Fortsätt till huvudinnehåll

Nothing is true and everything is possible: The surreal heart of the new Russia

De senaste veckorna har jag på lediga stunder läst Peter Pomerantsevs Nothing is true and everything is possible: The surreal heart of the new Russia, inte så mycket analys av Ryssland som en samling intryck och berättelser från författarens tid som journalist i Ryssland. Även om den är publicerad redan 2014, och alltså skildrar Ryssland främst under Putins första presidentperioder, ger den en bild av Rysslands djupt liggande kulturella problem som en politisk analys inte hade kunnat ge på samma sätt. Det som skildras är någonting mycket långt ifrån det “Heliga Ryssland” som enligt Putin och Dugin står emot ett allt mer hegemoniskt globalt Väst till försvar för en djupare europeisk eller eurasiatisk kultur grundad i Bysans eller den eurasiatiska stäppens vidder. Vad som framträder är istället ett påtagligt postmodernt och ultrakapitalistiskt samhälle (som samtidigt varken är liberalt eller någon fungerande marknadsekonomi), en värld där gangsters är hjältar och präglar såväl politik som populärkultur, där fängelsekultur har inspirerat militären sen Stalintiden, där ingen väntar sig att staten ska fungerar men där propaganda-TV ändå framstår som minst lika pålitligt som någon annan nyhetskälla, och där underhållning hur som helst ändå går före faktainnehåll, ett land där det västerländska kulturinflytandet ofta verkar vara lika mycket skådespel som demokratin i det politiska systemet, eller den historiematerialistiska marxism-leninismen på 1980-talet, men där efterfrågan på västerländska varor och materiella statussymboler verkar betydligt mer reellt, en politisk och ekonomisk elit som ständigt talar om det Heliga Ryssland men som samtidigt placerar både pengar och barn i Väst. 

Det förklarar en hel del, inte minst hur den ryska statsledningen verkar ha kunnat överskatta sin egen militära styrka och underkasta sina motståndare fullt så mycket som den uppenbarligen har gjort, eller varför det annars så starka självförtroendet inte verkar sträcka sig till allmän mobilisering eller andra åtgärder som skulle kunna komma i vägen för moskoviternas ansträngningar att låtsas som att allt fortfarande kan fortsätta som vanligt. I en värld där propaganda och dubbeltänkande är ständigt närvarande verkar man ha glömt att pansarvagnar och robotartilleri hör till den fysiska verkligheten. Samtidigt anar jag att inte heller denna bild är fullständig. Även den som cyniskt säger sig inte tro på något måste i grunden ha någon form av verklighetsuppfattning. Om allt flyter blir det omöjligt att agera (vilket naturligtvis är vad det totalitära samhället försöker åstadkomma för gemene man). Också många västerländska bedömare trodde mycket riktigt att Kreml än en gång skulle stanna vid retoriken och inte i verkligheten försöka sig på något så vansinnigt som en fullskalig invasion av Europas näst största land. Makthavarna verkar dock fortfarande tro på sin egen maktutövning, och därmed reduceras världspolitiken till en kamp mellan olika makter, mellan Ryssland och Väst, mellan Kreml och Washington, osv. Den geopolitiska världsbilden blir det enda som återstår, men utan förmågan att se vare sig egna svagheter eller andras styrkor.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...
6 kommentarer
Läs mer

Svenska kyrkan och samkönade äktenskap

Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan ( här ). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig. Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra , och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulat...
8 kommentarer
Läs mer

Reclaiming art in the age of artifice

Läste nyligen färdigt Reclaiming art in the age of artific e av den kanadensiske författaren J.F. Martel. Det här är en intressant och tankeväckande bok för var och en som ägnat en tanke åt frågor om vad konst egentligen är och vad den fyller för funktion för oss som människor. Martels svar är på många sätt otidsenligt, eller åtminstone sådant att det går emot mycket av vad som har sagts i den kulturpolitiska offentligheten de senaste femtio åren eller så, på båda sidor av Atlanten. Hans tes är att konst är i grunden obegriplig, eller åtminstone mångtydig, utan tydlig tolkning, och att den står i motsats inte bara till offentlig styrning, utan också att verklig konst inte kan ha en allt för tydlig och styrande intention ens från konstnären. Istället utgår han ifrån vad många konstnärer genom historien har sagt om att verket växer fram som av sig själv, att de inte från början vetat exakt vart de var på väg med verket utan istället följt en inre logik som utvecklat sig under arbetets gå...
Skicka en kommentar
Läs mer