Akademiska synpunkter

Läser på Ola Wikanders blogg följande stycke över tre tusen år gammal poesi. Jag får en stark känsla av hur seklerna öppnar sig som en avgrund: [ʿ]l ḫth . imḫsh . kd . ʿl . qšth . imḫsh . ‘l . qsʿth . hwt l . ahw . ap . qšth . l ttn ly . w bmth . hms srr prʿ . qz .[ ] šblt b ġlph I engelsk översättning: For his staff I slayed him, as I slayed him for his bow, for his arrows I did not let him live. But his bow was still not given to me, and by his death the sprout is parched (??), the first fruits of summer are withered (??), the ear of corn in its husk.

En ganska speciell genre som man förr eller senare stöter på under en akademisk karriär är festskriften. En Festschrift , som det heter på engelska, är en antologi som tillägnas en forskare eller annan person på en bemärkelsedag. Vilka som deltar och hur bidragen ser ut beror i hög grad på vem jubilaren är, och framförallt vilka som känner honom. Nu har jag i alla fall redigerat min första festskrift och både jag och min medredaktör Johan Fornäs känner oss mycket nöjda. Det rör sig en antologi tillägnad Professor Erling Bjurström vid Tema Kultur och Samhälle, Linköpings universitet. Boken är visserligen lite spretig men innehåller i vissa fall mycket intressanta texter skriva av ett imponerande antal skribenter, däribland flera ledande svenska kultur- och ungdomsforskare. Så som så många andra akademiska publikationer finns den bara tillgänglig på nätet. Bland textern kan nämnas t.ex. Bengt Kristensson Ugglas reflektioner kring minneskulturen i Sverige och Finland , Jenny Lees etnograf...

Ett av initiativen i kulturbudgeten är den nya fond som kallas Kulturbryggan. När Kulturutredningen gick igenom landets kulturliv framstod Stiftelsen Framtidens Kulturs stöd till olika projekt som det kanske mest framgångsrika sättet att stödja ny kultur. Nu är dess pengar (gamla löntagarfondsmedel från regeringen Bildts tid) emellertid på upphälningen och snart är det slut. Nu går staten in och upprättar Kulturbryggan, en fond där man också bjuder in privata bidragsgivare att donera pengar ( DN-artikel ). Det här konceptet hörde jag talas om redan medan jag arbetade för Kulturutredningen, och jag måste erkänna att jag var skeptisk redan då. Det är inte så mycket för att idén är dålig. En fond är tvärtom en mycket bra idé, och jag uppfattar detta som ett bra sätt att spendera delar av statens kulturbudget och som vällovligt att donera pengar till. Jag anser också att donationer har en viktig roll att spela i kulturlivet. Problemet är att pluralism är en viktig del av den rollen. En män...

Idag presenterades inte bara budgetpropositionen utan även kulturpropositionen. Med risk för att verka insulär kommenterar jag nu den senare. Det verkar som att Kulturutredningen får igenom åtminstone några av sina viktigaste förslag: - Delar av kulturpolitiken regionaliseras. Åtminstone i vissa regioner. En liknande politik var redan påbörjad i Västra Götaland. Nu ska mann utreda hur man går vidare. Redan 2011 ska emellertid en politik liknande den i Västra Götaland emellertid genomföras även Skåne, Halland och Gotland. - Kungliga Biblioteket får ett samordnande ansvar för rikets bibliotek, inte minst när det gäller utveckling och decentralisering. - En ny myndighet för analys och uppföljning på kulturområdet (särskilt viktigt om man decentraliserar makt och ansvar). - En ny fond inrättas för stöd till nyskapande och gränsöverskridande kultur. - Nya mål för kulturpolitiken. Det här ser ut som en kortad version av utredningens föreslagna mål. Precis som utredningen vill man stryka att ...

Det är mycket just nu. Trots flera idéer lyckas jag inte blogga om allt som känns intressant. De senaste dagarna har jag varit upptagen med en internationell forskarkonferens på Ersta Sköndals Högskola på temat religionen och det civila samhället, ett ämne som är nog så aktuellt, och som inte minst i Sverige länge lämnats alltför obeaktat i det vetenskapliga studiet av civilsamhället. Bland annat diskuterades skillnaderna mellan USA och Europa när det gäller det civila samhället. Många var eniga om att Tocqueville s iakttagelser står sig än idag, inte minst den att det är pluralismen i ett samhälle där kyrkorna grundats av invandrargrupper oberoende av (och ofta misstänksamma mot) staten som skapat ett USA där religionen samtidigt kan vara stark och skild från staten (även om detta inte hindrar att detta läge ofta utmanats). När det gäller det svenska civilsamhället tror jag att de internationella gästerna tog med sig två bestående intryck. Dels att den muslimska minoriteten lyckats in...

En av de saker jag fick tid till i somras var att läsa skönlitteratur, inte minst fantasy, samtidigt som jag hade tid nog att tänka kring den. Här har jag försökt skriva ner en del av de tankar som en av de bättre böckerna väckte .

Johan Wennström menar i Svenska Dagbladet att internet håller på att fördärva det politiska samtalet, och möjligen det artiga samtalet i allmänhet. Daily Telegraph menar tydligen att internet håller på att döda dessa. Isobel Hadley-Kamptz hävdar att detta är trams ; att åtminstone de delar av internet som hon bevistar är alldeles otroligt kärleksfulla. Naturligtvis har båda rätt. Wennströms rubrik "Vi måste hålla hårt på den goda tonen" är åtminstone i det sammanhanget dagens sanning. Att de flesta av oss i första hand kommer i kontakt med vänligt instälda delar av nätet är naturligtvis också sannt. De flesta av oss föredrar det. Jag tror att Wennström har rätt i att vi har ett problem med det politiska språket. Samtidigt är det inte omöjligt att ha trevliga lunchsamtal. Internet har bevisligen inte tagit ifrån mig den möjligheten, och även om detta alldeles säkert beror på att jag umgås med rätt människor så är de flesta av dem ganska stora internetanvändare (uppenbarligen...

Socialdemokraten Katrine Kielos skriver på Aftonbladets ledarsida "Väljarna befinner sig i mitten i lika hög grad som svenska barnfamiljer har 2,3 barn. Det är sant på ett plan, men det går inte hitta ett enda enskilt fall. Förnyelse handlar om att möta verkligheten – inte om att möta moderaterna och en socialdemokrati som accepterar en politisk spelplan där man måste välja mellan att tilltala antingen medel- eller arbetarklassen, den har redan förlorat." Hon har naturligtvis helt rätt. Fler borde inrikta sig på vad de vill och hur de ser på verkligheten, inte bara på vem de vill övertyga. Detta gäller inte bara socialdemokrater. Däremot skriver Kielos ingenting om vad hon vill. Det är symptomatiskt. Avslutar inlägget utan att säga vad jag vill. Skillnaden är å andra sidan att jag inte tänker kandidera i några politiska val i en nära framtid.

Det torde väl inte ha undgått någon av bloggens läsare att jag fascineras av Weimarrepubliken, dess kultur och av nazisternas maktövertagande. Åsa Linderborg skriver att "Det är omöjligt att läsa om Weimarrepubliken utan att påminnas om Göran Hägglunds sommarutspel" . Problemet är att Linderborg lär sig fel saker av historien. Bilden som hon tecknar är svart-vit då hon framställer Weimarrepubliken som en massmobiliserande demokratisk blomstringstid där kommunister och andra demokrater kämpade sida vid sida mot den till sist segrande nazismen. Verklighetens Weimarrepublik var emellertid ingen idealtid. Linderborg nämner Goebbels som exempel på hur demokratins finender krossar det fria samtalet. Jag kontrar med Walter Ulbricht som exempel på hur mycket mer spridd rötan var. 1928 blev han ledare för kommunisterna i Berlin. Till att börja med var han alltså ledaren på motståndarsidan när Goebbels samlade stadens nazister. Under trettiotalet skulle han emellertid åtskilliga gå...