De senaste veckorna har jag på lediga stunder läst Peter Pomerantsevs
Nothing is true and everything is possible: The surreal heart of the new Russia, inte så mycket analys av Ryssland som en samling intryck och berättelser från författarens tid som journalist i Ryssland. Även om den är publicerad redan 2014, och alltså skildrar Ryssland främst under Putins första presidentperioder, ger den en bild av Rysslands djupt liggande kulturella problem som en politisk analys inte hade kunnat ge på samma sätt. Det som skildras är någonting mycket långt ifrån det “Heliga Ryssland” som enligt Putin och Dugin står emot ett allt mer hegemoniskt globalt Väst till försvar för en djupare europeisk eller eurasiatisk kultur grundad i Bysans eller den eurasiatiska stäppens vidder. Vad som framträder är istället ett påtagligt postmodernt och ultrakapitalistiskt samhälle (som samtidigt varken är liberalt eller någon fungerande marknadsekonomi), en värld där gangsters är hjältar och präglar såväl politik som populärkultur, där fängelsekultur har inspirerat militären sen Stalintiden, där ingen väntar sig att staten ska fungerar men där propaganda-TV ändå framstår som minst lika pålitligt som någon annan nyhetskälla, och där underhållning hur som helst ändå går före faktainnehåll, ett land där det västerländska kulturinflytandet ofta verkar vara lika mycket skådespel som demokratin i det politiska systemet, eller den historiematerialistiska marxism-leninismen på 1980-talet, men där efterfrågan på västerländska varor och materiella statussymboler verkar betydligt mer reellt, en politisk och ekonomisk elit som ständigt talar om det Heliga Ryssland men som samtidigt placerar både pengar och barn i Väst.
Det förklarar en hel del, inte minst hur den ryska statsledningen verkar ha kunnat överskatta sin egen militära styrka och underkasta sina motståndare fullt så mycket som den uppenbarligen har gjort, eller varför det annars så starka självförtroendet inte verkar sträcka sig till allmän mobilisering eller andra åtgärder som skulle kunna komma i vägen för moskoviternas ansträngningar att låtsas som att allt fortfarande kan fortsätta som vanligt. I en värld där propaganda och dubbeltänkande är ständigt närvarande verkar man ha glömt att pansarvagnar och robotartilleri hör till den fysiska verkligheten. Samtidigt anar jag att inte heller denna bild är fullständig. Även den som cyniskt säger sig inte tro på något måste i grunden ha någon form av verklighetsuppfattning. Om allt flyter blir det omöjligt att agera (vilket naturligtvis är vad det totalitära samhället försöker åstadkomma för gemene man). Också många västerländska bedömare trodde mycket riktigt att Kreml än en gång skulle stanna vid retoriken och inte i verkligheten försöka sig på något så vansinnigt som en fullskalig invasion av Europas näst största land. Makthavarna verkar dock fortfarande tro på sin egen maktutövning, och därmed reduceras världspolitiken till en kamp mellan olika makter, mellan Ryssland och Väst, mellan Kreml och Washington, osv. Den geopolitiska världsbilden blir det enda som återstår, men utan förmågan att se vare sig egna svagheter eller andras styrkor.
Kommentarer