onsdag, augusti 20, 2008

Ryssland: en geopolitisk fundering

De senaste 20 åren har internationell politik oftast tolkats i universalistiska termer. Militära insatser har rubriserats som humanitära eller som led i Kriget Mot Terrorismen. Stater som inte passar in i det internationella systemet har utmålats som skurkstater. Sedan har de kunnat bekämpas av det internationella systemet i gestalt av USA eller FN. I början av perioden tänkte man sig rent av att historien var slut. Nu är vi kanske tillbaka i historien.

En tänkbar analys av världsläget efter Rysslands invation av Georgien är att Ryssland tolkar världen i geopolitiska termer medan västvärlden, åtminstone på det retoriska planet, inte gör det. Från västlig synvinkel ter det sig rimligt att alla länder har en rätt att utveckla demokrati och gå med i NATO. I denna diskurs diskuteras internationell politik i universalistiska termer.

Från rysk geopolitisk synvinkel blir analysen den att Väst genom att utvidga NATO inte bara gör intrång i Rysslands intressesvär, utan också är på god väg att inringa Ryssland västerifrån. Om det stämmer att den ryska ledningen tänker i geopolitiska termer, och det är mycket som tyder på det, då kan vi vänta oss en eskalerande utveckling eftersom den i så fall lär känna sig ytterst trängd (se t.ex. Ebba Sävbergs beskrivning av den ryska synen på situationen).

Å andra sidan är det inte bara Ryssland som agerar geopolitiskt. Inte minst Rysslands omgivning tycks ytterst benägen att säkra sitt teritorium. Samtliga länder med landgräns mot Ryssland håller sig med en ansenlig armé. Finland och baltstaterna har kan i förhållande till sin storlek mobilisera mycket stora numerärer. Asiatiska stater som Nordkorea, Japan, Kina, Indien och Pakistan har några av världens numerärt sett största arméer. Sovjets tidigare lydstater i Europa är alla med i Nato och står därmed under dess kärnvapenparaply. Det gör även Japan och Turkiet. De flesta av Rysslands övriga grannar har egna kärnvapen eller försöker skaffa sig det. De enda undantagen är faktiskt Sverige och Afganistan.

Även i USA tenderar man att tänka geopolitiskt. Det speciella med USA är dock att man har en militär närvaro världen över och tenderar att argumentera både geopolitiskt och i rättighets- och demokratitermer samtidigt. USA:s status som den enda supermakten har gjort det möjligt för landet att identifiera sig med det internationella systemet. I den den meningen resonerar USA i universella termer.

När jag funderar i den här riktningen kommer jag på mig själv med att tänka i termer av Kissingers förutsägelser om en multipolär världsordning. En värld där Kina, USA, Indien och ytterligare några parter (inkl. Europa - om de europeiska staterna enar sig) konkurrerar om makten utan att utgå ifrån några gemensamma kulturella normer för diplomatisk kontakt: någonting i stil med kampen mellan europeiska stormakter på 1800-talet men utan en gemensam aristokrati. Det rimliga för Ryssland är i så fall att söka en allians med någon av de andra uppåtgående stormakterna. I första hand med Kina.

Jag hoppas att han hade fel.

måndag, augusti 18, 2008

Dödar internet kulturen?

Sitter och läser ännu en amerikansk debattbok om internet, denna gång är det The Cult of the Amateur. How Today's Internet is Killing our Culture av Andrew Keen. Följande utdrag belyser hans analys tämligen väl:

...the free, user-generated content sprawned and extolled by the Web 2.0 revolution is decimating the ranks of our cultural gatekeepers, as professional critics, journalists, editors, musicians, moviemakers, and other purveyors of expert information are being replaced ("disintermediated" [...]) by amateur bloggers, hack reviewers, homespun moviemakers, and attic recording artists. Meanwhile, the radically new buisness models based on user-generated material suck the economic value out of traditional media and cultural content.

We - those of us who want to know more about theworld, those of us who are the consumers of mainstream culture - are being seduced by the empty promise of "democratized" media. For the real consequence of the Web 2.0 revolution is less culture, less reliable news and a chaos of useless information.


Det skall villigt erkännas att mycket av det som fyller internet är skräp. Så långt håller jag med. Å andra sidan har åtminstone engelskspråkiga Wikipedia en trovärdighet och ett omfång som knappast är sämre än de flesta tryckta uppslagsverk. Bloggare har gång på gång visat sig kunna förse världen med information som gammalmedia missat eller ignorerat. Mycket av den musik som sprids över internet är knappast sämre än den som säljs i CD-butiken, men däremot smalare och möjlig att sälja eftersom internet gör det möjligt att sprida information världen över nästan gratis.

Skälet till detta är dock inte att internet är demokratiskt. På sätt och vis är det tvärt om: internet producerar kvalitet eftersom det är meritokratisk. Alla kan lägga ut i stort sett vad som helst (och gör det). Just därför krävs det en hel del för att nå ut på internet. Särskilda kompetenser krävs för att hitta rätt. Detta skapar nya grindväktare. Jag skulle rent av påstå att internet blir mer och mer meritokratiskt i takt med att dessa etableras och tar form.

Vem som helst kan t.ex. gå in och ändra i Wikipedia, men eftersom alla användare är granskare är granskarna också fler än i något annat uppslagsverk. Därtill är Wikipedias aktiva granskare en grupp präglad av egna interna makt- och statushierarkier.

Poängen är att internets meritokrati fungerar annorlunda än den i andra media. Detta innebär att det ofta, men inte alltid, är andra som når ut än i traditionella media. Nya aktörer stiger fram. I bästa fall står de utanför de ofta inkrökta hierarkier och självupptagna nätverk som frodas i etablerade medier. Istället formar de egna nätverk. Om inte annat så ökar pluralismen.

Man får en känsla av att Keen drivs mer av besviken idealism än av sund skepticism. Han talar som en som hoppats att internet skulle frälsa världen och som nu insett att världen fortfarande inte är frälst.

Själv reagerar jag på precis motsatt sätt. Internet har långsamt gjort mig positivt överraskad. Naturligtvis rymmer det mycket skräp. Men det öppnar också nya kanaler för utbyte av argument och information. Med ett rimligt mått av sund skepticism lär man sig skilja ut det som är värt att lyssna på, en färdighet som är nog så viktig även när det gäller gammelmedia. Å andra sidan har jag också blivit allt mer skeptisk till massmedia. Är film- och CD-industrins förmåga att urskilja kvalitet verkligen en så imponerande tillgång att man inte skall våga riskera den för att vinna någonting nytt?

Personligen hoppas jag snarare på att vi kan komma ur den strömlinjeformning som dessa media har utsatt vår kultur för. Stora delar av mediamarknaden kommer antagligen att tvingas förändra sig inom en nära framtid. Jag kan inte se att det är dåligt.

Det finns också media som står sig. Ett sådant är typiskt nog den fysiska boken. Ingenting tyder på att den skulle vara på väg att försvinna. Tvärtom har internet ökat tillggänglighete till internationell kvalitetslitteratur till tidigare oanade nivåer.

tisdag, augusti 12, 2008

Att hantera missnöjespartier

Statsvetaren Marie Demker diskuterar på bloggen Vänstra Stranden de andra partiernas agerande gentemot Sverigedemokraterna. Intressant är inte minst följande konstaterande:

de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.

I mitt inlägg Sverigedemokraterna och den politiska öppenheten diskuterade jag liknande frågor ur ett något annat perspektiv. Jag menar att journalister och politiker i andra partier har ett ansvar för att ta upp debatten med Sverigedemokraterna. Jag är inte helt säker på vad Demker menar med att göra dem till samtalspartners. Jag ifrågasätter inte att sambandet finns där. Men rimligen beror utgången på hur samtalet förs.

Punkterna 2 och 3 tycks delvis handla om hur de etablerade partierna uppfattas utåt. Uppfattas de som en enhetlig front utan egentliga skillnader får missnöjda väljare en brist på alternativ. Blir de tillräckligt missnöjda kommer de att rösta på partier som de annars inte skulle rösta på - missnöjesröstning. Finns inga etablerade konservativa partier kommer konservativa väljare naturligtvis att höra till de mer missnöjda.

Det går också att se att "exkluderande" beskrivningar i pressen kan leda till missnöjespartiernas sympatisörer stöts bort ytterligare av etablissemanget (med rätta eller inte tenderar potentiella missnöjesväljare att uppfatta politiker och journalister i enhetliga termer, som ett sammanhängande etablissemang). Därmed ökar benägenheten att rösta på missnöjespartiet.

Jag utgår ifrån att Demker har rätt i att denna faktor ofta sammanfaller med framgångsrika missnöjespartier. Personligen anser jag att media skall vara sakliga. Däremot är det ingenting konstigt om deras granskning framstår som kritisk. Inte minst ledarskribenterna på de flesta tidningar är i princip skyldiga att vara kritiska till politiska motståndare. Jag anser heller inte att det vore rimligt om nyhetsrapporteringen ignorerade ett parti som 4-5% av befolkningen säger sig kunna vara beredda att rösta på och som samtliga riksdagspartier uppfattar som radikalt annorlunda än dem själva (en ståndpunkt som för övrigt i sig förtjänar kritisk granskning).

Personligen är jag annars skeptisk till själva begreppet missnöjesparti. Den klingar inte helt neutralt vetenskaplig. Samtidigt verkar det faktiskt finnas en kategori partier som inte erhåller röster genom att erbjuda fungerande program eller visioner utan som istället kastar fram enkla lösningar som väntas fånga röster, och som sedan byter åsikt när det passar. Forza Italia verkar vara något av ett typexempel.

Samtidigt är detta en tendens som knappast är unik för dessa partier. I viss mån gäller det även denna diskussion att analysen av politik blir allt mer taktiserande och handlar allt mindre om innehållet. Som jag antydde tidigare så uppfattar jag inte missnöje som någonting negativt för demokratin. Förtroende är bara positivt om det är motiverat. Nya partier kan vara någonting mycket positivt. Det är inte minst därför som man måste möta Sverigedemokraterna med argument. Skälet till att jag inte stödjer dem är inte att de växer på grund av ett ökande missnöje med politiken - utan att jag inte stödjer deras kandidater eller deras program. Jag hoppas att även andra kommer att rösta av liknande skäl.

Ytterst är problemet naturligtvis mycket större än hotet från missnöjespartier. Om tillräckligt många väljare misstror demokratins strukturer är det ett fundamentalt problem för demokratin. Det enda långsiktiga sättet att möta det är att våra valda företrädare argumenterar rakt för sin politik och allmänt agerar på ett sätt som vinner väljarnas respekt - om än inte alltid allas personliga stöd.

söndag, augusti 10, 2008

Jesus och Yahweh

Läser Jesus and Yahweh av Harold Bloom, kanske mest känd för att ha försökt sammanställa Den västerländska kanon (i boken med samma namn). Här tar han sig an Bibeln, eller mer exakt Nya testamentet (NT) vs. den hebreiska bibeln. Perspektivet är otvetydigt judiskt, om än på ett mycket personligt sätt. T.ex. föredrar han den gammaltestamentlige Yahweh som litterär karaktär framför NT:s Gud. I synnerhet uppskattar han Yahweh sådan som den anonyme författaren J beskriver honom i Moseböckerna.

Han är också mycket noga med att betona skillnaderna mellan de kristnas Gamla testamente (GT) och dess judiska motsvarigheter. Som litteraturkritiker kretsar han kring NT:s i litteraturhistorien unika anspråk på att ”fullborda” vad det beskriver som ”Gamla testamentet ”, liksom den kristna tendensen att läsa och organisera det senare i ljuset av i det förstnämnda. Kristi uppståndelse blir för honom mer ett lån från omgivande folks mytologier om döda och uppståndna gudar än ett uppfyllande av de judiska profeternas profetior. Treenigheten blir en polyteism. I synnerhet ogillar han Johannesevangeliet.

Själv sammanfattar han sin egen historieskrivning ungefär så här:

”Yahweh, in his earlier career, is not at all a theological God, but is human, all-too-human, and behaves rather unpleasantly. Christianity transforms Jesus of Nazareth, a historical person about whom we possess only a few verifiable facts, into a polytheistic multiplicity that replaces the uncannily menacing Yahweh with a very different God the Father, whose Son is the Christ or risen Messiah. Both of these divinities are shadowed by a ghostly Paraclete (Comforter) named the Holy Spirit, while Miriam, the mother of the historical Yeshua or Jesus, lingers nereby under the designation of “The Virgin Mary.”

The American Jesus stands somewhat apart from this pragmatic polytheism because he is the primary God of the United States, and has subsumed God the Father in what I continue to suggest we call “the American Religion.” This Jesus has a burgeoning rival in the Holy Spirit of the Pentecostalists and perhaps our future will see a dividen rule betweeen these somewhat disparate entities. All this matters because Christianity wanes in Europe (Ireland excepted) and is exemplified primarily in the Americas, Asia, and Africa, competing in those latter continents with Islam, which now becomes more militant than at any time since its aggressive inception.”


Själv är jag nog snarare böjd att instämma med kyrkofäderna i att uppfatta treenigheten inte som polyteism, utan ett mysterium som inte kan greppas av människor (men det samma kan naturligtvis sägas av t.ex. teologiskt lagda hinduer om deras polyteisms relation till Brahman).

Däremot kan jag uppskatta Blooms fascination för den gammaltestamentlige Yahweh, t.ex. för den Gud som i gestalt av tre män (eller möjligen en av tre män) som vid ett tillfälle besöker Abraham och äter middag med honom i hans tält, men också som den Gud som i nyare delar av Moseböckerna dväljs på berget Sinai och vars ansikte inte får ses av vanliga dödliga. Man kan inte annat än hålla med när Bloom beskriver honom som "at least, the supreme fiction." Typiskt nog uppfattar Bloom evangelisten Markus beskrivning av Jesus som den som gör sonen mest lik sin far, i synnerhet vid tillfällen som bröllopet i Kana. När han förvandlar vatten till vin är avståndet till Yahweh mindre än vanligt.

Å andra sidan hör just Johannesevangeliets första rader till de som har gjort störst intryck på kristendomens gudsbild, liksom Bibelns första rader som de tycks utgöra ett eko av:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:1)

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. (1 Mos 1:1)

Medan Bloom ogillar Johannes för hans icke-judiskhet dras jag själv antagligen till hans hermetiskt abstrakta, närmast gnostiska eller platoniska, ljusteologi. Samma sak finner man å andra sidan också i den judiska kabbalans ofattbara, men ändå allestädes närvarande Gud.

Blooms Amerikanske Jesus påminner en smula om Ignatius av Loyolas vision av Kristus som en fältherre som reser sitt baner på toppen av en grönskande kulle. Den bilden har också varit med kristendomen länge. Ignatius, den förste jesuiten, ser dock en krävande Gud som han tilltalar som Eviga Ord. I den meningen är han den samme som i Johannesevangeliet. Däremot står det klart att ingen av dessa är Blooms Gud. Han vänder sig emot en lättfattlighet som inte tycks kunna förenas med den obegriplige Yahweh.

Å andra sidan står det inte ens klart om han är troende eller om han enbart uppfatta sin Yahweh som en litterär gestalt ungefär som Hamlet. Vad man känner igen från Västerlandets kanon är heller inte bara hans djupa lärdom utan också den allt överskuggande pessimismen. Han upplever sig skriva en elegi över en Yahweh som nu är på väg att helt uppslukas den Amerikanske Jesus, en gestalt som hos honom tycks väcka ett förakt mycket likt det som han tidigare uppvisat för populärlitteraturen.

torsdag, augusti 07, 2008

Blandade tips

Arts & Letters Daily är en av dessa källor som dagligen presenterar en för betydligt fler verkligt intressanta texter än man hinner med, en ständigt uppdaterad länksamling som utgör en veritabel guldgruva för varje autodidakt i vardande.

I Literary Review skriver Philip Davies om hur Shakespeares syntax påverkar hjärnan på mätbara men ännu icke fullt utforskade sätt. I The Sun jämför Eric Ormsby Orwell och Evely Waugh. Jämförelsen är inte i sig särskilt nydandande men jag börjar fundera på om jag inte borde läsa om Brideshead Revisited parallellt med Là Bas. Det slår mig att de kanske delvis behandlar liknande frågeställningar, i alla händelser mer liknande än Waughs och Orwells.

-------------------------

För den som intresserar sig för den konservativa kritiken av neo-konservatismen kan det vara värt att notera att professor Claes G. Ryn, exilsvensk konservativ filosof vid Catholic University of America och känd kritiker av de neo-konservativa (som han beskriver som neo-jacobiner) talar i Uppsala på måndag. Ryn är inte minst en skarp kritiker av Leo Strauss, som jag diskuterat tidigare, bl.a. här.

Folkrörelser skapar förtroende? Är det bra?

"Den romantiserade idén om folkrörelsernas inverkan på demokratin har skjutits i sank av forskningen" säger professor Bo Rothstein enligt en artikel i Svenska Dagbladet. Jag utgår från att hans analys inte är så förenklad som den förefaller i artikeln.

Enligt den finns det uppmätta samband mellan föreningsaktivitet och lågt förtroende för omgivningen (i meningen innan påstår de dock att det inte finns några skillnader alls mellan föreningsaktiva och andra). Det torde framgå av mitt tidigare inlägg om mina erfarenheter från tiden som studentkårsaktiv att jag inte hör till dem som fått ett ökat förtroende för demokratin av att vara föreningsaktiv. Å andra sidan har jag en känsla av att jag ändå inte genomgående håller med Rothstein.

Istället instämmer jag (troligen till skillnad från Rothstein) i stort sett med den tradition som inkluderar bl.a. Robert Putnam och Alexis de Tocqueville (min understreckare om de båda herrarna finns här): föreningsaktivitet kan stärka demokratin genom att skapa oberoende nätverk i civilsamhället . Sociala kontakter skapar förtroende. Detta kan förstås i termer av nätverksbyggande. Som historikern Charles Tilly påpekat innebär detta dock inte nödvändigtvis ökad tillit för alla grupper i samhället, eller för den delen för staten.

För att ta ett exempel från Putnam är det till exempel möjligt att medlemmarna i Ku Klux Klan har mycket stort förtroende för varandra. På ett visst plan är det i själva verket absolut nödvändigt för medlemmar i underjordiska organisationer att ha ett visst förtroende för varandra. Det innebär inte att medlemmar i Ku Klux Klan har större förtroende för resten av samhället än vad andra har. Tvärt om. Enligt Tilly är skillnaden att förtroendenätverken i Ku Klux Klan (inte hans exempel) har mycket få förbindelser med omgivningen och befinner sig mycket långt ifrån de dominerande nätverken i samhället. I Sverige var det kanske en gång annorlunda. Åtminstone tänkte sig människor att de hade förbindelser med makteliten genom partierna. Idag är partierna mindre och förbindelserna (kanske) avlägsnare. I alla händelser är det nog så att de känns avlägsnare.

Nästa fråga är om detta är bra eller dåligt. Enligt Idagsidans artikel i SvD är svaret enkelt: "så långt är alla experter eniga: ju högre grad av tillit som finns i ett samhälle, desto bättre är det. Litar man på att grannarna sopsorterar ökar också sannolikheten att man gör det själv."

Men det finns en annan sida också. Överste Bo Pellnäs och Tällberg Forums grundare Bo Ekman uttrycker detta väl. I en debattartikel i samma tidning försöker de förklara reaktionerna på FRA-lagen.

"Vi tror att en huvudorsak till att reaktionerna blivit så starka och uthålliga är att svenska folket inte helt litar på myndigheters egen integritet och kompetens att handskas med hemlig information och med stora kriser. Dålig, senfärdig, inkompetent, svajig krishantering har snarare varit regel än undantag. Listan är lång från nedskjutningen av DC3:an via IB-skandalen, Palmemordet och dess erbarmliga hantering, Säpo och Ebbe Carlsson-affären samt Estonia- och Tsunami-katastrofernas hantering."

Att förtroende är bra för FRA innebär inte att det är bra för alla. För den som har förtroende för omgidningen är detta bra i första hand om det är välförtjänt. Det kan i alla händelser vara ett problem om det är tillräckligt oförtjänt. Visserligen förutsätter ett ordnat samhälle ett visst mått av mellanmänskligt förtroende. Demokratin förutsätter ett visst mått av ordning och trygghet. Men den förtutsätter också ett visst mått av misstro och sund skepticism.

Det är av uppenbara skäl omöjligt att göra omfattande undersökningar av medborgarnas förtroende för myndigheterna i totalitära samhällen. Som jag redan varit inne på apropå Tredje Riket är det emellertid möjligt att vara för lojal mot staten. Rimligen är det också möjligt att ha för mycket förtroende. Detta kan om inte annat underbyggas med historiska exempel Medborgare som följer auktoriteter okritiskt är ytterst en fara både för demokratin och för sig själva.

När Tocqueville för snart två hundra år sedan beskrev det civila samhället som en förutsättning för att rättssäkerhet och demokrati skulle kunna förenas såg han det civila samhället som en viktig motvikt mot staten. I ett samhälle där alla har samma grundläggande rättigheter (om man jämför med t.ex. den franska monarkin) krävs det att de sluter sig samman oberoende av staten om denna inte skall bli helt allenarådande. Redan han drog slutsatsen att föreningsaktivitet skapar förtroende, men inte generellt eller mot alla. Det är det som är poängen!

Ur det perspektivet är det heller inget problem att det uppstår fler sammanhang - t.ex. på nätet - som kan fylla samma funktion. Tvärtom är det mycket hoppingivande.