Akademiska synpunkter

Diskussionen om avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet fortsätter, t.ex. på SvD . Som bloggaren Dick Erixon påpekar är det dock anmärkningsvärt att regeringen fortfarande inte gör någonting. Trots att jag håller med honom i sak måste jag bara kommentera en sak som Erixon skriver, nämligen att det svenska civilsamhället skulle vara avsomnat. Detta är nämligen en betydande överdrift. All forskning tyder på att frivilliga gåvor och organisationer som t.ex. Stadsmissionen och Cancerfonden hela tiden har spelat en betydande roll vid sidan av den offentliga välfärden i Sverige. Det anämrkningsvärda är att detta har varit så pass osynligt både i politiken och i forskningen. Dessa insatser har i någon mån uteslutits ur den vedertagna bilden av den svenska modellen. De har betraktats som omoderna och rent av odemokratiska. De har inte minst behandlats styvmoderligt av en stat som utmärkt sig genom att inte ge avdragsrätt för gåvor till välgörande ändamål. Att människor trots detta fortsä...

I helgen genomförde jag en av fältstudierna i mitt pågående forskningsprojekt om demokrati och bildning i samtida svenska frivilligorganisationer. Denna gång handlade det om att jag var med på riksmötet i spelförbundet S verok (Sveriges roll- och konfliktspelsförbund). Intressant upplevelse. Låg medelålder. Nära hälften av ombuden där för första gången. Flera nya fritidssysselsättningar representerade. Hög IT-använding. På det hela taget ett ypperligt tillfälle att studera inskolningen av nya aktiva i det svenska organisationslivet i praktiken, liksom mötet mellan den gamla folkrörelseformen och vad nu utvecklingen kan ha att bjuda av nya former för civilsamhällelig organisering. Som forskare bör man naturligtvis inte säga allt för mycket när man blir tillfrågad om vad man tycker i sådana här sammanhang. Inte för att man inte bör dra praktiskt användbara slutsatser, utan därför att forskningsprocessen bara börjat när materialinsamlingen är klar. I det här fallet har jag ju dessutom in...

På bio går en film om jordens undergång 2012 och temat för Stockholms filmfestival är apokalyps. Bokhandlarna fylls med undergångslitteratur, både med och utan verklighetsanspråk. Människor har alltid fascinerats av undergången. Betraktar man medeltidens dödsdansmotiv är det svårt att tro på att allvaret inte hos konstnären blandades med en stor dos fascination. Till och med med personliga intryck av digerdöden fascinerades människor av fenomenet och framställde det vällustigt som en dans. Själv håller jag just nu på att läsa S.M. Stirlings trilogi Dies the Fire där upplägget är närmast stilrent enkelt. Samtidigt som berättandet helt hör genrelitteraturen till är upplägget nämligen, som så ofta i bra Science Fiction, närmast att betrakta som ett tankeexperiment. I det här fallet är frågan helt enkelt vad skulle hända om all modern teknik plötsligt slutade fungera. Stirling beskriver en återgång till medeltida europeisk feodalism. Samtidigt som hans grundantaganden är avgjort teknikdete...

En intressant rapport om ungdomar som förtroendevalda i politiken presenterades för några veckor sedan av LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer ( här ). Det hela är konsist och lättläst, men är definitivt en god sammanställning av relevant statistik i ämnet. Det visar sig nämligen att unga vuxna inte bara är underrepresenterade som förtroendevalda politiker, utan också att de har en större tendens än andra att avgå under mandatperiodens gång. När de avgår ersätts de dessutom ofta av äldre. En förklaring kan vara att de har en större tendens än äldre att tröttna. Den avgörande variabeln är emellertid just ålder, inte t.ex. politisk erfarenhet. Det skulle alltså t.ex. kunna handla om generation och uppfostran. Att de valda bör vara representativa i förhållande till ålder tycks underförstått i rapporten, men är knappast självklart. Det finns många andra faktorer som är viktiga. Jag vet själv att jag brukar föredra att rösta på erfarnare personer. Även personlig mognad är en k...

Någon dag måste jag sätta mig ner och gå igenom de av mina gamla skolböcker som jag fortfarande har kvar. Jag har själv ganska vaga minnen av Berlinmurens fall. Egentligen handlar det om några få minnesbilder från TV. Jag var trots allt inte så gammal när det begav sig. Plötsligt var dock alla skolböcker med förstående beskrivningar av DDR och östblocket inaktuella. Möjligen dröjde det ett tag innan lärarna och den svenska offentligheten insåg vad som hade hänt. Även flera år senare satt vi med begagnade skolböcker där man förhåll sig relativt neutral till skillnaderna mellan liberal demokrati och folkrepublikernas demokrati, det verkade handla om olika varianter, inte om skillnaden mellan blodig diktatur och olika varianter av demokrati. Faktum är att man nog i allmänhet gav en mer positivt hållen bild av DDR och övriga Östeuropa än av USA och Storbritannien Som jag mins det framstod DDR på det hela taget som ett rikare och mindre krigiskt land än USA, och Stasi var ingenting man prat...

Måste för övrigt rekommendera Rasmus Fleischers inlägg om Mumindalen, där han bland annat argumenterar framgångsrikt för att mumintrollen motsvarar Nietzsches övermänniskoideal.

En av de många böcker som jag börjat läsa de senaste månaderna är Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen. Texten är njutbart välskriven och ofta infallsrikt reflektiv. För alla oss som är mindre insatta än Engdahl i ämnet litteraturvetenskap är den dessutom informativ. Framförallt är den dock tankeväckande. Detta är dock inte en bok man läser snabbt utan en som man plockar upp då och då när man har tid att dela författarens begrundande av litteraturen. Själv började jag, kanske föga förvånande, med hans essä om Wagner och Niebelungenlied . Titeln påminner, något nostalgiskt, om den tid ”då unga revolutionärer trodde att mänsklighetens framtid kunde bero på tolkningen av vissa rader av Hölderlin”. Det framstår som tämligen troligt att Engdalhl själv en gång närde sådana uppfattningar, och nu beklagar inte bara sin egen desillusion utan också tidens. För den som intresserar sig för det svenska litterära etablissemangets utveckling, och inte bara för Engdahls personliga, mås...

Nu tycks Stockholms "skyline", dvs. siluett, vara på tapeten igen . Jag nöjer mig med att hänvisa till min tidigare kommentar . Debatten verkar inte utvecklats nämnvärt sen dess.