Tjugotal

Så här 20 år in på 2000-talet verkar det som att världen har förändrats väsentligt sedan millenieskiftet. Det var ungefär då som jag tog min magisterexamen i statsvetenskap. Något år senare påbörjade jag min avhandling om svensk kulturpolitik, ett område som jag snart insåg var i princip befriat från egentlig ideologisk debatt. Så är det inte längre. Vidgar man blicken något inser man lätt varför. De politiska och samhälleliga utmaningar vi just nu står inför verkar alla inte bara ha en kulturell slagsida, de leder också till ett ifrågasättande av de sätt att se på kultur som varit helt dominanta i nordeuropeiska samhället, och i viss utsträckning också bidragit till att hålla ihop dem.

Ska jag försöka mig på att lista de viktigaste utmaningarna, åtminstone på politisk nivå, så hamnar jag, lite grovt, i en lista i stil med följande:

1. Ökad migration tillsammans med kulturell globalisering innebär att nordvästeuropeiska samhällen är mindre kulturellt homogena än vad de har varit på relativt länge. Mot den kulturella globaliseringen mobiliseras nationalism och partikulär identitetspolitik. Det här innebär att vi behöver en förnyad diskussion om vad det egentligen innebär att vara medborgare i en demokratisk stat. Vilka värderingar och kulturella referensramar måste delas för att samhället ska fungera? Vilka rättigheter och skyldigheter har medborgarna i staten, och staten gentemot medborgarna? Och med detta som bakgrund: vilka bör vara medborgare?

2. Inormationstekonologins utveckling innebär att information och kulturinfluenser sprids på helt nya sätt. Detta innebär inte minst att transnationella och diasporiska kulturer, nätverk och gemenskaper får helt nya och bättre förutsättningar. Samtidigt är möjligheterna till övervakning och medveten påverkan större än någonsin tidigare. Stater som Kina och Ryssland, liksom kommersiella aktörer, har nu helt nya möjligheter att driva övervakning och sprida desinformation, både innom och utom de egna gränserna. För 20 år sedan såg de flesta de kosmopolitiska och anarkistiska potentialerna hos internet. Nu blir vi istället allt mer medvetna om den totalitära potentialen hos internet och AI.

3. Informationsteknologin och de stigande kraven på utbildad arbetskraft riskerar innebära nya grupper av parmanent arbetslösa, kanske ofrånkomligt. Vi ser redan nu hur en stor del av befolkningen i de flesta utvecklade länder är långtidsarbetslösa. Samtidigt innebär förändringstakten att arbeten aldrig kommer att bli lika trygga som de ofta var i efterkrigstidens Västeuropa och Nordamerika. Avståndet mellan eliten och stora delar av folket tilltar.

4. Klimatförändringar och behovet att anpassa samhället både för att motverka och hantera dem. Här finns en konflikt mellan förespråkare för tekniska lösningar, motståndare till konsumtionssamhället, och de som helt ifrågasätter mänskilg påverkan på klimatet. Också dessa motsättningar handlar om fundamentala skillnader i sättet att förstå och närma sig vetenskap, politik, och samhälle.

5. Geopolitikens återkomst. För 20 år sedan tedde sig globaliseringen för de flesta som oemotståndig. Det verkar den på många sätt fortfarande vara. Misstaget var att detta skulle göra sådant som nationalism, nationalstater och territoriella politiska block obsoleta. Det är de bevisligen inte. För 20 år sedan var USA fortfarande ensam supermakt, till synes höjd över alla medtävlare. Snart utmades den av en ickenationell till synes svagare aktör – al Qaida. Trots det nyligen nedkämpade så kallade Kalifatet verkar sådana aktörer dock inte alls prägla dagens internationella politik på det sätt som många hade väntat sig. Istället handlar det mer och mer om kampen mellan stormakter på global och regional nivå. Den nu uppseglande konflikten i Mellanöstern står mellan Iran (med stöd av Syrien och diverse ickestatliga aktörer under Irans inflytande) och USA, men också Saudiarabien, och kanske även Turkiet. Bakom Iran anar man Ryssland och Kina. I europeisk och amerikansk inrikespolitik har de ryska påverkansförsöken återkommit på ett sätt som påminner om Kalla Krigets dagar, men av allt att döma mer framgångsrikt. Informationsteknologin ger stater som Ryssland och Kina nya redskap – redskap som de liberala demokratierna fortfarande tycks ha svårt att hantera.

Gemensamt för flera av det nya tjugotalets stora utmaningar är att relationen mellan kultur och politik verkar stå i fokus åtminstone lika mycket som de frågor om välfärdsstatens storlek eller fördelningspolitik som har stått i centrum för politiken i många länder sedan mitten av 1900-talet. Som många har påpekat var det efter ekonomiska konfliktlinjer som partistystemet formerade sig, inte bara i Västeuropa och Nordamerika, utan i mer extrem mening också i kampen mellan västs marknadsekonomiska liberala demokratier och östs statssocialistiska kommunistpartiledda diktaturer. Idag går handlar den globala konflikten fortfarande om relationen mellan stat, näringsliv och civilsamhälle - i länder som Ryssland och Kina sär näringslivet och civilsamhället mycket mindre oberoende av den politiska ledningen, samtidigt som gränserna mellan stat och näringsliv är betydligt mer suddiga - men det handlar minst lika mycket om politikens vilja att kontrollera kultur och (nya, gamla, och sociala) media som om att kontrollera ekonomin (vilket man naturligtvis också gör).

I Sverige är det framförallt Sverigedemokraterna som har lyckats mobilisera väljare genom att fokusera på  några av de nya politiska linjerna. Dess värre verkar det också vara så att ställningstaganden i de nya frågorna grupperas på den gamla politiska skalan. Vänstern identifierar sig som ekonomisk vänster, miljöorienterad, liberal till kulturell mångfald, kosmopolitisk etc. Högern får lätt rollen som mindre miljöorienterad, kosmopolitisk, och tollerant. Det är olyckligt, såväl för den tradtionella liberalkonservativa marknadsekonomiska kosmopolitiska högern, som för möjligheten att diskutera de tekniska och ekologiska utmaningarna rationellt, snarare än inom ramarna för en redan polariserad diskussion.