Historiskt har begreppet en bakgrund i de judisk-kristna kanoniska skrifter som finns i Bibeln, en kanon som sammanställdes av både nya och ibland mycket gamla texter framförallt under romersk tid. Det finns emellertid också en litterär kanon. Enligt egyptologen Jan Assmann uppstod tanken om en litterär kanon i en mening som liknar den moderna i Alexandria under århundradena före Kristi födelse, alltså parallellt med den judiska skriftkanon. Lärda började skilja på de grundläggande litterära verken och de senare verk som kommenterade och diskuterade dem. Under de följande århundradena las ytterligare grekiska och romerska verk till denna kanon, men det är tydligt att dessa grekiska och romerska verk sedan har följt med som grundläggande referenser i den kulturkrets som vi idag kan kalla västerländsk. Författare som Homeros, Euripides och Vergilius har fortsatt att fungera som referensram, liksom filosofer som Platon och Aristoteles. Senare har kanon fortsatt att växa och förändras, men den har hela tiden funnits med i kulturens utveckling, vid sidan av den religiösa kanon och de religiösa rörelser som relaterat till den.
Kanon handlar alltså om referensramar, och inte nödvändigtvis om värderingar, dvs. den relaterar till värderingar och kan fungera som referenspunkt i en diskussion om värderingar, men det stadfäster dem knappast. Tvärtom är det rätt stor skillnad på de värderingar som förmedlas i Odysén, av Horatius och av Dostojevskij, eller för den delen i Domarboken, Höga visan, Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken.
Kanon i denna mening består alltså av grundläggande texter som fungerar som referenspunkter i kulturen i ett samhälle. Den är inte nationellt begränsad, men heller inte den samma över hela världen. Rimligen finns det också skillnader mellan olika länder, men också mellan olika litterära traditioner, och mellan människor med olika utbildningsbakgrund. Möjligen kan man relatera begreppet till kulturellt kapital eller kulturellt bildning, eftersom båda kan sägas inkludera hur väl man känner till och kan relatera till de verk som allmänt erkänns som viktiga, “kanoniska”, i ens kulturella sammanhang.
Det intressanta med kanondebatten just nu är att den åtminstone ibland verkar relatera till tämligen grundläggande föreställningar om vad kultur är, och om vem som avgör detta. Det handlar också om en rent svensk kanon, trots att de flesta rimligen inser att såväl Bibeln som internationellt kända författare kan vara minst lika viktiga som referensram i svensk kultur. Sedan handlar det om att fastställa själva listan över verk. Det är en grundläggande paradox i mycket kulturpolitik att man väntar sig att statens ska stödja kulturlivet utan att styra det, i alla fall inte i detalj. Just hur mycket staten - och i synnerhet politiker - bör styra är en grundläggande maktfråga. Åtminstone sedan andra världskriget har dock de flesta som arbetar med kulturpolitik i liberala demokratier varit något så när eniga om att politiker inte bör styra vilka kulturella verk befolkningen ska ta del av. Att politiker skulle fastslå en kulturell kanon skulle alltså vara ett tydligt brott mot denna princip. Många av kanonprojektets kritiker betonar också att en kulturs kulturella referenspunkter är något som skiftar över tid i en levande kulturs levande samtal. Att politiker skulle försöka gå in och styra detta vore helt klart en inskränkning i kulturlivets frihet, och i princip ett avskaffande av armlängdsprincipen. Just diskussionen om politisk styrning av kulturens innehåll har dessutom varit återkommande de senaste åren, ofta som en kritik från höger riktad mot förra regeringens kulturpolitiska ambitioner.
Å andra sidan är samma människor ofta eniga om att politiker kan ge pengar och instruktioner till statliga kulturmyndigheter, som Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Nationalmuseum, för att stödja, visa, eller sprida kulturyttringar som de väljer ut. Det är det som kallas armlängdsprincipen. Att en av regeringen tillsatt utredning tillsätter expertkommittéer som tar from en lista på verk är alltså inte nödvändigtvis mer styrning än den i Kulturrådet. De skriftliga instruktionerna är dessutom hittills betydligt vagare. Sedan beror det på vad kanon ska användas till. Att man i skolan har en nationell lista på sådant som eleverna ska känna till är inte nödvändigtvis mer styrande än en läroplan, i synnerhet inte som läroplanerna ändå verkar bli alltmer detaljerade. För att kunna ta del av kulturen och samtalet måste man först känna till grunderna. Det är det som utbildningen måste kunna förmedla, samtidigt som förmågan att kunna tänka kritiskt.
För kommittén föreställer jag mig att en del av utmaningen just nu är själva vagheten - vad är egentligen en kulturkanon, och vad ska den användas till. Sedan kommer också frågan om vilka resultat man kan vänta sig av ett sådant här projekt, inte minst med tanke på hur högt ställda förväntningar - såväl positiva som negativa - som knutits på projektet. Till skillnad från många andra prestigeprojekt är de ekonomiska kostnaderna dock rätt begränsade.
Kommentarer