Läser just nu Magnus Bergs och Klas Grinells intressanta bok Musealt Islam, som är den svenska bokpubliceringen av resulat från ett forskningsprojekt (det finns också vetenskapliga artiklar). Boken är relativt lättillgänglig och ibland tankeväckande. Man får följa författarna på rundvandringar i några europeiska museers utställningar om islam, och får även ta del av den historiska bakgrunden till de flesta av dessa utställningar. Framförallt handlar det om islamisk konst, dvs. om konst från Mellanöstern och Nordafrika, och ibland även från Turkiet och från Moguldynastins Indien, men väldigt lite om religionen islam. Redan detta är ett intressant resultat. Museerna påstår ofta att de försöker öka förståelsen för den muslimska världen och för islam som religion. I praktiken verkar det dock ofta bli så att de gör utställningar av konst och konsthantverk från länderna mellan Marocco och Indien, och oftas från tiden mellan Muhammed och 1900-talet.I praktiken blir det - om jag tolkar Berg och Grinell korrekt - estetiskt orienterade konsthistoriska utställningar som försetts med skyltar med basal information om religionen islam, allt oftast inordnad i en kronologi baserad på dynastier av muslimska härskare. Det rör sig ofta om påkostade utställningar till vilka en mängd ambitioner knyts, ambitioner ofta motsäger varandra: utställningarna ska samtidigt öka förståelsen för islam som religion, för islamisk konst, för den muslimska (eller snarare arabiska) världens historia, inte bara rent intellektuellt, utan också i termer av att skapa en mer positiv inställning till islam och till muslimer. Ofta följer dessa utställningar dessutom en påtagligt gammalmodig model. Detta märks inte bara i fokus på föremålen som estetiska objekt (vilket inte behöver vara fel) utan i minst lika hög grad på hur de ordnas i de skyltar som förväntas sätta in dem i ett sammanhang. Dessa behandlar ofta nästan uteslutande om en periodisering i dynastier och i grundläggande skolboksmässig, och rätt dogmatisk, kunskap om islam.
Varför blir det så här? Det verkar, enligt författarna, mest handla om konflikträdsla. I och med att historien så att säga slutar vid de muslimska dynastiernas - framförallt Osmanernas, Mogulernas, och Qajarernas - fall slipper man att gå in på att problematisera västerländsk imperialism. Samtidigt verkar man heller inte räkna de fortfarande regerande dynastierna, som Hashemiterna, Saudierna, eller huset al Thani i Qatar. Till och med huset Pahlavi i Iran verkar för sena, eller möjligen för nära fortfarande kontroversiella frågor. Ett skäl till detta kan, som författarna påpekar, vara att dessa utställningar ofta finansieras av privata donationer, inte sällan från muslimer, som vill visa upp muslimskt kulturarv och skapa en mer positiv bild av islam, utan att för den skull vilja öppna för diskussioner om dagsaktuella frågor i muslimska länder. Föga överraskande har åtminstone några av de större donatörerna till regerande dynastier som huset Saud, eller har kopplingar till dem. Inte heller västerländska politiska aktörer är dock nödvändigtvis särskilt intresserade av att problematisera den nuvarande situationen där.
Även om boken knappast gör att man känner sig inspirerad att besöka en utställning om islamisk konst så är författarna vänligare mot vissa andra utställningar, som t.ex. Badisches Landesmuseum utställning av de badiska markgrevarnas krigsbyten från krigen mot turkarna. Detta kan kanske låta en smula överraskande, men just det faktum att utställningen tar sin utgångspukt i krigshistoria tycks ha lett till ett fokus på att beskriva det osmanska rikets militära och sociala sammanhang, och sätta in såväl krigen som de föremål som under deras gång fallit i badiska händer i sin kultur-, socio-, och militärhistoriska kontext, dvs. just det som man undviker att göra i de mer påkostade utställningarna om islamisk konst. Inte heller är det så enkelt som att författarna tar kategoriskt avstånd från den estetiska utställningsformens fokus på objekten.
Då och då återkommer författarna till starka upplevelser när objekt från olika delar av den muslimska historien gör direkt och känslomässigt intryck. Jag skulle själv gärna se att moderna museer var mer medvetna om att deras främsta tillgång är just de historiska föremålen. Konstmuseer är numera ofta bättre på detta än kulturvetenskapliga museer. Ändå är det också så att även sparsmakade utställningar ordnar in föremålen i ett sammanhang, och det vore ofta intressantare om presentationen bidrog till att besökaren kunde förstå föremålen i deras tidigare sammanhang. När det gäller religiösa föremål är detta sammang naturligtvis religiöst, något som museer traditionellt sätt inte har varit särskilt bra på att hantera. Som författarna påpekar drev religionsfilosofen Rudolf Otto i redan början av 1900-talet idén att religionshistoriska museisamlingar och utställningar borde fokusera på föremål som kan användas för att beskriva religionen som praktik, och att religion förstås bättre på detta sätt än som dogmatik.
Jag finner att jag ofta håller med författarna. Samtidigt finns det en del som kan ifrågasättas. En av deras utgångspunkter är den internationella museiorganisationen ICOM:s definition av ett museum:
"A museum is a non-profit, permanent institution in the service of society and its development, open to the public, which acquires, conserves, researches, communicates, and exhibits the tangible and intangible heritage of humanity and its environment for the purposes of education, studies and enjoyment."
Detta framstår på många sätt som en okontroversiell utgångspunkt, och därmed kanske som en rimlig sådan. Definitionen knappast deskriptiv, utan medvetet normativ. ICOM är heller inte den enda organisation som kan ha synpunkter på vad ett museum är och bör vara. Ytterst är ICOM som organisation en representant för världens museer. I armlängdsprincipens namn finns det alltså anledning att lägga vikt vid vad de anser att ett museum bör vara, men i en vetenskaplig studie hade jag nog hellre sett denna definion som en del av det empiriska materialet än som något att utgå ifrån. I så fall hade det också funnits andra perspektiv som är minst lika viktiga. Museernas uppdragsgivare är ofta de mer eller mindre demokratiska stater som finansierar och ofta äger dem. Många museer och samlingar är stiftelseägda och har alltså stadgefästa syften att förhålla sig till. Naturligtvis spelar även privata finansiärer en roll. Vill man förhålla sig normativt till vad ett museum är och bör vara så finns det också andra som kan ha någonting att tillföra än dagens museiledare och deras representanter i ICOM. Även om svensk kulturpolitik ligger väldigt nära ICOM:s synsätt - museiutredningar tenderar rent av att hänvisa till ICOM som auktoritet - så är det inte helt självklart att det förhåller sig på samma sätt världen över.
I den här boken fokuserar författarna dessutom särskilt på att museet är, eller snarare bör vara, en "institution in the service of society and its development". Detta tycks vällovligt, och det är lätt att hålla med, åtminstone om man tänker sig att bidraget inte är omedelbart, utan t.ex. kan ske genom att ge människor kulturella upplevelser eller som underlag för forskning (även om det senare tenderat att bli allt mindre centralt för museer det senaste halvseklet). Mer tveksamet blir det om man tänker sig att varje utställning måste bidra på ett påtagligt sätt till samhällets utveckling. Vid ett par tillfällen kritiserar författarna museer för att fokusera för mycket på äldre islamiska dynastier och ofta helt utelämna 1900-talets europeiska imperialism, trots att den senare är det viktigaste för att förklara dessa länders situation idag. Det finns naturligtvis goda argument för den åsikten, och naturligtvis är det en brist att utelämna 1900-talshistorien. Precis som författarna påpekar innebär det att eventuella mindre inslag om dagens muslimska värld verkar hänga i luften utan direkt relation till resten av utställningarna. Samtidigt tycker jag att de (eller kanske snarare Magnus Berg som skrivit den här delen av boken) går väl långt när de retoriskt menar att de äldre dynastierna är ungefär lika relevanta för förståelsen för dagens situation i Mellanöstern som att försöka förstå brittisk politik genom att studera slaget vid Hastings. För att förstå dagens brittiska politik kan det dock kanske trots allt ha viss relevans att känna till att dagens Storbritannien är en sammanslagning av flera tidigare stater med en lång historia av ömsesidig krigföring, kanske inte lika relevant som Storbritanniens historia som global stormakt, förlusten av imperiet, eller 1900-talets ekonomiska politik, men långsiktigt kanske ändå mer relevant än t.ex. de senaste årens mindre partipolitiska stridigheter. På ett liknande sätt är Turkiets historia som imperium i Mellanöstern, eller språkliga kopplingar till Centralasien, knappast helt irrelevanta för att förstå Turkiets relation till den övriga muslimska världen.
Viktigare är dock kanske att museer inte ska behöva helt fokusera helt på det som just idag framstår som samhällsrelevant. Detta har naturligtvis också sin plats, men det samma gäller utställningar som ställer besökaren i kontakt med det länge sedan förflutna, med människor som levde under mycket annorlunda förhållanden än vi gör idag, liksom rent estetiska upplevelser, alltså t.ex. den typ av upplevelser som Magnus Berg själv beskriver när han talar om sitt möte med vissa historiska föremål på museerna (men naturligtvis har han också rätt i att dessa inte alltid bidrar till sådana upplevelser när presenterar föremålen enbart konsthistoriskt och kronologiskt). Det finns också någonting viktigt med att inte göra utställningar där andra kulturer, som t.ex. muslimska kulturer, reduceras till att enbart handla om deras kontakter med västerlandet, som om hela deras tidigare historia var både irelevant och ointressant. Också detta är tyvärr inte helt ovanligt i samtida utställningar. Sannolikt ser jag och bokens författare något olika på såväl museer som på historia, men det hindrar inte att jag i stora drag håller med i deras beskrivning. Museer bör generellt fundera kring vad de förmedlar i sina utställningar. Ett första steg kan vara att fokusera på en sak. Har man en konsthistorisk imponerande samling föremål från Mellanöstern bör man kanske ställa ut dem som sådana, inte tänka sig att man därigenom ska kunna täcka kulturhistorien i "den muslimska världen" (som naturligtvis är väsentligt större än Mellanöstern), eller förklara religionen islam. Vill man ge en god bild av religionen islam är det mycket möjligt att man behöver utvidga samlingarna, eller låna objekt, i synnerhet om man vill knyta an till hur den utövas idag. Det kan också vara svårt att täcka hela den muslimska världen och historien i en och samma utställning.
Kommentarer