Det finns en del böcker man läser om gång på gång. Under våren har jag läst Donna Tartts The Secret History (Sv. Den hemliga historien) för jag vet inte vilken gång i ordningen. Varje gång jag läser den fastnar jag för något nytt.
Några tankar denna gång - och här får jag varna för spoilerns; har du inte läst boken, läs den istället, och sedan kanske det här inlägget. Visserligen är detta en av dessa böcker där författaren redan från början berättar det mesta, men en stor del av effekten ligger i upplevelsen av att saker och ting faller på plats vartefter man läser. Redan i prologen får man t.ex. reda på vem som blir mördad.
I en diskussion om de gamla grekernas kultur i början av boken kommer även följande kommentar om skönhet, skräck och extas: “It's a very Greek idea, and a very profound one. Beauty is terror. Whatever we call beautiful, we quiver before it. And what could be more terrifying and beautiful, to souls like the Greeks or our own, than to lose control completely? To throw off the chains of being for an instant, to shatter the accident of our mortal selves? Euripides speaks of the Maenads: head thrown I back, throat to the stars, ‘more like deer than human being.’ To be absolutely free! One is quite capable, of course, of working out these destructive passions in more vulgar and less efficient ways. But how glorious to release them in a single burst! To sing, to scream, to dance barefoot in the woods in the dead of night, with no more awareness of mortality than an animal! These are powerful mysteries. The bellowing of bulls. Springs of honey bubbling from the ground. If we are strong enough in our souls we can rip away the veil and look that naked, terrible beauty right in the face; let God consume us, devour us, unstring our bones. Then spit us out reborn.“
På många sätt sammanfattar detta ett huvudtema i boken; sökandet efter estetisk skönhet, men också kontrollbehov och strävan bort ifrån vardagsexistensen. Sökandet efter skönhet är här någonting fundamentalt positivt, men blir samtidigt otillräckligt om det inte kopplas samman med någonting annat, en etisk eller altruistisk aspekt. Redan på första sidan i första kapitlet konstateras någonting liknande, fast kortare och kanske med betoning på en något ytligare skönhetsupplevelse: “Does such a thing as ‘the fatal flaw,’ that showy dark crack running down the middle of a life, exist outside literature? I used to think it didn’t. Now I think it does. And I think that mine is this: a morbid longing for the picturesque at all costs.” Bokens personer söker det sköna, eller åtminstone det pittoreska eller ovanliga, inte minst för att komma bort från vardagens grå verklighet, och det leder till resten av de problem som de hamnar i.
The Secret History har ofta jämförts med bland annat Euripides Backanterna, Dostojevskijs Brott och straff och Waughs Brideshead Revisited. När det gäller den senare dras parallellen ofta eftersom båda utspelar sig i en dekadent elituniversitetsmiljö (i detta fall på ett amerikanskt elitcollege, medan Brideshead inledningsvis utspelar sig i Oxford), men en annan likhet är att de på flera sätt är katolska romaner. The Secret History är kanske inte lika påtagligt katolsk som Brideshead men båda är skrivna av utövande katoliker och beskriver hur en huvudperson med icke-katolsk bakgrund under studenttiden möter en katolsk överklassmiljö. I The Secret History har fyra av de sex karaktärerna i studentgruppen katolsk bakgrund. Undantagen är berättaren och mordoffret. I dialog i slutet av boken berättar en av de övriga, på väg från en askonsdagsmässa, hur han en gång frågade Bunny (som de tillsammans mördat några år tidigare) om han någon gång tänkte på synd. Svaret blev omedelbart “Of course not, I am not a Catholic!” Det gör däremot de övriga huvudpersonerna, åtminstone efter mordet. Hanteringen av skuld och skuldkänslor är - precis som i Brott och straff - ett centralt tema i boken. Richard, berättaren, slås flera gånger av att han har varit med om att begå en handling som han själv beskriver som fundamentalt ondskefull. Han upprepar också envist under berättelsens gång att han inte uppfattar sig själv som en ond person, för att sedan fortsätta med att dra paralleller mellan sig själv och diverse seriemördare. Charles verkar också lida av skuldkänslor och börjar nästan genast efter mordet försöka döva dem med alkohol. Han är snart långt bortom gränsen till allvarlig alkoholism. Precis som Sebastian i Brideshead använder han också alkoholen för att fly från sin egen familj. Francis verkar däremot mer orolig för polisen än för att han gjort någonting fel.
Camilla - den enda kvinnan i gruppen - får vi veta väldigt lite om hur hon tänker och känner. Berättelsen får vi i Richards version, och även om han spenderar en hel del utrymme på att tala om hur mycket han älskar henne, hur vacker hon är etc, får man inget intryck av att han lyssnar på vad hon säger. Det är också påtagligt att när hon till sist lämnar sitt djupt destruktiva förhållande med sin bror så tar både Richard och Francis omedelbart hans sida och försöker övertala henne att åtminstone tala med honom. Det här är på många sätt den mest obehagliga delen av handlingen, kanske rent av värre än något av morden. Tartts kvinnoporträtt framstår ofta som ytliga, men bakom detta verkar det finnas en reflektion som utgår ifrån att bokens berättare är en tydligt opålitlig manlig berättare vars perspektiv ofta är påtagligt subjektivt, för att inte säga självcentrerat.
Det finns ytterligare en religiös aspekt av boken, men den aspekten handlar inte om katolicism, eller ens om kristendom, utan om den gammalgrekiske guden Dionysos. Bokens berättare framstår som sagt som djupt opålitlig. Berättelsen gör alltså inte ens anspråk på att vara sann, ens i bokens eget universum. Som jag läser den tenderar jag dock att ta Henrys berättelse om backanalen rätt bokstavligt. Om man tolkar Henrys berättelse som en sanningsenlig berättelse åtminstone om en subjektiv upplevelse så handlar det om vad som måste beskrivas som en mystik eller religiös upplevelse, ett möte med en gud, en upplevelse av en verklighet bortom den vardagliga och bortom det egna jaget. Hur får man det att gå ihop med resten av boken? Tartt konstaterar själv i en intervju att detta inte är en helt igenom realistisk berättelse, utan en som har några få övernaturliga inslag. Personligen gillar jag att det sticker ut så mycket, och att man kan läsa hela handlingen ur flera olika perspektiv. Som en av karaktärerna konstaterar, också rätt tidigt i boken: “if one is to read Dante, and understand him, one must become a Christian, if only for a few hours”. För att förstå Backanterna - för att inte tala om för att genomföra en backanal - måste man alltså åtminstone för stunden bli gammalgrekisk polyteist, vilket de fyra studenterna uppenbarligen lyckas med, åtminstone enligt deras egna berättelser.
Precis som i Backanterna är det också den som inte visar tillräcklig respekt för guden som dödas av sina närmaste. Henry beskrivs dock - av Richard - som en person som på allvar har lyckats bli en del av det förflutna istället för av samtiden. Hans berättelse slutar därmed - åtminstone ur vad som verkar vara hans perspektiv - som en grekisk tragedi. Julian, läraren, verkar däremot inte ha tagit steget fullt ut, är inte fullt ut en del av någon djupare verklighet, och framstår därför på slutet som fundamentalt hycklande och ihålig. Vill man ta denna läsning ytterligare ett steg är det inte ens självklart att Henrys berättelse slutar där. Genom hela berättelsen figurerar scener ur drömmar, och den avslutas också med en sådan. Minst två karaktärer ser den döde Henry röra sig kring sängen när de själva har varit nära att dö (Richard när han blivit skjuten, och Francis när han försökt begå självmord). I bokens sista, och kanske märkligaste, scen möter Richard Henry i ett slags dödsrike; en stad i ruiner där nya futuristiska byggnader börjat resa sig bland de gamla:
“'I thought I'd find you here,' said a voice at my elbow. It was Henry. His gaze was steady and impassive in the dim light. Above his ear, beneath the wire stem of his spectacles, I could just make out the powder burn and the dark hole in his right temple. I was glad to see him, though not exactly surprised. 'You know,' I said to him, 'everybody is saying that you're dead.' … He cleared his throat. 'My movements are restricted,' he said. 'I no longer have the ability to travel as freely as I would like.' … 'Is it open to the public?' I said. 'Not generally, no.' I looked at him. There was so much I wanted to ask him, so much I wanted to say; but somehow I knew there wasn't time and even if there was, that it was all, somehow, beside the point. 'Are you happy here?' I said at last. He considered this for a moment. 'Not particularly,' he said. 'But you're not very happy where you are, either.'”
Kommentarer