Nationaldagen 2023

I år firar jag nationaldagen som ensam svensk på institutionskonferens i den sydöstnorska skärgården. Idag är det 500 år sedan Sverige för sista gången valde en statschef. Jag vet inte hur de professionella historikerna ser på saken idag, men när jag gick i skolan fick vi fortfarande lära oss att medeltiden tog slut i Sverige 1523. 500 år sedan den sista utländska ockupationen. Det är något stort, 500 år av frihet från utländskt förtryck, om än inte 500 år av fred, eller ens utan förtryck. Visst fanns det ett Sverige innan 1523 och Kalmarunionen var något som landet gick in i frivilligt, men kung Kristians ockupation efter Stockholms blodbad verkar inte orimlig att beskriva just som en utländsk ockupation, och någon sådan har vi inte haft sedan dess, i alla fall i dagens Sverige. Det som tidigare var den östra tredjedelen av riket genomled ett ofta hårt utländskt styre 1809-1917, sedan Sverige misslyckats med att försvara den. I andra delar av den som nu är Sverige har svenska staten uppträtt som erövrare vid olika tillfällen de senaste 500 åren. Det är heller inte helt fritt från ironi att fira 214-årsjubiléet av en regeringsform som redan avskaffats, eller det sista kungavalet innan landet blev arvsmonarki.

Att tala om 1523 som det moderna Sveriges födelse säger något om vad man menar med “det moderna Sverige”. De 500 åren utan utländsk erövring är kanske det som definierar det Sverige som Skåne, Jämtland m.fl. har inlemmats i och som invandrare nu integreras i, tillsammans med den centraliserade stat och arvsmonarki som Gustav Vasa lade grunden för.

Sveriges födelse är ännu svårare att finna något exakt datum för än det moderna Sverige, inte minst eftersom kungadömets tidigaste utveckling ligger i förhistoriskt tid. Ser man rättsstaten som det centrala skulle man i stället kunna se den första enhetliga landslagen som det avgörande steget, för snart 700 år sedan, eller varför inte 1734 års lagrevision, som lär ligga till grund för dagens finska och svenska lagstiftning. 6 juni 1523 är dock inte något oviktigt datum i svensk historia, och inte något orimligt val av dag att fira den utveckling som har format dagens Sverige till vad det är. Dagens konstitutionella arvsmonarki med dess stabila demokrati och öppna samhälle är produkten av en lång utveckling med 500 år av självständighet och över 200 år av fred. Vill man förstå den punkt vi befinner oss på idag, på gott och ont, är 6 juni för 500 år sedan är inget dåligt val av referenspunkt, men det är inte början, utan just en punkt i en lång utvecklingslinje, en utvecklingslinje som i sig kan vara värd att fira, i alla fall om vi identifierar oss med det som har blivit resultatet så här långt. En god punkt att fundera på vart vi är på väg.