Glasbin

Till min förtjusning noterar jag att Bokförlaget Augusti har publicerat en svensk översättning av Ernst Jüngers Glasbin. Som av en händelse funderade jag på att läsa om denna framtidsskildring, där Jünger diskuterar bl.a. robotisering, underhållningsindustri och 1900-talets kulturella samhällsförändringar. Det är alltså inte bara av historiskt eller litterärt intresse som den är värd att läsa idag, utan också för att denna bok från 1957 känns så påtagligt aktuell.  Tidigare har jag bara läst den på engelska, och den nya svenska utgåvan bygger tydligen på en senare  reviderad utgåva än vad den engelska version som jag har läst gör. Dessutom har jag ett starkt intryck av att Jüngers prosa gör sig bättre på svenska än på engelska; "ryttmästare" känns t.ex. som ett mer lämpligt ord än "Captain". Det blir alltså på svenska när jag får tid att läsa om den.

När jag läste den engelska utgåvan skrev jag också en lite längre kommentar för Tidskriften Kulturen (2013). Eftersom den inte längre finns tillgänglig på deras webplats passar jag på att lägga ut den igen här: 

Ernst Jüngers Glasbin

Ernst Jüngers Gläserne Bienen, eller, The Glass Bees, som den heter i den engelska utgåva som jag själv har läst, är en på många sätt märklig bok, som hittills inte getts ut på svenska. Ytligt sett är det inte mycket som händer i den dryga 200 sidor långa romanen. Ändå är det mycket som avhandlas; det moderna kriget, moral och etik i marknadsekonomin, utsuddandet av gränsen mellan teknik och natur, men också sådant som vi idag skulle beskriva som nanoteknik och underhållningsindustri. Allt detta i en roman från 1957 skriven av en författare som föddes 1895 (och som levde fram till 1998).Kapten Richard är en krigsveteran som trots sin motvilja mot den moderna tiden söker arbete hos Zapparoni, en framgångsrik tillverkare av humanoida och miniatyriserade robotar; vad Jünger beskriver som ”marionetter”. Till sist träffar han Zapparoni, blir intervjuad, utsatt för en prövning och får ett jobb. Det är i stort sett händelseutvecklingen i boken. I Richards minne får läsaren dock följa en historisk omvälvning som tar sin början i hans skolning som ung kavallerist, vidare genom utvecklingen av mekaniserad krigföring i flera omfattande krig, och in i efterkrigstidens missnöje och det samhälle som senare har vuxit fram. Det är dessa kontraster som bär romanen.

Tidsperspektivet och platsen är på jüngerskt manér lätt dimmiga. Platsen tycks vara Europa, och Richards ej namngivna hemland tycks vara Tyskland, men historien är ändå inte riktigt vår. Hans ungdom är snarast 1800-tal. Krigen antydningsvis världskrigen och spanska inbördeskriget, men efterkrigstidens samhälle har åtskilliga drag av Weimartidens Tyskland, dvs. den period då Jünger själv debuterade som författare, men med teknologiska inslag vars implikationer är relevanta först i vår egen samtid. Man får en känsla av en sammandragen 1900-talshistoria där författaren vill fokusera på det typiska snarare än det specifika. Det handlar om det  mekaniserade 1900-talskriget som sådant, inte specifikt om första eller andra världskriget. Också detta är mycket typiskt Jünger, en författare som under sitt över hundra år långa liv upplevde minst sagt omfattande tekniska och sociala förändringar, från 1890-talets tyska kejsarrike till 1990-talets återförenade förbundsrepublik, men som redan tidigt tyck ha sökt urskilja idealtyper istället för att nöja sig med det historiskt specifika.

Ett bärande tema i Gläserne Bienen är som sagt kontrasten mellan Kapten Richards aristokratiska officersmoral och den moderna tiden, till synes förkroppsligad i Zapparoni, en enigmatisk figur som till sist kanske snarare visar sig symbolisera framtiden. I sina minnen återkommer Richard ständigt till en tid då krig bedrevs till häst, jordbruket dominerade produktionen och människor fann glädje i sitt arbete, kontrasterad mot en samtid där arbetet är alienerat och dessutom någonting som bara kan fås genom ett förnedrande utnyttjande av personliga kontakter. Livet i denna antydningsvis beskrivna samtid framstår som präglat av ekonomisk osäkerhet, men också av ekonomiskt välmående och framgång för dem som förmår anpassa sig till den rådande ordningen. 

Politiken och staten har skjutits i bakgrunden, men inte heller privatlivet består ohotat. Människorna söker sina nöjen i en ständigt växande underhållningsindustri. Denna bild kommer inte minst till uttryck i de öden som har mött Richards kamrater från kavalleriskolan. Den mest idealistiske har redan tagit sitt eget liv, en mindre idealistisk har blivit framgångsrik i att förmedla kontakter mot provision. Det faktum att han förmedlar Richards tjänst gratis tar denne som ett resultat av de värden som inpräntats under den gemensamma utbildningen, någonting som egentligen är emot konsultens natur. Den mest cyniske av hans vänner från tiden i kavalleriskolan är nu fältmarskalk och har just givit ut sin självbiografi.

Så långt är det lätt att tolka Gläserne Bienen som en nostalgisk bok. Den världsbild som förmedlas har också mycket gemensamt med den civilisationspessimism som Spengler presenterade i Västerlandets undergång, som publicerades bara ett par år före Jüngers egen författardebut. Där är den centrala tesen att den västerländska kulturen, liksom tidigare i historien äldre kulturer som med tiden har dött bort och därmed berett plats åt nya, håller på att ebba ut i en allt mer ytligt materialistisk hösttid präglad av teknisk utveckling och andligt och kulturellt förfall, som i sin tur förebådar den totala stagnationens vinter. Man kan också dra paralleller till kapitalismkritik från vänster (statsvetaren Johan Tralau har jämfört Jüngers syn på förfrämligandet med Marx). 

I Zapparonis fabrik är arbetet emellertid inte alienerat. De allt mer komplexa marionetterna kräver inte bara långtgående teknisk kunskap. Sökandet efter nya tillämpningsområden och framställandet av exakt rätt marionetter kräver också ett konstnärligt handlag, en lika långtgående kreativitet. Det löpande bandet har här ersatts med en bohemisk frihet som Jünger beskriver med inspiration från konstens värld. För en modern läsare går tankarna snarast till Googles eller Apples försök att bygga en företagskultur präglad av lekande kreativitet. Jünger inser också att upphovsrätten blir avgörande i industri där individer och deras idéer är den största tillgången. 

Zapparonis marionetter används emellertid inte enbart för privat och publik underhållning. Samma teknik har också en bakgrund som förnyar krigsindustrin. För en industrimagnat som håller sig till lagen av praktiska skäl finns också ibland ett behov av att gå utanför dess ramar, något som låter sig göras eftersom företagaren har blivit starkare än staten. Fortfarande måste den ljusskygga sidan av verksamheten emellertid undanhållas allmänhetens ögon. Det är därför som Richards gamla skolkamrat Twinnings nu söker efter en person som har ett i de flestas ögon tveksamt förflutet men vars ord går att lita på. Det är detta som för Richard till Zapparoni.

Det är inte självklart att man bör identifiera Kapten Richards perspektiv med Jüngers. Jünger fostrades aldrig till kavallerist. Hans formativa upplevelser av krig ägde istället rum i Första Världskrigets skyttegravar. Jämför man med hans mer militaristiska texter från tiden efter Första Världskriget får man tvärtom intrycket att den konservatism som märks här hänger samman med hans avståndstagande från den totalitära statens instrumentalistiska maskineri under och efter Tredje Riket, snarare än med en nostalgi knuten till en tid han själv upplevt. 

Inte heller framstår Richard alltid i någon särskilt positiv dager. Han menar själv att han har begått fruktansvärda handlingar under krigen och gör inga anspråk på att vara moralisk eller god. Han lever i tid vars etos står i motsats till hans eget, något som gör det goda livet till en omöjlighet för honom. Inte ens sina till synes etiskt riktiga handlingar vill han göra anspråk på som fria val, utan framställer dem istället stundom som en svaghet som hindrar honom att nå framgång. Kapten Richard är en man präglad av tvivel som ändå tycks handla etiskt – enligt en moral som alla inklusive han själv uppfattar som gammeldags – även då en del av honom skulle ha önskat att han förmått låta bli. Han talar om sin defaitism, och ger exempel på situationer där han har hållit tillbaka för att inte slå mot någon som inte har en rättvis möjlighet att försvara sig, ett karaktärsdrag som han inte själv tycks kunna förstå fullt ut. Liknande förhållanden gäller Twinnings, som ibland även han agerar i enlighet med samma moral, enligt Richard mot sin egen natur. 

Samtidigt drivs Richard också av en dragning till det exotiska, ett drag som tycks direkt lånat från författaren, som redan som tonåring under åren före Första Världskriget rymde för att ansluta sig till Främlingslegionen. Kapten Richard är helt klart en huvudperson som bär drag av författaren, men det betyder inte att han eller hans åsikter ska läsas som författarens ideal. Hans ”defaitism” lyfter frågor om moralens natur. Kan man verkligen tala om etiskt beteende hos människor när deras etik styrs inte av deras intentioner utan av deras uppväxtförhållanden?

Det som verkligen antyder ett icke-nostalgiskt perspektiv i boken är att Zapparoni framställs som en så imponerande personlighet. Till en början tycks Zapparoni enbart vara en framgångsrik affärsman. När de först träffas tar Richard i diskussionen automatiskt ett militärt perspektiv, medan Zapparoni hämtar exempel från affärsvärlden. Bilden av Zapparoni fördjupas emellertid. Han överträffar med enkelhet Richard också i en diskussion om militära ämnen, dvs. på dennes egen hemmaplan. 

Porträttet av Zapparoni är en passage där Jünger är i sitt esse och som sträcker sig över ett helt kapitel. Medan Richard sörjer människans nära relation till naturen, representerar Zapparonis tillverkning av naturtrogna marionetter överskridandet av gränsen mellan natur och teknik. I hans underhållningsindustri produceras filmer där humanoida maskiner överträffar mänskliga skådespelare. I hans trädgård svävar honungsbin av glas. Man möter t.o.m. antydningar om att Zapparoni själv är en mekanisk docka, han ser i alla händelser inte alls ut som den Zapparoni som företräder företaget i offentligheten. För Richard - som uppfattar uppfinnarens och affärsledarens utstrålning - framstår det emellertid som självklart att det är den offentlige Zapparoni som är dockan. 

Episoden med glasbina är kanske den där Richards perspektiv framställs som tydligast. Till en början slås han av glasbinas överlägsna effektivitet i jämförelse med biologiska bin. Medan glasbin alltid kan hitta ytterligare nektar i blommor som besökts av biologiska bin finns ingen nektar kvar åt de biologiska bina i dem som besökts av glasbin. Varje glasbi är precis som ett biologiskt bi en autonom enhet med förmåga att själv söka sitt mål och återvända till kupan. Senare visar det sig att vissa av dem också har andra funktioner, och ett av dem blickar tillbaka mot Richard med en övervakningskamera. Glasbina tycks emellertid sterila, både i den meningen att biologiska bin bidrar till blommornas reproduktion, och att glasbinas effektivitet delvis beror av att deras egen reproduktion bortrationaliserats. Kupan är här inget samhälle utan enbart en honungsfabrik. Robotar med förmågan att producera robotar skulle upphäva skillnaden, det vore, som Richard uttrycker saken, filosofernas sten för denna utvecklingslinje. Längre fram visar det sig att Richard inte ens har förmågan att skilja biologisk materia från sådan som ”odlats” som ett led i maskinernas tillverkningsprocess. Vad som först tedde sig som en tydlig skillnad mellan biologiskt och oorganiskt tycks nu som en mer dimmig avgränsning, en illusion skapad av bristande iakttagelseförmåga.

Zapparoni själv är inte bara intelligentare än Richard, och att döma av sitt bibliotek insatt i också de mest omoderna fält. Han tycks också etiskt mer sammanhållen. Richard frågar sig om han nu står inför en person som vars moral är i led med tidens etos på samma sätt som hans egen är ur led med det. Moralen tycks här vara en överbyggnad till den sociala strukturen, som i sin tur styrs av tekniken, men för Jünger handlar detta minst lika mycket om krigets förstörelseteknologi som om produktionsfaktorernas teknologi, som hos Marx. 

Trots skillnaden får den forne ryttmästaren Richard arbete hos Zapparoni, ett arbete där hans starka, om än något gammalmodiga, integritet kan fylla en funktion i Zapparonis företag. Richard tar platsen. Boken slutar med att Richard lämnar fabriken och nu har råd att bjuda sin hustru på restaurang. På ett plan är detta ett lyckligt slut. Samtidigt kan det läsas som en moralisk kapitulation inför samtiden. Något tidigare har han funderat på om han inte borde ta ett mer neutralt arbete, t.ex. vid roulettbordet i en bar, något som kan tolkas som en direkt anspelning på Jüngerst tidigare roman Eumeswil, där huvudpersonen är en historiker som arbetar i baren hos en diktator i en framtida stadsstat. Historikern Venator representerar en annan av Jüngers typer; anarken, den som väljer att ställa sig utanför historien som en moraliskt oberoende iakttagare i en tid där ingen är värdig hans lojalitet.

Venators position illustrerar tydligt det moraliskt tveksamma i en sådan hållning. Medan Richard har drag av en något mer tvivlande anark, som dessutom har familj, representerar Zapparoni kanske en annan idealtyp, eller gestalt, en representant för en ny tid som har gjort sig till herre över tekniken och upplöst gränsen mellan människan och hennes redskap. På detta lägger Jünger inga etiska betänkligheter, men kanske är detta eftersom romanen är skriven ur Richards perspektiv. För den i Jüngers mening moraliskt oberoende individen blir driften att döma sina egna handlingar moraliskt både hård och omfattande, men just därför dristar denne sig inte att döma någon annan efter sin egen måttstock. Huruvida denna måttstock representerar någonting mer än bara ett resultat av uppfostran lämnar Jünger helt följdriktigt åt läsaren att avgöra. Här handlar det snarare om vad som möjliggör ett gott liv med hedern i behåll, vilket naturligtvis också säger någonting om Jüngers egna etiska utgångspunkter. Tvärtemot vad man hade kunnat tro i bokens mer nostalgiska episoder framstår sökandet efter lycka när boken väl närmar sig sitt slut inte som ett samhälleligt projekt som en gång varit framgångsrikt, utan som ett individuellt: ”Ett lyckligt sekel finns inte, men det finns ögonblick av lycka, och det finns frihet i ögonblicket.”