Man hör ofta att vi befinner oss mitt i enorm förändring. Internet har ibland jämförts med tryckpressen som historiskt revolutionerande teknologi, men frågan är om man kanske borde söka sig ännu längre tillbaka för att förstå fenomenet. Tryckkonstens effekter kan på många sätt ses som en intensifiering av skriftkonstens. Frågan är om den nu pågående förändringen innebär ytterligare en intensifiering, eller en vändning i en helt ny riktning.
Skrivkonsten var antagligen en av de största revolutionerna i mänsklighetens historia. Mycket tyder på att skriften uppfanns för att göra praktiska noteringar som inköpslistor och bokföring. De äldsta sumeriska skriftfragment arkeologerna har funnit på lerskärvor under utgrävningar på olika ställen i nuvarande Irak är just sådana noteringar. Det första klagobrevet för en felaktig leverans verkar ha skrivits åtminstone ett par hundra år före Gilgamesheposet. Såväl den skriftliga litteraturen som heliga skrifter kom alltså långt efter skriftkonsten. Redan långt dessförinnan fanns det långa episka dikter och mytiska cykler, som överfördes muntligt från generation till generation, ofta ordagrant memorerade. Mycket tyder på att t.ex. Iliaden och Odysén memorerades och reciterades under lång tid inan de skrevs ned. I Indien memoreras fortfarande Vedaskrifterna av vissa brahminer, i en mycket gammal tradition. Människans förmåga att memorera långa berättelser kan alltså tränas till en nivå som många av oss kan ha svårt att föreställa sig.
Skrivkonstens stora påverkan på kulturen var alltså inte i första hand att man kunde bevara långa berättelser eller diktverk. Som t.ex. egyptologen Jan Assmann har påpekat var det snarare så att den möjliggjorde mer personligt skrivande. Före skrivkonsten ägnades energin åt att memorera episka dikter. Efter att skrivkonsten hade börjat användas för de centrala kulturella texterna kunde man minnas dem utan att behöva memorera dem. Därmed blev det möjligt att skriva och bli läst utan att det förutsatta att hela texten memorerades av någon. Samhällets samlade kollektiva minnesförmåga ökade alltså väsentligt. Alla uppfattade inte utvecklingen som positiv. Platon klagade t.ex. över att ungdomen inte längre övade sitt minne som de en gång hade gjort. Det är intressant att han valde att förmedla denna oro i form av en skriven dialog, alltså en litterär form som försökte överföra det muntliga samtalet till skriftlig form.
Som Assmann påpekar var den grekiska också en kultur som - liksom Rom och Egypten, men till skillnad från Israel - fortsatte att ha en religion baserad på icke-nedskrivna rituella praktiker, medan den judiska religionen med tiden övergick från att ha varit centrerad på tempelkulten till att istället fokusera på Skriften som sådan. Detta kan uppfattas som typiskt för de religioner som man kan beskriva som “axiala” eller skriftreligioner. Judendomen, kristendomen, islam, buddhismen, konfucianismen och taoismen bygger alla i varierande grad på skrifter, inte i första hand på ritualer. Också hinduismen kan sägas ha genomgått en övergång till skriftreligion. En sådan skriftereligion blir i grunden oberoende av tempel och platser, kanske inte fullständigt, men det är fortfarande fullt möjligt att vara kristen utan en fysisk kyrka, på ett sätt som det inte hade varit möjligt att följa gammalromersk religion utan tempelkult. Skriften lösgjorde med andra ord religionen från sitt lokala sammanhang, och möjliggjorde därmed universalistiska och missionerande religioner. Möjligen skulle man kunna säga att såväl mytologi som teologisk spekulation från religionerna i det gamla Grekland och Rom verkligen skrevs ned i något som blev en kanon, en kanon som dessutom har överlevt i västerlandet som en litterär och filosofisk kanon parallellt med den kristna, men det kan också sägas att den har kunnat överleva religionsskiftet just eftersom den inte alls var central i religionen på samma sätt som Bibeln var i kristendomen.
Det är intressant att tryckpressens införande i Västeuropa bidrog till den protestantiska reformationen, alltså till en rörelse som försökte återföra fokus till den bibliska texten. Stämmer framställningen ovan var boktryckarkonsten inte så mycket en ny revolution som en intensifiering av skrivkonstens konsekvenser. Vad Marshall McLuhan beskrev som manuskriptkulturen hade fortfarande krävt att de lärda i stor utsträckning sysselsatte sig med att kopiera texter för att de skulle fortleva och spridas. Samtidigt var tillgången på handskrifter begränsad, och det samma gälde därmed också möjligheten att läsa. Tryckpressen mekaniserade hela detta arbete och gjorde tidskrifter och böcker tillgängliga för stora delar av befolkningen. Både romanen - en ännu mer personlig uttrycksform - och pressen har beskrivits som resultat av detta.
Nu står vi mitt i en ny utveckling. Digitaliseringen och internet har ofta jämförts med tryckpressen, men frågan är om det inte snarare är skrivkonsten man borde jämföra med. Skrivandet har förändrats, blivit mer talspråks- och dialogliknande. Media består i stor utsträckning inte längre av skrift. Också bild och ljud kan lagras och överföras, ofta med hjälp av samma mobiler och datorer. Internet består idag inte bara av text utan också av bilder och videor, och de mest kommunicerade texterna är ofta korta. Skriftkulturen tränade visserligen inte minnet på samma sätt som den tidigare muntliga kulturen, men den uppövade förmågan att läsa långa texter och långa händelsekedjor. Lever vi fortfarande i en skriftkultur? Våra centrala texter är fortfarande skriftliga, men också film och musik lagras nu, inklusive många verk som kan göra anspråk på att vara kulturella klassiker. De texter vi läser är allt oftare elektroniska, snarare än tryckta (eller skrivna) på papper eller pergament. Till skillnad från äldre medier är elektronisk text inte statisk. Tekniskt sett finns inga hinder för att ändra texter och radera äldre versioner. Programmen är dessutom fullt förmögna att läsa läsaren. På Facebook och YouTube är det extremt tydligt att plattformen registrerar vad som drar till sig uppmärksamhet och anpassar sig efter det, men också Kindle följer läsarens uppmärksamhet. Läsandet är nu en dialog inte med en artefakt utan med en aktiv algoritm. Manuskript hade ägare, och skyddades av respekten för textens auktoritet. Tryckta böcker skiljer på immateriella rättigheter och ägandet av den fysiska boken (som man t.ex. kan ge bort). På Kindle har man snarare betalat för rätten att läsa texten och bruka tjänsten.
Vad allt detta med kultur, religion och politiska ideologier? Religionen verkar vara bli allt mer subjektiv, eller åtminstone fokuserad på identitet och vad som känns rätt för var och en, istället för skriftkulturernas stora auktoritativa berättelser. Nu verkar något liknande vara på väg att hända med de politiska ideologierna; identitet (nation, ras, kön, sexuell läggning etc) och personligt tilltal framför universella ideologier. Ibland verkar till och med sanningen uppfattas som subjektiv. Kan detta förstås som övergången från manuskript- och tryckkulturen till någonting annat? Vi har dock bara hunnit med ett par decennier med internet, och runt ett sekel med förmågan att spela in rörliga bilder. Kanske har vi bara sett början på förändringen.
Kommentarer