Om en klassiker är en bok som läses av generation efter generation, som fortsätter att vara närvarande i kulturen så torde Frans G. Bengtssons Röde orm vara en av 1900-talets svenska klassiker. Detta trots att såväl boken som dess författare på många sätt befann sig utanför huvudströmningarna i svensk 1900-talslitteratur. Som man kan läsa t.ex. i bokförlaget Stolpes nyutkomna antologi om Bengtsson tog han uttalat avstånd från så väl modernistisk litteratur som från den samtida kritiska historieforskningen. Bengtssons essäer och övriga skrivande berör ofta svunna tider och grundar sig i en mycket bred historisk bildning. Detta märks inte minst i Röde orm, där flera episoder är tydligt inspirerade av den isländska sagalitteraturen och medeltida krönikor. En av de berättelser som berättas i hans skildring av Harald Blåtands julgille baserar sig t.ex. direkt på en episod i Jomsvikingasagan, och framstår närmast som en kärleksfull satir av den samma. På samma sätt möter man andra personer ur sagadiktning och krönikor som t.ex. härskarna Harald Blåtand av Danmark, Ethelred den Villrådige av England, Basileios Bulgardödaren av Bysans och al-Manṣūr av det muslimska Spanien.
Även om Bengtsson i viss mening ställde sig vid sidan av det moderna Sverige, och hans förhållande till den etablerade skönlitteraturen verkar ha präglats av ömsesidigt avståndstagande, eller åtminstone ointresse, verkar hans böcker ha rönt bestående uppmärksamhet i det bildade borgerskapet. Samma människor som byggde det moderna Sverige tycks ha kopplat av med att läsa Bengtssons essäer om långhåriga merovingiska kungar, amerikanska generaler och djupt belästa florentinska bibliotekarier. Kanske kan detta ses som ett eskapistiskt nöje, fjärran ifrån folkhemsprojekt och moderniseringsiver. Kanske handlade det om att mitt i förändringen kunna vila i den klassiska bildning som välutbildade svenskar fortfarande hade med sig från skolor och universitet, en bildning som man kanske redan anade var på väg att bli inaktuell men som man kände sig hemma i. Så kan åtminstone ha varit fallet för Bengtsson själv.
Det är lätt att uppfatta honom som elitist och nostalgiker. Jämfört med samtida kulturpolitiker var han dock inte alls avståndstagande till populärlitteraturen. Det framgår t.ex. i hans understreckare om detektivlitteratur från 1937. Där prisar han bl.a. Dorothy Sayers och C.K. Chesterton på ett sätt som han aldrig skulle berömma sina samtida erkända litterära författare, i synnerhet inte de svenska. Inte minst uppskattade han detektivlitteraturens fokus på det konkreta, i kontrast till modernismens fokus på interna monologer och karaktärernas spridda reflektioner kring tillvaron. Det är värt att notera att Röde Orm, hans enda roman, inte innehåller några som helst inre monologer, eller överhuvud taget något om karaktärernas outsagda tankar.
Är det dags att ta med Frans G. Bengtsson i en litterär kanon? Han representerar som sagt någonting väldigt speciellt i det svenska 1900-talets litteraturhistoria, och kanske också något av den akademiskt bildade borgerlighet som spelade en betydande roll i 1900-talets Sverige. Själv var Bengtsson ointresserad eller direkt avståndstagande till de flesta författare som skulle kunna ingå i en svensk 1900-talskanon, samtidigt som han var vitt beläst i en äldre västerländsk kanon som sträckte sig från de gamla grekerna till den isländska sagalitteraturen. Skulle han ens ha ansett det rimligt att att betrakta en text som kanonisk innan den visat att den kunde bevara sin förmåga att fånga läsare i ens några hundra år?
Kommentarer