Fortsätt till huvudinnehåll

Partiernas kris


En av de mest omfattande förändringarna i vår demokrati de senaste trettio åren torde vara de politiska partiernas kris. 1979 var ungefär en femtedel av väljarna medlemmar i ett politiskt parti, totalt 1 583 000 personer. Idag är motsvarande siffra 260 080 personer. Tankesmedjan Sektor3 belyser detta på ett förtjänstfullt sätt i Martin Karlssons och Erik Lundbergs rapport Mot medlemslösa partier (pdf). Jag var själv inne på ett liknande resonemang i artikeln Efter partistaten som publicerades i tidskriften Svensk Linje förra året men som tyvärr inte finns tillgänglig på nätet. Frågan är egentligen inte om partierna är i kris utan vad man kan göra åt saken. Den gången var jag inne på personval som en partiell lösning för att stärka legitimiteten i det politiska systemet. Dessutom måste man öka uppmärksamheten på de delar av det civila samhället som faktiskt fungerar och på de ibland nya former av demokrati och representation som finns där (något som jag ägnar mer tid åt i min egen forskning).

Samtidigt finns det också anledning fundera på vad det är som krisar i partipolitiken. Vid närmare påseende visar det sig att det framförallt är de fem riktigt gamla riksdagspartierna som har gått tillbaka: v, s, fp, c och m. Kristdemokraternas medlemstal har varit anmärkningsvärt konstant sedan 1979, samtidigt som antalet väljare har gått upp kraftigt. Miljöpartiet har etablerat sig under perioden och är på intet sätt något till medlemstalet litet parti. Sverigedemokraterna tycks vara på väg uppåt. Frågan är om SD:s framtida utveckling kommer att utgöra en tillfällig puckel som Ny Demokrati och Piratpartiet eller ett stabilt nytillskott som Miljöpartiet. Det tycks inte omöjligt att etablera nya organisationer i storleksordningen av nu etablerade partier. Däremot kommer ingen upp i de medlemstal som dessa hade 1979. Samtidigt kan man ifrågasätta hur aktiva medlemmarna verkligen var på den tiden. Det mest frapperande exemplet är Socialdemokraterna där majoriteten av medlemmarna var kollektivanslutna via LO. Idag består partierna i hög grad dels av aktiva – ofta anställda eller arvoderade - och dels av stödmedlemmar.

Bland de intressantaste dragen i rapporten är dels att Sverigedemokraterna jämförs på lika villkor med övriga partier, och dels det faktum att Miljöpartiet är det enda parti vars företrädare spontant beskriver utformandet av politiken som en del av medlemmarnas funktion. Där medlemsantalet ökar framstår de etablerade partierna för rapportförfattarna som tämligen handfallna inför vad de ska göra med sina nya medlemmar. Sverigedemokraternas syn på sina medlemmar tycks bygga på att se dem som en resurs av ideellt arbete och kontaktytor i ute i samhället. Därmed påminner de om de gamla folkrörelsepartierna med s, v och c. Givet att Sverigedemokraterna uppbär betydligt mindre offentligt stöd än s, v och c kan man anta att beroendet av detta ideella arbete för dem är betydligt mer omfattande än för de äldre partierna som idag i ökande grad baserar sig på anställd arbetskraft och offentliga bidrag. Ser man till partiväsendet som helhet tycks det som att det har börjat lösgöra sig från sin inbäddning i det civila samhället.

Minst överraskande är kanske att de intervjuade partiföreträdarna förnekar att de minskande medlemsantalen skulle utgöra något omfattande problem för partisystemet.

(Tidigare inlägg om partimedlemskap och partier)

Tillägg: Ulf Bjereld skriver en intressant kommentar på rapporten, med förslag på hur öppenheten kan ökas i framförallt SAP.
Kom också plötsligt ihåg att jag diskuterade Folkrörelsesveriges förändring när jag intervjuades för boken Medlemsmodellen, också den väldigt intressant i sammanhanget, inte minst som exempel på nya angreppssätt - t.ex. en instruktionsbok - i ideella organisationers relation till sina medlemmar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…