Fortsätt till huvudinnehåll

Nothing is true and everything is possible: The surreal heart of the new Russia

De senaste veckorna har jag på lediga stunder läst Peter Pomerantsevs Nothing is true and everything is possible: The surreal heart of the new Russia, inte så mycket analys av Ryssland som en samling intryck och berättelser från författarens tid som journalist i Ryssland. Även om den är publicerad redan 2014, och alltså skildrar Ryssland främst under Putins första presidentperioder, ger den en bild av Rysslands djupt liggande kulturella problem som en politisk analys inte hade kunnat ge på samma sätt. Det som skildras är någonting mycket långt ifrån det “Heliga Ryssland” som enligt Putin och Dugin står emot ett allt mer hegemoniskt globalt Väst till försvar för en djupare europeisk eller eurasiatisk kultur grundad i Bysans eller den eurasiatiska stäppens vidder. Vad som framträder är istället ett påtagligt postmodernt och ultrakapitalistiskt samhälle (som samtidigt varken är liberalt eller någon fungerande marknadsekonomi), en värld där gangsters är hjältar och präglar såväl politik som populärkultur, där fängelsekultur har inspirerat militären sen Stalintiden, där ingen väntar sig att staten ska fungerar men där propaganda-TV ändå framstår som minst lika pålitligt som någon annan nyhetskälla, och där underhållning hur som helst ändå går före faktainnehåll, ett land där det västerländska kulturinflytandet ofta verkar vara lika mycket skådespel som demokratin i det politiska systemet, eller den historiematerialistiska marxism-leninismen på 1980-talet, men där efterfrågan på västerländska varor och materiella statussymboler verkar betydligt mer reellt, en politisk och ekonomisk elit som ständigt talar om det Heliga Ryssland men som samtidigt placerar både pengar och barn i Väst. 

Det förklarar en hel del, inte minst hur den ryska statsledningen verkar ha kunnat överskatta sin egen militära styrka och underkasta sina motståndare fullt så mycket som den uppenbarligen har gjort, eller varför det annars så starka självförtroendet inte verkar sträcka sig till allmän mobilisering eller andra åtgärder som skulle kunna komma i vägen för moskoviternas ansträngningar att låtsas som att allt fortfarande kan fortsätta som vanligt. I en värld där propaganda och dubbeltänkande är ständigt närvarande verkar man ha glömt att pansarvagnar och robotartilleri hör till den fysiska verkligheten. Samtidigt anar jag att inte heller denna bild är fullständig. Även den som cyniskt säger sig inte tro på något måste i grunden ha någon form av verklighetsuppfattning. Om allt flyter blir det omöjligt att agera (vilket naturligtvis är vad det totalitära samhället försöker åstadkomma för gemene man). Också många västerländska bedömare trodde mycket riktigt att Kreml än en gång skulle stanna vid retoriken och inte i verkligheten försöka sig på något så vansinnigt som en fullskalig invasion av Europas näst största land. Makthavarna verkar dock fortfarande tro på sin egen maktutövning, och därmed reduceras världspolitiken till en kamp mellan olika makter, mellan Ryssland och Väst, mellan Kreml och Washington, osv. Den geopolitiska världsbilden blir det enda som återstår, men utan förmågan att se vare sig egna svagheter eller andras styrkor.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li