Det är alltså viktigt att specificera exakt vilken form av en vittförgrenad ideologi man talar om (oavsett om det är lovord eller klander det gäller). Men att reducera frågan till att helt handla om individer är atomiserande in absurdum och knappast klargörande. Individerna ingår i urskiljbara grupper, inom vilka vissa gemensamma uppfattningar går att iaktta.

måndag, april 18, 2011

Hur Finland blev finskspråkigt


Vid tiden för den ryska erövringen var Finlands väg mot egen nationalstat långt ifrån given. För 200 år sedan befann sig Finland, liksom Norge, i ett mellanläge mellan de nationalismer som utvecklats inom ramarna för existerande stater och de som fokuserat på kravet på upprättandet av nya nationalstater. Egna statliga institutioner utvecklades visserligen redan i napoleonkrigens efterdyningar, men i form av Alexander I:s finska storfurstendöme i personalunion med Ryssland, inte som en självständig stat. Här kunde de finska statliga institutionerna arbeta enligt egna rättstraditioner och på sitt eget språk, dvs. på svenska. Under åren efter erövringen kunde Runeberg fortfarande skildra kriget som en tragedi i Fänrik Ståls sägner, en svenskspråkig skildring som blev klassisk i båda länderna.

Nationalismteoretikern Clifford Geertz använder Finland som exempel på hur urbaniseringen som social process omdanar ett förmodernt samhälles ståndsuppdelade språkliga landskap till en modern nationell homogenitet. Landsbygden i större delen av Finland hade hela tiden varit enspråkigt finsk medan städerna dominerades av ett huvudsakligen svenskspråkigt borgerskap. I parallell med tyskans ställning i stora delar av Östeuropa var svenskan med andra ord borgerlighetens språk medan finskan på många håll var böndernas. Urbaniseringen skulle ändra allt detta. Plötsligt befann sig växande skaror finsktalande i städerna och dessas språkliga förhållanden ändrades därmed bestående. Den nya nationens språk blev därmed finska.

Man skall dock undvika determinism i analys av sådana skeenden. Man behöver bara vända blickarna mot Irland för att se ett exempel där nationalismen visserligen fokuserat på ett lokalt uråldrigt språk men där detta aldrig förmått bli annat än en symbol för den nya nationen vars vardagsspråk istället förblivit aristokratins och borgerskapets engelska. Den tyskinspirerade romantiska nationalism som senare under århundradet greppade Finland blev å andra sidan i första hand en fenomansk nationalism. Liksom sina motsvarigheter i Sverige, Norge och Tyskland fokuserade den på ett autentiskt förflutet som kunde återfinnas bland landsbygdens av civilisationen oförstörda bondebefolkning. I Finland sökte man dessa källor i Karelens folkliga mytologi.

Det var dessa berättelser som Elias Lönnroth sammanställde i Kallevalla. Här rör det sig om en uttalat finsk diktning inte bara i den meningen att den är finskspråkig utan också i anspråket på att den skulle utgöra en autentisk representation av den finska identitetens urkälla. Det är också tydligt att det rör sig om en språkligt definierad nationalism som sökte denna urkälla inte i till exempel en nordisk kulturell gemenskap utan i språkets tänkta ursprung i öster. Finlands historia som svensk riksdel ställdes därmed i skugga av folkets mytiska förflutna. I praktiken upprätthölls förbindelsen med historien trots allt i och med att svenskans ställning som andraspråk upprätthölls inte minst i skolundervisningen. De praktiska konsekvenserna kommer istället först nu, när svenskans ställning som första främmande språk ifrågasätts. Visserligen har även svenskspråkiga svårt att läsa äldre källor i original. I Finland kan en växande del av befolkningen emellertid inte läsa huvuddelen av landets artonhundratalstexter annat än i översättning.

Definierandet av den finska nationen i språkliga termer innebar emellertid inte enbart en förändring i dess relation till historien utan också en potentiell ny avgränsning av dess medlemmar. I takt med att de förlorade språkstriden tvingades den svenskspråkiga minoriteten formulera sin identitet i förhållande till en nation med finskspråkig majoritet. Ett direkt resultat av detta var omdefinieringen av begreppet ”finsk” till att innebära finskspråkig, till skillnad från det nyskapade begreppet ”finländsk”, som istället knöts till staten och territoriet. ”Finlandssvensk” var en annan neologism som med tiden skulle slå rot i den svensktalande minoritetens självbild. Så sent som under mellankrigstiden förekom emellertid det konkurrerande begreppet ”östsvensk” som implicerade en från finskheten betydligt mera avskild identitet. Språkparagrafen i 1919 års finska regeringsform innebar ett entydigt ställningstagande till den finska nationens natur. Visserligen gavs svenskan och finskan jämställd position. Samtidigt klargjordes emellertid att det rörde sig om en nation, en stat och ett folk som bara råkade använda sig av två språk. Svenskans förekomst i Finland blev därmed historiskt betingad och ansågs i detta sammanhang inte representera någon från finskan skild etnisk eller nationell grupp.

Huruvida Finlands finsk- och svenskspråkiga befolkning tillhörde samma föreställda finska gemenskap framstår emellertid som oklart. I allmänhet skrevs de svenskspråkiga in i den finska gemenskapen. Den fenomanska rörelsen byggdes i stor utsträckning av män som av nationella skäl ändrade sina svenskspråkiga efternamn till mer finskklingande. Ändå kunde språkstriden så sent som under mellankrigstiden beskrivas i rasbiologiska termer. På rasbiologins etablerade manér kunde man anta att språkligt definierade folkgrupper också var rasmässigt åtskilda. Det finska folket skulle således vara nära besläktade med de estniska, ingriska och samiska. Finlands svensktalande befolkning antogs däremot härstamma ifrån invandrare. Möjligheten att en folkgrupp skulle kunna ändra språk förefaller ha ignorerats eller uppfattats som marginell i det längre historiska perspektivet. Det bör noteras att dessa föreställningar förekom på språkstridens båda sidor. Således fanns det såväl en ”äktfinsk” som en svenskseparatistisk rasistisk rörelse.

Även om finskan inte är något indoeuropeiskt språk är det tydligt att identifikationen av språkets ursprung med folkets har en bakgrund i samtida europeiska spekulationer kring ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Den indoeuropeiska språkgruppen hade upptäckts redan på 1700-talet när de första européerna började studera sanskrit. Likheterna mellan detta språk och de äldsta kända europeiska språken var så slående att Sir William Jones 1786 drog slutsatsen att de europeiska språken härstammade ifrån sanskrit, en tes som emellertid snart övergavs till förmån för antagandet om ett okänt gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Så som man tolkade fornindisk mytologi berättade den om att språket härstammade ifrån ett språk som talats av ett norrifrån invaderande krigarfolk man kallade arya. Den kulturella betydelse som myten om indoeuropéernas mer eller mindre rena härstamning från det ariska krigarfolket har haft i Europa är svåröverskådlig. Den utgör emellertid en tydlig extrempunkt i tron på att etniska och biologiska drag skulle sammanfalla med språkgrupperna.

fredag, april 15, 2011

Stockholm 2100


Tankesmedjan Eudoxa har nyligen tagit framtidsstudierna ett steg till och gett ut en vision av hur städer kan te sig år 2100 i form av en världsbeskrivning till ett rollspel, med Stockholm 2100 som huvudsetting. E- boken Cities on the Edge av Anders Sandberg och Waldemar Ingdahl finns att köpa här. Som kulturforskare och gammal rollspelare tycker jag naturligtvis att det är ett fantastiskt initiativ. Detta gäller dock inte minst debattvärdet av att dra ut några av de för närvarande mest diskuterade trenderna i tangentens riktning och försöka se vart de skulle kunna leda på nittio år.

Centrala teman är stadsutveckling, genteknik, informationsteknik och social förändring. Ett centralt koncept i Sandbergs och Ingdahls är ”mem”, dvs. idékoncept behandlade som en parallell till biologiska gener, muterande fenomen som förökar sig, visserligen beroende av intelligent liv, men ändå intressanta att betrakta som analytiska enheter. Det visar sig givande att betrakta staden själv som ett memkomplex, inte bara som en fysisk plats:
A city acquires identity from the minds of people, and this identity can be more important than its physical state. The memes of Jerusalem, Paris, New York, or Singapore tell people what to expect from them and what they are like. City memes tell inhabitants what it means to be a Parisian or New Yorker and what they are supposed to value. Usually, that includes valuing being Parisian or New Yorker: City memes provide identity. Moreover, since successful cities have memes that make their inhabitants value the city and try to protect it (since without it their own identities become undermined), such cities become very resilient. The city itself may not be sapient, but when encountering a threat, inhabitants infected with the citymeme will try to come up with solutions to protect the city. Cities such as Venice with strong meme complexes can survive disasters and adapt to changing circumstances. They also attract the right people. Cities with weaker memes are less resilient. When disaster comes, people ask themselves if they really want to rebuild in such a dangerous area.
Ur det perspektivet är det knappast överraskande att den kreativa klassen blir ett av de begrepp i samhällsdebatten som man har fångat upp, och i mitt tycke lyckats beskriva minst lika väl som upphovsmannen Richard Florida:
In the late 20th century, an increasing number of other people – researchers and entrepreneurs, for example – started to work and live in the style of creative types such as artists, leaving the industrial way of life behind. Meanwhile, machines took over much of the drudgery of many workplaces, leaving room for more creative jobs. […] The old professions had clear borders, but now the borders between professions (and work and leisure) blurred. More and more doctor-engineers, chemist-artists, philosopher-economistmarketers, or even more ill-defined jobs appeared. The creative class’s work was to create meaningful new forms and concepts. […] Their search for locations providing them with tolerance, diversity, and openness may have been one of the chief forces keeping cities alive as memes and physical entities. […]The creatives are highly networked, and being boring is the worst thing in an efficient network society. Bad looks or a flawed personality can be fixed, but becoming interesting in a world filled with other interesting people is hard.
Inte minst är det naturligtvis spännande att författarna tar Sverige och Stockholm som utgångspunkter. Boken rymmer följaktligen en framtida utvecklingslinje för Sverige (av allt att döma byggd på författarnas egna förhoppningar):

In the ’20s, what later historians would call the “liberal soft coup” occurred. While the traditional political system was essentially closed to new ideas and modes of operation, liberal groups were successfully creating new institutions in the private sector. More and more companies and NGOs were building their own networks, circumventing the sclerotic political system, exploiting the digital economy and E.U. markets. A new alliance of internationalized youth, politically active companies, and flexible networks took over as the old system crumbled and the last baby boomers retired. The old welfare systems were dismantled, privatized, or moved out to more efficient NGOs. [---]
The new government had a vision of Sweden as education nation. After all, it had a long tradition of excellent researchers and engineers together with many well-renowned universities and institutes. The main problem had been that many academics left for higher paying jobs abroad, and research at local institutes seldom produced industries or patents in Sweden. Instead of seeing this as a problem, it could be turned into an advantage: If Sweden could leverage its education system onto the international market, then the new industry would not be the inventions per se, but the inventors themselves. Ambitious private and public projects were launched, and Sweden began to try to attract students from at first the E.U., and later the entire world.

På det hela taget är det en ganska exotisk bild av framtiden vi får oss till livs, men kanske inte mindre exotisk än hur en person från 1911 skulle ha uppfattat vår värld, kanske mindre. Sandbergs och Ingdahls städer har tankesmedjor, sjukhus och platsmarknadsföring – och Sverige är fortfarande EU-medlem och konstitutionell monarki med proportionellt vald riksdag – men å andra sidan finns också genetiskt förändrade människor, AI-medvetanden och förorter i form av jättelika pyramidformade arkologier. Om något är det anmärkningsvärt att de inte väntar sig några större förändringar av politiska institutioner. Kanske är detta dock någonting i tiden, och också en av bokens förtjänster; att inte utmåla utopier utan istället försöka sätta fingret på de förändringar som redan pågår under ytan och föra samman dem med vetenskaplig utveckling som kan anses väntad. Det är också trevligt att se att de tycks hålla med mig om att kulturinstitutionerna hör till de mer stabila institutionerna i samhället: såväl Skansen som Wasamuseet finns kvar, det senare kompletterat med ett känt stridsflygplan som störtade i centrala Stockholm under en uppvisningsflygning i slutet av 1900-talet.

---
Reklaminslag: Noterar att mina egna spekulationer kring kulturpolitiken 2040 nu finns tillgängliga som separat e-bok, bl.a. på Bokus.

fredag, april 08, 2011

Inglehart, Norris och Weber


I dagens SvD kan man läsa en intressant understreckare av Li Bennich-Björkman om årets skytteanska pristagare Ronald Inglehart och Pippa Norris:

Forskning om värderingar, det som inom statskunskap kallas politisk kultur, vilar i hög grad på tillgången på empiriska data på massnivå. När statsvetarna Gabriel Almond och Sidney Verba 1963 publicerade ”The civic culture” (i dag en klassiker) var den byggd på värderingar som mödosamt samlats in i fem länder. Teknikens utveckling har därefter på några få decennier möjliggjort insamling, lagring och analys av det enorma och världsomspännande material som kommit att ligga till grund för Inglehart och Norris analyser. I dag omfattar det som kallas World Values Survey (WVS), och som byggts upp med Inglehart som centralgestalt, en stor del av världens befolkning: Europa i sin helhet, Latinamerika, Asien, Afrika, Kina, Indien och under senare år också Arabvärlden. [---]

”Sacred and secular” (Cambridge University Press, 2004) är ett av Norris och Ingleharts viktigaste gemensamma arbeten, med fokus på religionens betydelse i dagens värld. I denna, liksom i deras ”Rising tide” (Cambridge University Press, 2003) där jämställdhet och synen på könen är huvudtemat, gör Norris och Inglehart upp med ett antal inflytelserika antaganden som inte visar sig stämma eller åtminstone måste modifieras. För många av de tongivande samhällsvetenskapliga teoretikerna som Max Weber eller Emile Durkheim, verksamma under 1800-talet och tidigt 1900-tal, var religiösa föreställningars bortvittrande en given utveckling i upplysningens kölvatten och med den ökande tilltron till vetenskapliga och tekniska framsteg som följde. Länge såg det ut som de fick rätt. Det alltmer sekulariserade väst utgjorde det enda empiriska underlaget. I själva verket är världens befolkning mer religiös än någonsin, menar Norris och Inglehart, bland annat på grund av att den sekularisering som Europa genomgått också medfört kraftigt sjunkande födelsetal, medan i de mer religiösa delarna av världen fortsätter födelsetalen att vara höga.

I ”Sacred and secular” problematiseras också Webers teori om den protestantiska etikens gynnsamma påverkan på den kapitalistiska utvecklingen, liksom hans föreställning om att det finns en naturlig motsättning inbyggd mellan tilltron till vetenskapliga framsteg och religiösa föreställningar. I dag är det i de protestantiska delarna av världen som arbetsmoralen är minst sträng, och där synen på betydelsen av självförverkligande, livskvalitet och fritid gått längst.

Statsvetaren Samuel Huntingtons kontroversiella teori om ”clash of civilizations” som bland annat gör gällande att klyftan mellan islam och kristendom handlar om demokrati och styrelseskick, utsätts också för empirisk prövning – och visar sig inte stämma. Motsättningar finns förvisso, men när det gäller demokrati uppvisar både muslimer och kristna (protestanter såväl som katoliker) påfallande stöd. Det är i stället i synen på jämställdhet mellan kvinna och man, i synen på könsroller och sexuell livsstil, som gapet – som är stort – finns.


World Value Surveys bild av skulariseringen är någonting som jag har skrivit om tidigare. Jag håller inte riktigt med Bennich-Björkman om att undersökningen skulle kunna användas som ett argument mot Weber. Det utmärkande för dagens Nordvästeuropa är knappast att det är protestantiskt utan snarare att det är sekulariserat. Det är ingen slump att de japanska resultaten kommer nära de Nordvästeuropeiska. Sedan kan man naturligtvis söka förklaringen till Nordvästeuropas sekularisering i protestantismen och i den protestantiska reformationen, och inte minst i statskyrkosystemet (utvecklingen har mycket riktigt sett annorlunda ut i USA). Det innebär inte att Webers Den protestantiska etiken och kapitalismens anda var korrekt när den skrevs, något som i sin tur inte innebär att den moderna ekonomin skulle vara beroende av länders protestantiska bakgrund. World Value Survey visar onekligen att kulturella värderingar förändras över tid, även om det gör så mot bakgrund av tidigare utveckling. Det är ju i sig ingenting överraskande, men intressant att få bekräftat. Det antyder också att moderniteten och postmoderniteten tolkas olika och därmed får olika uttryck i länder med olika kulturell bakgrund, vilket alltså inte står i motsättning till att alla kulturer förändras över tid.

Jag inser att jag borde skriva mera om Weber och sekulariseringen. Mer om det en annan gång.

onsdag, april 06, 2011

Timbro, civilsamhälle, borgerlighet och medborgerlighet

Tankesmedjan Timbro är på väg in på nya områden. Maria Wetterstrand och Mattias Svensson samtalar kring offentliga subventioner av miljöfarlig verksamhet. Moderaten Li Jansson föreslår att ekonomiska frizoner ska inrättas i invandrartäta förorter.

I en ny rapport listar civilsamhällesforskaren Lars Trägårdh ett antal viktiga frågor om civilsamhället i Sverige. Bland de nu verksamma ledande svenska forskarna på området civilsamhälle/folkrörelseforskning är han sannolikt den ende som skulle ge ut en rapport där. Han menar dock att de svenska borgerliga politikerna hittills har prioriterat marknaden och staten framför det civila samhälle som under nittiotalet fördes fram som en viktig del av den borgerliga ideologin, samtidigt som han pekar på att det skulle kunna vara det även nu (med hänvisning till bl.a. Philip Blonds Red Toryism där civilsamhället blir fokus för borgerlig ideologi).

Förhoppningsvis kan detta bidra till att föra in nya synsätt i den politiska debatten. På Svenska Dagbladets ledarsida replikerar Gustav Almkvist och understryker att det borgerliga samhället också behöver engagerade medborgare. Detta är naturligtvis helt rätt. Civilsamhället kan inte - som det i svensk diskurs ofta gör - handla enbart om ideella föreningar. Det måste också handla en offentlighet där ett samhälleligt samtal kan fortgå. Det är dock när detta samtal leder fram till någonting som kräver handling som föreningslivet och andra organisationsstrukturer blir relevanta, antingen för att kräva på politisk handling eller för att själva handla.