torsdag, maj 05, 2011

Partiernas kris


En av de mest omfattande förändringarna i vår demokrati de senaste trettio åren torde vara de politiska partiernas kris. 1979 var ungefär en femtedel av väljarna medlemmar i ett politiskt parti, totalt 1 583 000 personer. Idag är motsvarande siffra 260 080 personer. Tankesmedjan Sektor3 belyser detta på ett förtjänstfullt sätt i Martin Karlssons och Erik Lundbergs rapport Mot medlemslösa partier (pdf). Jag var själv inne på ett liknande resonemang i artikeln Efter partistaten som publicerades i tidskriften Svensk Linje förra året men som tyvärr inte finns tillgänglig på nätet. Frågan är egentligen inte om partierna är i kris utan vad man kan göra åt saken. Den gången var jag inne på personval som en partiell lösning för att stärka legitimiteten i det politiska systemet. Dessutom måste man öka uppmärksamheten på de delar av det civila samhället som faktiskt fungerar och på de ibland nya former av demokrati och representation som finns där (något som jag ägnar mer tid åt i min egen forskning).

Samtidigt finns det också anledning fundera på vad det är som krisar i partipolitiken. Vid närmare påseende visar det sig att det framförallt är de fem riktigt gamla riksdagspartierna som har gått tillbaka: v, s, fp, c och m. Kristdemokraternas medlemstal har varit anmärkningsvärt konstant sedan 1979, samtidigt som antalet väljare har gått upp kraftigt. Miljöpartiet har etablerat sig under perioden och är på intet sätt något till medlemstalet litet parti. Sverigedemokraterna tycks vara på väg uppåt. Frågan är om SD:s framtida utveckling kommer att utgöra en tillfällig puckel som Ny Demokrati och Piratpartiet eller ett stabilt nytillskott som Miljöpartiet. Det tycks inte omöjligt att etablera nya organisationer i storleksordningen av nu etablerade partier. Däremot kommer ingen upp i de medlemstal som dessa hade 1979. Samtidigt kan man ifrågasätta hur aktiva medlemmarna verkligen var på den tiden. Det mest frapperande exemplet är Socialdemokraterna där majoriteten av medlemmarna var kollektivanslutna via LO. Idag består partierna i hög grad dels av aktiva – ofta anställda eller arvoderade - och dels av stödmedlemmar.

Bland de intressantaste dragen i rapporten är dels att Sverigedemokraterna jämförs på lika villkor med övriga partier, och dels det faktum att Miljöpartiet är det enda parti vars företrädare spontant beskriver utformandet av politiken som en del av medlemmarnas funktion. Där medlemsantalet ökar framstår de etablerade partierna för rapportförfattarna som tämligen handfallna inför vad de ska göra med sina nya medlemmar. Sverigedemokraternas syn på sina medlemmar tycks bygga på att se dem som en resurs av ideellt arbete och kontaktytor i ute i samhället. Därmed påminner de om de gamla folkrörelsepartierna med s, v och c. Givet att Sverigedemokraterna uppbär betydligt mindre offentligt stöd än s, v och c kan man anta att beroendet av detta ideella arbete för dem är betydligt mer omfattande än för de äldre partierna som idag i ökande grad baserar sig på anställd arbetskraft och offentliga bidrag. Ser man till partiväsendet som helhet tycks det som att det har börjat lösgöra sig från sin inbäddning i det civila samhället.

Minst överraskande är kanske att de intervjuade partiföreträdarna förnekar att de minskande medlemsantalen skulle utgöra något omfattande problem för partisystemet.

(Tidigare inlägg om partimedlemskap och partier)

Tillägg: Ulf Bjereld skriver en intressant kommentar på rapporten, med förslag på hur öppenheten kan ökas i framförallt SAP.
Kom också plötsligt ihåg att jag diskuterade Folkrörelsesveriges förändring när jag intervjuades för boken Medlemsmodellen, också den väldigt intressant i sammanhanget, inte minst som exempel på nya angreppssätt - t.ex. en instruktionsbok - i ideella organisationers relation till sina medlemmar.

Inga kommentarer: