fredag, mars 19, 2010

Pågående skrivande och kulturpolitiken 2040

Det har kanske har framgått att jag är mer sysselsatt med annat skrivande än med bloggen. I pipeline ligger just nu två projektansökningar till Vetenskapsrådet, med inriktning på civilsamhällelig projektorganisering respektive kyrka-statfrågan, plus ett par artiklar för konferenser och vetenskapliga tidskrifter. Huvudinriktningarna där handlar om grundandet av nya studieförbund och exakt vilken demokratisyn och politisk kompetens som befordras av moderna ungdomsorganisationer. Imorgon blir det empiriska studier.

En annan sak som jag skriver på är ett kapitelutkast om kulturpolitiken i Sverige år 2040, för en antologi om framtidens kulturliv. Trots att det blir en rätt kort text så känns det verkligen som en utmaning. Hur kan världen se ut om tretio år? Såväl katastrofscenarion och auktoritära dystopier som post-humanism tornar upp sig för min inre blick. Även om vi inte förutsätter några direkt kataklysmiska förändringar så är det ganska tydligt att kulturlivet kan komma att se radikalt annorlunda ut. Man behöver bara tänka på att dagens kulturpolitik är uppbyggd för att garantera tillgänglighet till kulturprodukter – före Internet - för att inse det. Å andra sidan är det en smula avkylande att jämföra dagens kulturpolitik med den för tretio år sedan. Den är sig ganska lik. Medieutvecklingen är sådan att kulturlivet har förändrats radikalt samtidigt som kulturpolitiken i stora drag fortsätter med samma verksamheter. Rätt fråga att ställa är kanske om detta innebär att vi står inför en radikal anpassning av kulturpolitiken eller om det antyder att man inte ska överskatta dess förändringsbenägenhet. Operan har trots allt stått där den står i över 200 år. Tretio år mer eller mindre har aldrig förut gjort någon större skillnad. Målsättningarna kommer helt klart att behöva ändras men institutionerna kan mycket väl bestå. Det är med andra ord en extremt intressant uppgift att sia om framtiden.

4 kommentarer:

Martin Björnsson sa...

Det här var intressant. Måste få lämna några tankar om vad jag tror.

Jag är optimistisk om att kulturpolitiken kommer att komma ifatt, av många skäl - dels för att de som är uppväxta med internets öppenhet till slut kommer att hamna i beslutande ställning, och dels för att kulturen kommer att bli viktigare och viktigare i ett postproduktionistiskt samhälle - det är det enda som vi kan fylla all vår lediga tid med utan att det sliter särskilt mycket på jordens resurser. Och det är egentligen det enda riktigt hållbara, så utvecklingen kommer inte att stanna förrän vi hamnar där.

Jag tror att år 2040 har:

* Kommunpolitikerna läst och förstått Richard Floridas "rise of the creative class", och tävlar om att visa upp det spontana kulturlivet FRÄMST på sina kommunhemsidor - "Det här gör våra invånare av egen fri vilja! Vill du också bidra, flytta hit! Här finns möjligheter!" Såna bevis smäller liksom högre än en klatchig kommunslogan. ;)

* Förhoppningsvis har de också hittat nåt sätt att boosta kulturlivet på ett öppet och rättvist sätt, utan att snedvrida det med hårda krav på garanterad oförarglighet, allergi mot att hjälpa "kommersiella aktörer" eller rent småpåveri på det sätt som ofta sker idag. Mitt favoritförslag är att utfärda en "bounty"-summa från det allmänna på varje såld biljett, då får publiken vara den som väljer samtidigt som man kan underhålla en större och mer mångskiftade skara artister utan att vara storstad.

* Kulturpolitkerna har lärt sig av Jämtlands läns landsting som för några år sen la ner den stående Peterson-Bergerensemblen, en klassisk ensemble som var duktig men bara för den ständigt krympande och åldrande nischpublik som var intresserad av klassisk musik. I stället anställde de ett antal producenter som kopplar ihop beställare (offentliga och andra) med lokala artister. De har fått en jädra snurr på det lokala artistlivet genom att bidra med den här tjänsten. Kolla estradnorr.se.

Det finns många sätt som det offentliga kan vara stödfunktion åt kulturlivet - till att börja med är de stora nog att ha en stor "reklamyta" på websiter, anslagstavlor och reklambubblor på stan. Där skulle kunna göra fantastisk reklam för små lokala artister och hjälpa till att bygga upp dem.

Och naturligtvis ska man samarbeta med *varenda jäkel* som vill hjälpa till att bygga en mångskiftande kulturscen - studieförbuden, som gör en massiv insats, stora och framför allt små kommersiella och ideella aktörer. Alla.

Och emedan det finns (vad man än anser om hur det *borde* vara) många fler bra artister än såna som är både bra artister, bra marknadsförare av sig själva och bra arrangörer skulle lite stöd här kunna leda till en fullkomlig explosion av kreativitet. (Det är egentligen en merkantilistisk tanke - man ska göra det man är bäst på. Det förbluffar mig ständigt att liberaler inte förstår detta utan ofta ställer hårda krav på ALLA att vara bra på att marknadsföra sig själva, utöver det man gör.)

Jag och mina vänner har de senaste åren experimenterat med att göra det så enkelt och direkt som bara möjligt för artister att marknadsföra sig, med våra fria och öppna evenemangsguider lkpg.nu/nkpg.nu. Härigenom har vi fått en hel del insikt i vad som egentligen behövs för att få en bra utveckling, och hur långt det offentliga fortfarande ligger mentalt från att lyckas med det, även om de börjat att prioritera saken och i alla fall uppgraderat sin egen evenemangsguide visuellt.

Tobias Harding sa...

Ber att få tacka för en uppsättning intressanta uppslag. Jag noterar att du skriver "läst och förstått Florida". Att hantera spontan kultur - i meningen kultur som de inte själva producerar - är ju ingenting som offentliga kulturaktörer hittills har varit särskilt bra på. De som talar om Richard Florida brukar snarast skissa på olika försök att sätta X på kartan genom att bygga höghus e.d. Det är kanske det här som är utmaningen: att finna en roll i en värld som man inte kontrollerar, men där de offenltliga aktörerna fortfarande kan ha en roll att fylla. Någonting jag är säker på är nämligen att någon form av politiskt stöd är en förutsättning för ett livskraftigt kulturliv, därmed inte sagt att stödet/infrastrukturen/politiken behöver följa samma mönster som den har gjort de senaste 50-100 åren.

Martin Björnsson sa...

Precis. :)

"Läst och förstått" var högst medvetet. ja. Jag snubblade själv precis över "rise of the creative class" och blev helt lyrisk - Florida har precis fingret på pulsen, tycker jag, och han har inte mycket till övers för folk som satsar på idrottsarenor men inte på lokalt kulturliv. Jag storgarvade när jag läste avsnitet "why places get stuck" och jämförde med min hemstad Linköping. ;)

Det verkar vara alla stora tänkares lott att bli missförstådda och missbrukade.

Jag i min tur noterar din fras "som de inte kontrollerar". Min känsla av kommunal kultur är att "play it safe" är det viktigaste av allt. Man kan inte se ut som om man samarbetar med nån som kan uppröra nån. Då kan man ju få kritik, gudbevars.

Det är det tomrummet vi försöker utforska som en fri evenemangsguide - vi kan och ska publicera ALLT som händer (som inte bryter mot lagar, förstås). Och det direkt, utan censurkontroll som tar tid, så att man kan få upp info om ett evenemang som händer *idag*. (Vi efterkontrollerar allt som matas in, dock, så att vi har kontroll på det, men det är ytterst sällan som nåt kräver en åtgärd - kanske nån gång om året - så risken och jobbet är mycket mindre än vad man skulle kunna tro.)

Vår önskedröm är att samarbeta med kommunen, så att de får in undergroundevenemang de aldrig lär få in till sin guide annars, och vi får del av de evenemang som rapporteras till dem.

Det senare har dock tidigare varit tjurigt "eftersom vi måste kunna garantera våra uppgiftslämnare att deras info inte hamnar hos kommersiella aktörer." Vi har dock inte dragit aktivt i det här på ett tag - det kan hända att det skulle gå enklare nu.

Om kommunen kändes aktiva i sin samarbetsvilja vore det mycket roligare att dra i, dock. Allt det här handlar ju egentligen om inspiration. Samma sak skulle kunna gälla stöd och uppmuntran till de lokala artisterna i sig själva.

Tobias Harding sa...

Det låter i så fall som ett jättebra projekt. Ska börja läsa lkpg.nu, och så ska jag leta upp stycket "why places get stuck". Plötsligt mycket nyfiken på vad han skriver egentligen. Personligen tyckte jag att första sidan i den boken var den mest tankeväckande, men det är sant, som så många böcker som många hänvisar till så vore det bra om fler läste den.