Vilka är nationen? Kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället

Ibland kan det vara intressant att läsa sådant man skrivit för många år sedan. Nyligen läste jag om mitt kapitel till en antologi som Riksantikvarieämbetet gav ut 2013: “Vilka är nationen? Om kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället.” Om jag inte mins helt fel hade jag skrivit texten åtminstone ett par år tidigare. Den utgör ett slags försök att sammanfatta hur jag då såg på svenskt förhållande till historien, och på kulturarvspolitik. Den landar i ett pluralistiskt och liberalt, närmast postnationellt synsätt, samtidigt som jag betonar behovet av de statliga institutionerna som neutrala förmedlare av kunskap, som ett korrektiv mot den flodvåg av “alternativa fakta” som redan då hade börjat visa sig. I denna neutralitet inkluderar jag då inte minst att möjliggöra ett möte med kultur från andra tider och andra delar av världen utan att de tillrättaläggs för att passa den svenska samtiden. 

“Men hur är det med kulturminnesvården? Det arv som den är satt att förvalta är resultatet av många hundra års urval, efterlämningarna av tidigare nationella berättelser. Dessa val och berättelser ger oss möjlighet att möta vårt eget förflutna som någonting på en gång främmande och välbekant, men bara om vi möter det med öppna ögon och utan att projicera samtidens värderingar på det. Det är om vi vare sig glömmer eller försöker lägga det förflutna till rätta, för att passa våra egna värderingar och fördomar, som detta möte kan ha någonting att säga om oss själva. …

Det finns all anledning att tro att framtidens historieberättande kommer att inkludera såväl den mångkulturella berättelsen och de traditionellt historieromantiska berättelserna, som andra helt nya fenomen, för att inte tala om uttalat rasistiska, fundamentalistiska och främlingsfientliga perspektiv som de flesta förhoppningsvis kommer att kunna hålla kritisk distans till. Detta är en del av det öppna samhällets dialog, en dialog som i idealfallet kan komma att inkludera allt fler och marginalisera de förtryckande. Alternativet är att centralt besluta om en nationell berättelse och en enda identitet för att sedan försöka anpassa kulturen i det kontrollerade territoriet efter denna. Det är den nationalistiska lösningen. Lyckligtvis tycks den inte längre möjlig att genomföra.”

Texten är präglad av tid då nationalismens återkomst inte hade gått lika långt. Den är också samma andas barn som mitt kapitel i den kulturpolitiska antologin Framtiden är nu! Kultursverige 2040 där jag skrev om hur den statliga kulturpolitiken kommer att behöva hitta en nisch i ett kulturliv som den inte längre kan dominera på samma sätt som den hade gjort fram till och med 1980-talet. En del i denna nisch skulle då kunna vara att bevara och tillgängliggöra det kulturarv som svenska staten förvaltar. Detta är nog fortfarande en rimlig hållning, i synnerhet om man - som jag fortfarande gör - samtidigt uppfattar både kulturarvet och det pluralistiska samhället som värda att slå vakt om. 

Stämmer det att den auktoritärt nationalistiska lösningen är omöjlig idag? Många skulle säga att det är naivt. Nationell identitet är i högsta grad levande, och det ska erkännas att jag efter att ha bott utomlands större delen av tiden sen den här texten publicerades har upplevt detta också på ett personligt plan. Nationalromantiska berättelser är idag antagligen mer levande i samhället än mångkulturalistiska. Samtidigt är vi inte tillbaka 1980-talets Sverige, det Sverige jag växte upp i med två TV-kanaler och förbud mot privat radio, i ett Europa där de flesta gränsövergångar innebar tull och passkontroll, där svenskheten togs för given och kravet på nationell suveränitet sträckte sig från ekonomin till utrikespolitikens tredje väg. Nu är vi medlemmar i både EU och NATO, kan resa från Nordkap till Malta utan pass och kan följa media från hela världen utan andra bariärer än de språkliga. Det mångkulturella Sverige är mer realitet än ideologi. Den suveräna slutna nationalstaten är kanske inte död, men den är heller inte det samma som den en gång varit, vare sig vi jämför 1880-talet eller 1980-talet.

Det betyder inte att auktoritärt statligt ledd nationalism är omöjlig. Vi ser den i Ryssland och trots att jag alltid har varit kritisk till Putin överraskades jag av hur stark den faktiskt verkar vara. Ryssland belyser också hur lite önskvärd denna väg är. Ett pluralistiskt Europa framstår som den bättre vägen. Vad som är mer tydligt än 2013 är dock att vi måste hitta en plats för nationella identiteter i detta. Jag tror fortfarande att det är en del av lösningen att låta kulturella gemenskaper frodas utanför politisk kontroll. Staten ansvarar inför medborgarna men medborgarna har inte samma kultur. För mig framstår det som varken önskvärt eller möjligt att de skulle ha det i en nära framtid. Som rättsstat måste staten ansvara för formella regler som upprätthåller ordningen i samhället, inte för att diktera kulturen. Samtidigt förutsätter det att de flesta av medborgarna har tillräckligt gemensamma referensramar för att kunna förstå och relatera till varandra. Här har såväl kulturinstitutionerna som skolan och media, och många fler, ett stort ansvar. De har också olika roller. Skolan måste tillhandahålla ett gemensamt fundament. Media och kulturinstitutioner ingår också i ett offentligt samtal som i grunden måste vara pluralistiskt.