Axialtiden - Achsenzeit - är ett begrepp som den tyske filosofen Karl Jaspers myntade i mitten av 1900-talet för att beskriva en period ungefär mellan 800 f.Kr. och 400 f.Kr., en period då många av de religiösa och filosofiska system som skulle prägla de kommande årtusendena uppstod. Det var då som t.ex. Buddha, Konfucius, Lao Tzu, Zoroaster, Sokrates, Platon, Mahavira och profeten Jesaja levde (även om det ska påpekas att Zoroaster enligt nyare forskning kan ha levt senare). Såväl den judiska monoteismen och den zoroastriska dualismen, som den grekiska filosofin, buddhismen, jainismen, konfucianismen och taoismen uppstod i så fall under denna tid, de flesta av dem inom bara några få generationer. Kristendomen, islam och den rabbinska judendomen kan sedan ses som en vidareutveckling av den monoteism som först framträdde i Gamla Testamentets profetböcker och som senare influerades av grekisk-romersk filosofi, och möjligen också av zoroastrisk dualism. Mycket tyder nämligen på att de äldre delarna av bibeln inte alls beskriver en monoteistisk världsbild utan ett folk som dyrkar en stamgud som återkommande kräver att de ska sluta dyrka andra gudar och gudinnor, men som samtidigt verkar utgå ifrån att dessa existerar.
Det nya med axialtidens religioner och filosofier är enligt bl.a. filosofen Charles Taylor att religion och etik inte längre kopplas till partikulära platser. Om gudar och andar tidigare varit allestädes närvarande och relationen till dem handlat om ett samhälles relation till ett panteon av lokala gudomligheter, förmedlat av en gudomlig kung, tempel eller prästerskap, handlade det från och med axialtiden istället om individens relation till någonting bortomvärldsligt transcendent. För antikens filosofer framstod gudarna alltmer som metaforer eller uppenbarelseformer av någonting mer abstrakt gudomligt eller idealt (som i Platons idévärld). Profeter som den persiske Zoroaster och den hebreiske Jesaja avvisade helt polyteismens gudar till förmån för en ensam skapargud. I Indien framstod gudarna som direkt irrelevanta för vishetslärare som Buddha och Mahavira, som istället fokuserade på vägen ut ur karmas eller själavandringens kretslopp.
I den grekiska mytologi som vi känner via Homeros och andra är människan sällan mer än ett offer för gudarnas nycker, även om vi kan beundra de människor som trots detta lyckas uträtta stordåd. Precis som i Mellanösterns religioner föreställde man sig att alla människor efter döden hamnar i ett relativt mörkt och dystert dödsrike. Att människans öde påverkas av hennes agerande verkar ha varit mindre självklart, även om idén förekommer, i synnerhet när vi läser den gamla mytologin så som den beskrevs under axialtiden eller senare. För många av axialtidens tänkare verkar det däremot ha varit självklart att människans öde efter döden styrs av vårt handlande i livet. Platon skriver, kanske metaforiskt, om hur människorna döms efter döden. Buddhismen handlar i hög grad om att ta sig ur sådana orsakskedjor och det lidande som de orsakar. I monoteistiska religioner som kristendom, islam och judendom, eller i den dualistiska zoroastrismen, tänker man sig ett evigt liv som helt avgörs av vårt agerande i livet. Världsordningen verkar påtagligt intresserad av mänsklig moral.
Dessa idéer slog naturligtvis inte igenom på alla områden. Medeltidens Europa präglades å ena sidan av en välordnad världsbild där allt hade sin plats i ett gudomligt ordnat kosmos i väntan på den yttersta domen - en synnerligen axial världsbild alltså - och å andra sidan av delvis pre-axiala drag som kulturen av lokala helgon, folkliga föreställningar och idéer om ett sakralt kungadöme. Kristendomen är dock ändå en tydligt axial religion med tydliga universella anspråk. I likhet med andra axiala religioner och filosifer utgår den också från skrifter. Det verkar generellt som att axialtiden har något att göra med att skriftkulturen började ersätta en kultur präglad av muntliga och memorerade epos och myter. En kultur som utgår ifrån människans relation till det universellt transcendenta uttryckt i en helig skrift skiljer sig ifrån en religion som fokuserar på lokala tempel och gudomligheter i det att den blir vad Matthias Jung beskriver som en portabel religion, en religion man kan ta med sig och som kan spridas ut över världen, eller över ett stort imperium.
Moderniteten kan å sin sida ses som en fortsättning på axialtiden, kanske rent av som en andra axialtid, eller åtminstone en liknande process. Också upplysningsprojektet handlar om att moral och etik universaliseras och tänkandet abstraheras. Genom massutbildning har skriftkulturen utsträckts till att omfatta hela befolkningen, istället för bara ett litet fåtal, som t.ex. under europeisk medeltid. Samtidigt finns det - som bl.a. Charles Taylor påpekar - också en annan sida av moderniteten som istället betonar det partikulära och känslomässiga. Enligt detta sätt att se på saken är romantiken och tänkare som Nietzsche inte någon motsats till moderniteten, än mindre någonting som strävar tillbaka till förmoderniteten, utan istället en annan sida av samma mynt, något som uppstår som en direkt följd av upplysningen och som en del av en dualitet. Bägge förutsätter också att böcker och läskunnighet spreds på helt nya sätt genom boktryckarkonsten. Detta sätter också dagens skeenden i ett nytt ljus. Idag ser vi en övergång från en skriftkultur till en där inspelat ljud och bild spelar en minst lika stor roll.
Moderniteten - och kanske ännu mer postmoderniteten - innebär inte bara universalism utan också partikularism. Idén att människan skulle vara kosmos centrum verkar för allt fler förlegad. Varför skulle universums skapare - om det nu finns någon sådan - överhuvudtaget intressera sig för oss. Istället uppfattar vi oss allt mer som objekt för naturkrafternas spel, ett spel som har föga eller intet med moral och etik att göra. Påminner detta kanske mer om hur den pre-axiala världens människor uppfattade sig som objekt för gudars, andars och ett opersonligt ödes nycker? Har moderniteten kanske också en hel del gemensamt med den pre-axiala världen. Det är ingen slump att Nietzsche ofta hämtade sin inspiration från de gamla grekerna, eller att han specifikt utpekade Sokrates som den som införde tvivlet i den grekiska kulturen. Det var inte axialtidens filosofer som Nietzsche beundrade, utan en fragmentariskt uppfattad pre-axial dionysisk värld hämtad från Homeros och andra källor som blickade tillbaka mot en mytologiserad forntid.
Kommentarer