I början av sommaren läste jag den brittiske premiärministern Benjamin Disraelis roman Tancred: The New Cruzade från 1847. Direaeli har gått till historien främst som statsman och retoriker, som grundare till den konservativa partiorganisationen (tories som parlamentsgrupp är däremot äldre), som Storbritanniens förste judiskfödde premiärminister (han konverterade till Church of England tillsammans med sin far vid tolv års ålder), och som en av dem som skapade det brittiska imperiet. Det var bl.a. under hans administration som Ostindiska kompaniets styre i Indien upphörde och ersattes med vicekungadömet Brittiska Indien, och på hans initiativ som drottning Victoria utnämndes till kejsarinna av Indien. Det var också under hans tid som premiärminister som uppdelningen av Afrika ägde rum.
Även om Disraeli i början av sin politiska karriär försörjde sig som skönlitterär författare har ingen av hans romaner vunnit erkännande som klassiker. Även om de sålde bra på sin tid så är de idag intressanta främst på grund av sin författare. Tancred är inte alls svårläst, utan är tvärtom rätt underhållande i sin blandning av orientalism och kritik av det engelska samhälle som den unge Disreali verkade i. Samtidens elit i London skildras lätt satiriskt, och kontrasteras mot en mer idealiserad landsbygd och en mer ansvärskännande rural aristokrati (i kontrast till den majoritet av jordägare som uppheöll sig i London). Huvudpersonen är en ung adelsman som betraktar England som moraliskt korrupt eftersom samhället inte är uppbyggt efter några övergripande etiska eller religiösa principer. Han beslutar sig därför för göra en pilgrimsfärd till Jerusalem i spåren efter sina normandiska korsriddarförfäder. Väl där upplever han en del äventyr i det Heliga Landet, som mest framstår som ett tämligen lungt hörn av det Osmanska imperiet. Vill man så kan man känna igen troper i miljöskildringen som pekar fram emot Lawrence av Arabien och västerlandets ambivalenta uppfattning av arabvärlden, som med tiden kom att utveckla sig parallelt med bl.a. Disraelis egen expansiva Egyptenpolitik (med en prioritering av Suezkanalen och sjövägen till Indien) och stöd till Osmanerna (som en motvikt till Ryssland).
Vad som framförallt blir påtagligt i Tancred är hur Disraeli försöker hantera sin egen judiska bakgrund, såväl inför sig själv (som en person som egentligen fått en synnerligen sekulär uppfostran i upplysningens anda) som inför ett synnerligen hiearkiskt engelskt samhälle i vilket han försökte röra sig uppåt. Judar som religiös grupp var fortfarande utestängda från offentliga tjänster och platser i parlamentet (katoliker hade blivit valbara bara ett par årtionden tidigare, och Disraeli skulle själv komma att bidra till att vidga rösträtten ytterligare, bl.a. till troende judar). Bland annat i Tancred framställer han judarna som ett slags kosmopolitisk aristokrati, och betonar upprepade gånger hur mycket äldre deras anor är än Englands, eller den brittiska adelns. När engelsmännen fortfarande bodde i timmerkojor hade hans egna förfäder redan uppfört templet i Jerusalem. Han betonar också hur såväl kristendomen som islam i grunden är utlöpare av den judiska traditionen. När Tancred i korsriddarnas fotspår beger sig på pilgrimsfärd till Jerusalem reser han alltså till "det enda land där Gud har uppenbarat sig för människor", till kristendomens judiska rötter, som han också finner där, mer eller mindre intakta.
Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt menade (i On Totalitarianism) att Disreali bekräftade - eller rent av bidrog till skapandet av - antisemitiska konspirationsteorier. För mig framstår detta som onödigt fientligt, inte minst efter som det lägger skulden på en medlem av minoriteten. Disraeli bekräftade i viss mån en etablerad bild, men vände den till sin fördel och använde den för att röra sig uppåt i ett hierarkiskt ordnat samhälle. Han använde senare denna position till att bidra till emancipationen av judar i Storbritannien. På ett delvis liknande sätt utgick han ifrån etablerade postfeodala idéer om elitens ansvar för hela folkets välgång för att fästa politikens uppmärksamhet på aktuella samhällsproblem. Hans "One Nation Conservatism", tanken om en överbryggande gemenskap för nationens alla medborgare, och ett motsvarande övergripande ansvar hos dem som på ett eller annat sätt har blivit dess ledare, är fortfarande aktuell i brittisk konservatism. Disrealis samhällsvision var tveklöst både konservativ och präglad av hans tid, men denna vision av ett samhälle byggt på ansvarstagande och starka institutioner ter sig samtidigt långt avlägsen ifrån de totalitära samhällen, baserade på institutionernas upplösning och konstant osäkerhet, som Arendt annars analyserade så framgångsrikt i On Totalitarianism.
Generellt sett tycker jag ofta att det är en fördel att läsa originaltexter från olika historiska epoker, både för att förstå dessa epoker bättre, och för de nya perspektiv de vid jämförelse ger i tolkningen av samtiden. Disraelis romaner är, från det perspektivet, en intressant ingång, inte minst eftersom de är skrivna av en av den tidens mest inflytelserika personer.
Även om Disraeli i början av sin politiska karriär försörjde sig som skönlitterär författare har ingen av hans romaner vunnit erkännande som klassiker. Även om de sålde bra på sin tid så är de idag intressanta främst på grund av sin författare. Tancred är inte alls svårläst, utan är tvärtom rätt underhållande i sin blandning av orientalism och kritik av det engelska samhälle som den unge Disreali verkade i. Samtidens elit i London skildras lätt satiriskt, och kontrasteras mot en mer idealiserad landsbygd och en mer ansvärskännande rural aristokrati (i kontrast till den majoritet av jordägare som uppheöll sig i London). Huvudpersonen är en ung adelsman som betraktar England som moraliskt korrupt eftersom samhället inte är uppbyggt efter några övergripande etiska eller religiösa principer. Han beslutar sig därför för göra en pilgrimsfärd till Jerusalem i spåren efter sina normandiska korsriddarförfäder. Väl där upplever han en del äventyr i det Heliga Landet, som mest framstår som ett tämligen lungt hörn av det Osmanska imperiet. Vill man så kan man känna igen troper i miljöskildringen som pekar fram emot Lawrence av Arabien och västerlandets ambivalenta uppfattning av arabvärlden, som med tiden kom att utveckla sig parallelt med bl.a. Disraelis egen expansiva Egyptenpolitik (med en prioritering av Suezkanalen och sjövägen till Indien) och stöd till Osmanerna (som en motvikt till Ryssland).
Vad som framförallt blir påtagligt i Tancred är hur Disraeli försöker hantera sin egen judiska bakgrund, såväl inför sig själv (som en person som egentligen fått en synnerligen sekulär uppfostran i upplysningens anda) som inför ett synnerligen hiearkiskt engelskt samhälle i vilket han försökte röra sig uppåt. Judar som religiös grupp var fortfarande utestängda från offentliga tjänster och platser i parlamentet (katoliker hade blivit valbara bara ett par årtionden tidigare, och Disraeli skulle själv komma att bidra till att vidga rösträtten ytterligare, bl.a. till troende judar). Bland annat i Tancred framställer han judarna som ett slags kosmopolitisk aristokrati, och betonar upprepade gånger hur mycket äldre deras anor är än Englands, eller den brittiska adelns. När engelsmännen fortfarande bodde i timmerkojor hade hans egna förfäder redan uppfört templet i Jerusalem. Han betonar också hur såväl kristendomen som islam i grunden är utlöpare av den judiska traditionen. När Tancred i korsriddarnas fotspår beger sig på pilgrimsfärd till Jerusalem reser han alltså till "det enda land där Gud har uppenbarat sig för människor", till kristendomens judiska rötter, som han också finner där, mer eller mindre intakta.Den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt menade (i On Totalitarianism) att Disreali bekräftade - eller rent av bidrog till skapandet av - antisemitiska konspirationsteorier. För mig framstår detta som onödigt fientligt, inte minst efter som det lägger skulden på en medlem av minoriteten. Disraeli bekräftade i viss mån en etablerad bild, men vände den till sin fördel och använde den för att röra sig uppåt i ett hierarkiskt ordnat samhälle. Han använde senare denna position till att bidra till emancipationen av judar i Storbritannien. På ett delvis liknande sätt utgick han ifrån etablerade postfeodala idéer om elitens ansvar för hela folkets välgång för att fästa politikens uppmärksamhet på aktuella samhällsproblem. Hans "One Nation Conservatism", tanken om en överbryggande gemenskap för nationens alla medborgare, och ett motsvarande övergripande ansvar hos dem som på ett eller annat sätt har blivit dess ledare, är fortfarande aktuell i brittisk konservatism. Disrealis samhällsvision var tveklöst både konservativ och präglad av hans tid, men denna vision av ett samhälle byggt på ansvarstagande och starka institutioner ter sig samtidigt långt avlägsen ifrån de totalitära samhällen, baserade på institutionernas upplösning och konstant osäkerhet, som Arendt annars analyserade så framgångsrikt i On Totalitarianism.
Generellt sett tycker jag ofta att det är en fördel att läsa originaltexter från olika historiska epoker, både för att förstå dessa epoker bättre, och för de nya perspektiv de vid jämförelse ger i tolkningen av samtiden. Disraelis romaner är, från det perspektivet, en intressant ingång, inte minst eftersom de är skrivna av en av den tidens mest inflytelserika personer.
Kommentarer