Tankar kring Notre Dame de Paris

Igår brann Notre Dame i Paris. Branden fortsatte genom hela natten. Mycket är förstört. Reaktioner kommer från hela världen. Redan igår kväll hann jag se ett antal videoinspelningar av spiran som faller i lågorna, antagligen fler än jag såg av hur tvillingtornen i New York föll den där ödestyngda 11 semptember. Alla dessa reaktioner säger något om vad såväl kulturarv som heliga platser fortfarande betyder för oss. Känslan av någontings storslaget som går förlorat. Jag upplevde liknande känslor när den så kallade Islamiska Staten förstörde sumeriska och assyriska lämningar i Mesopotamien, och när talibanerna sprängde Buddhastatyer i Bamiyan. Dessa reaktioner har dock varit starkare och mer spridda. Också min egen reaktion var starkare denna gång. Nineveh hör till mänsklighetens äldsta bevarade arv och är på det sättet oerhört centralt, men Notre Dame representerar en fortfarande levande civilisation. Buddhismen är naturligtvis också i högsta grad levande, men Afghanistan spelar inte längre någon central roll i den buddhistiska världen. Det avgörande är nog snarare att den levande kultur Notre Dame representerar i någon mening också är vår egen. Fransk kultur har länge varit centrerad i Paris och Notre Dame är Paris centrala katedral. Paris har också på många sätt varit centrum för europeisk kultur under många hundra år. Idag får man nog säga att världen i någon mån domineras av kulturinfluenser som formats i Väst- och Centraleuropa, eller i länder vars kultur kraftigt influerats av sådan kultur, alltså t.ex. USA. Den medeltida takstruktur som nu eldhärjats är den samma som inspirerade Victor Hugo till Ringaren i Notre Dame.  De kulturella referenserna till Notre Dame är otaliga. Notre Dame de Paris är därmed en av de kyrkor som i grunden format vår bild av europeisk medeltid, och av europeisk kristenhet. Det handlar med andra ord om ett på mer än ett sätt heligt rum, ett kyrkorum som sedan högmedeltiden har varit med om att forma vår bild av vad en helig plats är och kan vara.

Om något så har vår tid och vår kultur (alltså kulturen bland senmoderna människor formade av en kultur som kan beskrivas som västerländsk) en anmärkningsvärt stark känsla för fysiskt kulturarv. De medeltida stenhuggarna och arkitekterna som uppförde Notre Dame uppförde en anonym hyllning till Gud och Vår Fru (Notre Dame). Dagens reaktioner talar i första hand om mänsklig prestation och det unika i själva byggnaden och dess konstskatter, ofta om dess värde för historia och identitet, men oftast bara underförstått om dess roll som förbindelse mellan det jordiska och det överjordiska. Vi talar om ett slags sekulariserad helighet där själva platsen och de unika föremålen har blivit än mer centrala. De reaktioner jag läst handlar ofta om att någonting unikt har gått förlorat. Känslan när spiran föll är omöjlig att förneka, även när man vet att just detta var en rekonstruktion från mitten av artonhundratalet (fortfarande ett nära 200 år gammalt byggnadsverk). Betydligt äldre delar är förstörda (förhoppningsvis inte så många som man fruktat). Inte minst rosettfönstren var av oskattbart värde (när detta skrivs verkar det som att åtminstone ett av de fönster som huvudsakligen består av originalglas fortfarande är relativt oskatt, medan övrigas status är okänd, åtminstone för mig).

Just detta att de är i original verkar dock vara av oerhörd betydelse i just vår tid och vår kultur, att det var under just dessa takbjälkar som Napoleon kröntes till kejsare och Henrik av Navarra konverterade till katolicismen. De medeltida byggmästarna hade antagligen känt någonting liknande för Kristi törnekrona, som ansågs finnas i förvar just i Notre Dame, medan deras känslor för själva stenarna i katedralen inte nödvändigtvis var det samma (den törnekronerelik som förvarades i Notre Dame ska enligt uppgift också vara i säkerhet). Det är som att historien, konsten och arkitekturen har tagit religionens plats i offentligheten. Fortfarande tycks de dock förmedla något slags ankare i en flyktig tillvaro. Det inte så att denna känsla skulle vara oäkta bara därför att den bygger på en social konstruktion, tvärtom är den känsla av historisk kontinuitet och aura i sådana ting någonting oerhört starkt, minst lika verklig som något av det som vi möter i vårt dagliga liv ett samhälle präglat av sociala konstruktioner. I en tid när det massproducerade är norm, och där det abstrakt digitala allt mer blir norm, verkar det som att värdet av det fysiska och unika blir allt tydligare samtidigt som det blir allt mer ovanligt. När sådana ting och platser hotas påminns vi om kontinuitet, och om det bräckliga också i denna. Notre Dame är samtidigt en förbindelse med Europas förflutna och en helig plats i ordets mer traditionella bemärkelse. Just nu känner åtminstone jag detta mycket starkt. Vi är uppenbarligen många som gör det.

Nu ska jag försöka återgå till att skriva mer aktademisk text om fysiskt kulturarv och dess aura.

Bild: Statyer av Ludwig XIII och Ludwig XIV knäböjer inför högaltaret i Notre Dame (bildhistorik på Wikipedia), Jeanne d'Arc avbildad i Notre Dame (bildhistorik på Wikipedia).