Är just nu sysselsatt med att uppdatera en europeisk beskrivning av svensk kulturpolitik. Förra versionen är ett eller ett par år gammal. Jag slås över hur mycket som faktiskt har hänt under mandatperioden. Det är visserligen inga radikala kursomläggningar som har gjorts, men den bild av en passiv (alternativt nyliberalt kulturfientlig) kulturminister som ofta framträder media stämmer helt enkelt inte. Till saken hör att några omfattande kursomläggningar knappast har genomförts i den nationella kulturpolitiken sedan Andra Världskriget. Perioden mellan trettiotalet och 1974 års kulturproposition kan beskrivas som en utbyggnad där kulturpolitiken mer eller mindre införlivades i välfärdsstatens logik och område efter område försågs med olika stödsystem och ansvariga myndigheter (Svenska Filminstitutet, Statens Kulturråd etc.). Därefter har knappast några större initiativ tagits. Det är som om en död hand har legat över politikens hela grundläggande strukturer. Trots frånvaron av initiativ...
En plats för mer eller mindre akademiska synpunkter på kulturen, politiken, livet och världen, ämnen som borde kunna förekomma på kultursidorna i en bra morgontidning.