Att resa statyer, och att välta dem.

Statyer är ovanligt centrala i det politiska skeendet just nu. Ett argument som dykt upp relativt frekvent är att rivning av statyer är det samma som att förneka sin historia. Jag kan inte helt hålla med om detta, men får samtidigt också säga att det ändå ofta ligger någonting i resonemangen. Statyer har någonting att göra med hur vi ser på historia. Monument reses dock inte för att dokumentera historien, utan för att hedra personer, händelser och värden. De reses alltså av ungefär samma orsak som de rivs. Just eftersom de reses som symboler för vad ett samhälle tror på och vill hedra så blir de dock med tiden historiska lämningar; de blir både minnen över det som de rests för att hedra och över de värderingar som har varit rådande i samhället tidigare i historien. En stad som Stockholm har ett visst historiskt "djup" eftersom dess arkitektur, monument, och planläggning berättar om dess historia. Gamla stans gränder (inklusive deras namn) är minnen från ett stadsliv som såg helt annorlunda ut än det som t.ex. Sergels torg representerar. Slottet och statyerna kring det representerar Sveriges historia som monarki. LO-borgen med Brantingmonomuntet utanför säger något om svenskt 1900-tal, osv. Ju längre ett monument står, desto mer historia får det, och ju störe blir skälen att bevara det. Få vill idag förstöra skulpturer som föreställer kejsar Nero, och detta har ingenting att göra med ifall man stöder hans politiska gärning eller inte.

Det finns definitivt ett värde i att bevara statyer. Det betyder dock inte att allt alltid behöver bevaras. Den första riktigt världshistoriska händelse jag kan minnas under min egen livstid var kommunismens fall i Östeuropa, en händelse som på många håll markerades av att statyer av Lenin m.fl. vältes av protesterande folkmassor. Jag har full förståelse för att många innevånare i den amerikanska Södern inte vill se statyer över slaveriets försvarare varje gång de passerar genom stadskärnan. Så vitt jag förstår restes många av USA:s monument över konfederationens ledare av människor som fortsatte att försvara rasistiska åtgärder som rassegregation. Ofta var statyresningen ett led i kampen för att motverka de svartas medborgerliga rättigheter. Statyerna över konfederationens olika ledare representerar alltså på flera sätt ett rasistiskt system och är ingen överraskande måltavla för protester mot rasism.

Då och då behöver statyer tas ned. Ibland räcker det med att flytta dem. Också de statykyrkogårdar som finns på sina håll i Östeuropa, där massproducerade statyer och Lenin och diverse andra samlats på hög, har ett värde som kulturarv. Städer är i första hand till för dem som bor och arbetar där, och ibland måste saker rivas för att staden ska kunna växa och utvecklas, men också för att de som bor och arbetar där ska kunna känna sig hemma och välkomna. Ytterst måste detta i en demokrati vara en demokratisk process. Själv lutar jag dock ofta åt att bevara (och ibland flytta) monument, just för vad de tillför staden av historia. Den senare typen av resonemang är dock lättare att föra när man talar om historiska orättvisor som numera är bara just historia. Statyrivningar symboliserar ett våldsamt brott med historien, och ofta ett samhälle som befinner sig i ett slags strid med sig självt i en våldsam kamp om identitet och samhällsvision. Sådana konflikter försvinner naturligtvis inte därför att man låter statyer stå kvar, lika lite som de löses genom att riva dem. Statyerna är och förblir främst symboler.

För den som forskar om politik och förhållandet till historien är det ofta minst lika intressant varför statyer står kvar som varför de rivs. På Senatstorget i Helsingfors står en staty av den ryske kejsaren Alexander II. Den restes 1894 av Helsingfors borgerskap, till minne av att kejsaren återsamlat den finska lantdagen (föregångaren till dagens finska riksdag). Medan tsarernas statyer i resten av det gamla imperiet rivits, ersatts med statyer av Lenin, Stalin, och idealiserade arbetare och soldater, för att sedan på sina håll resas på nytt igen, sedan de kommunistiska minnesmärkena i sin tur rensats bort, så har Alexander II stått kvar på Senatstorget i Helsingfors, trots självständighetsförklaring, inbördeskrig och krig mot Sovjet. Det hjälper säkert att Alexander II var en relativt liberal härskare, inte minst i sin roll som storfurste av Finland, och att statyn restes av Helsingfors invånare. Samtidigt tror jag också att detta kan ha något att göra med en större politisk kontinuitet i Finland än i Ryssland; Republiken Finland är på många sätt en direkt fortsättning på autonomin i Storfurstendömet Finland. Det hjälper säkert också att de krig som Finland har utkämpat under 1900-talet har varit mot Sovjetunionen och inte mot tsarernas Ryssland.

Det är lätt att få intrycket att USA just nu befinner sig i en kamp med sig självt om sin identitet. En del av detta handlar om vilka delar av det historiska USA som ska bilda grunden till framtidens USA. Hur man uppfattar historien påverkar hur fortsättningen på narrativet kan berättas. De flesta är förhoppningsvis eniga om att slaveriet och dess försvarare inte hör till det som ska byggas vidare på. Frågan är dock större än så. Kampen om vad framtidens USA bör vara lär inte minska i intensitet, vare sig före eller efter det kommande presidentvalet. Allt tyder också på att också resten av världen kommer att påverkas av denna kamp, inte bara ekonomiskt och politiskt, utan också kulturellt.

Denna kulturpåverkan är i sig ett väldigt intressant fenomen, men det får bli temat för en annan text.