Fortsätt till huvudinnehåll

Frans G. Bengtsson

Om en klassiker är en bok som läses av generation efter generation, som fortsätter att vara närvarande i kulturen så torde Frans G. Bengtssons Röde orm vara en av 1900-talets svenska klassiker. Detta trots att såväl boken som dess författare på många sätt befann sig utanför huvudströmningarna i svensk 1900-talslitteratur. Som man kan läsa t.ex. i bokförlaget Stolpes nyutkomna antologi om Bengtsson tog han uttalat avstånd från så väl modernistisk litteratur som från  den samtida kritiska historieforskningen. Bengtssons essäer och övriga skrivande berör ofta svunna tider och grundar sig i en mycket bred historisk bildning. Detta märks inte minst i Röde orm, där flera episoder är tydligt inspirerade av den isländska sagalitteraturen och medeltida krönikor. En av de berättelser som berättas i hans skildring av Harald Blåtands julgille baserar sig t.ex. direkt på en episod i Jomsvikingasagan, och framstår närmast som en kärleksfull satir av den samma. På samma sätt möter man andra personer ur sagadiktning och krönikor som t.ex. härskarna Harald Blåtand av Danmark, Ethelred den Villrådige av England, Basileios Bulgardödaren av Bysans och al-Manṣūr av det muslimska Spanien.

Även om Bengtsson i viss mening ställde sig vid sidan av det moderna Sverige, och hans förhållande till den etablerade skönlitteraturen verkar ha präglats av ömsesidigt avståndstagande, eller åtminstone ointresse, verkar hans böcker ha rönt bestående uppmärksamhet i det bildade borgerskapet. Samma människor som byggde det moderna Sverige tycks ha kopplat av med att läsa Bengtssons essäer om långhåriga merovingiska kungar, amerikanska generaler och djupt belästa florentinska bibliotekarier. Kanske kan detta ses som ett eskapistiskt nöje, fjärran ifrån folkhemsprojekt och moderniseringsiver. Kanske handlade det om att mitt i förändringen kunna vila i den klassiska bildning som välutbildade svenskar fortfarande hade med sig från skolor och universitet, en bildning som man kanske redan anade var på väg att bli inaktuell men som man kände sig hemma i. Så kan åtminstone ha varit fallet för Bengtsson själv. 

Det är lätt att uppfatta honom som elitist och nostalgiker. Jämfört med samtida kulturpolitiker var han dock inte alls avståndstagande till populärlitteraturen. Det framgår t.ex. i hans understreckare om detektivlitteratur från 1937. Där prisar han bl.a. Dorothy Sayers och C.K. Chesterton på ett sätt som han aldrig skulle berömma sina samtida erkända litterära författare, i synnerhet inte de svenska. Inte minst uppskattade han detektivlitteraturens fokus på det konkreta, i kontrast till modernismens fokus på interna monologer och karaktärernas spridda reflektioner kring tillvaron. Det är värt att notera att Röde Orm, hans enda roman, inte innehåller några som helst inre monologer, eller överhuvud taget något om karaktärernas outsagda tankar. 

Är det dags att ta med Frans G. Bengtsson i en litterär kanon? Han representerar som sagt någonting väldigt speciellt i det svenska 1900-talets litteraturhistoria, och kanske också något av den akademiskt bildade borgerlighet som spelade en betydande roll i 1900-talets Sverige. Själv var Bengtsson ointresserad eller direkt avståndstagande till de flesta författare som skulle kunna ingå i en svensk 1900-talskanon, samtidigt som han var vitt beläst i en äldre västerländsk kanon som sträckte sig från de gamla grekerna till den isländska sagalitteraturen. Skulle han ens ha ansett det rimligt att att betrakta en text som kanonisk innan den visat att den kunde bevara sin förmåga att fånga läsare i ens några hundra år?

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...
6 kommentarer
Läs mer

Svenska kyrkan och samkönade äktenskap

Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan ( här ). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig. Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra , och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulat...
8 kommentarer
Läs mer

Reclaiming art in the age of artifice

Läste nyligen färdigt Reclaiming art in the age of artific e av den kanadensiske författaren J.F. Martel. Det här är en intressant och tankeväckande bok för var och en som ägnat en tanke åt frågor om vad konst egentligen är och vad den fyller för funktion för oss som människor. Martels svar är på många sätt otidsenligt, eller åtminstone sådant att det går emot mycket av vad som har sagts i den kulturpolitiska offentligheten de senaste femtio åren eller så, på båda sidor av Atlanten. Hans tes är att konst är i grunden obegriplig, eller åtminstone mångtydig, utan tydlig tolkning, och att den står i motsats inte bara till offentlig styrning, utan också att verklig konst inte kan ha en allt för tydlig och styrande intention ens från konstnären. Istället utgår han ifrån vad många konstnärer genom historien har sagt om att verket växer fram som av sig själv, att de inte från början vetat exakt vart de var på väg med verket utan istället följt en inre logik som utvecklat sig under arbetets gå...
Skicka en kommentar
Läs mer