Under större delen av mänsklighetens existens träffade de flesta människor sällan andra medmänniskor än de som tillhörde den egna stammen. Kosmopolitanismen föddes när människor för första gången började leva i städer och resa över större avstånd. Sedan de första stadskulturerna har horisonterna vidgats, åtminstone för några få. Idag möter allt fler av oss främmande människor och kulturinfluenser, inte bara i undantagsfall, utan dagligen. Det som behövs i en sådan värld är enligt Appiah ödmjukhet och vilja att förstå, en vilja att alltid erkänna andras mänsklighet och därmed vara beredd att respektera även människors var hållning vi delar, eller inte ens förstår. Ödmjukhet och respekt är dock inte för Appiah det samma som resignation eller moralisk relativism. Appiahs projekt är att hitta ett slags medelväg där man kan acceptera kulturella olikheter utan att förfalla till relativism.
"we cosmopolitans believe in universal truth, too, though we are less certain that we have it all already. It is not skepticism about the very idea of truth that guides us; it is realism about how hard the truth is to find. One truth we hold to, however, is that every human being has obligations to every other. Everybody matters: that is our central idea. And it sharply limits the scope of our tolerance.
... Our distinctively cosmopolitan commitment is to pluralism. ... Another aspect of cosmopolitanism is what philosophers call fallibilism - the sense that our knowledge is imperfect, provisional, subject to revision in the face of new evidence."
Motsatsen till Appiahs kosmopolitanism är alltså fundamentalism av den sort som den så kallade Islamiska Staten, eller kommunistiska diktaturer, ägnar sig åt, en doktrin som inte tillåter några alternativ utan som anser sig sitta inne med den fullständiga och slutgiltiga sanningen. Samtidigt tar Appiah avstånd från tanken att alla ståndpunkter och åsikter som lika mycket värda. Det är alla människor som har värde, inte alla åsikter som är lika mycket värda. Stora delar av boken ägnas följaktligen åt att diskutera först universalismens problem, och sedan relativismens.
Styrkan i Appiahs sätt att resonera ligger i hans förmåga att presentera filosofiska resonemang i relation till den partikulära mänskliga erfarenheten. Det råder ingen tvekan om att hans filosofi präglas av hans egen just kosmopolitiska bakgrund; född i Ghana, barn till en far från Ashantifolket och en mor från England. Hans far lär vara släkt med Ashantis kungahus och hans morfar var brittisk baron. Kontrasterna märks till och med i Appiahs förnamn: han är döpt efter sin engelske morfar och efter Kwame Nkrumah. Hans far var också aktiv i Ghanas självständighetsrörelse och Appiah betonar hela tiden det rimliga i att samtidigt vara världsmedborgare med hela mänsklighetens bästa för ögonen, och patriot i sitt eget land - att värdera det universella, men samtidigt verka i det partikulära - men samtidigt också att människors identitet är komplex och inte kan reduceras till exempelvis en nationell tillhörighet.Detta fokus på det partikulära är också helt i linje med den filosofi han presenterar; utmaningen handlar i första hand om att rent praktiskt hitta samhällsformer där människor med olika bakgrund och världsbild kan leva tillsammans och respektera varandra. Detta fungerar naturligtvis inte alltid, men det är en god målsättning, i synnerhet när den kombineras med insikten att det handlar om att finna pragmatiska lösningar som kan fungera även mellan människor med olika religiös och filosofisk inställning. Bland kulturer som lever tillsammans över lång tid kan det ofta vara lättare att utveckla praktiska lösningar än att komma överens i teorin. Det är t.ex. lättare att respektera varandras religiösa sedvänjor än att enas om en enda religion. Detta tenderar också att vara den mer fredliga lösningen. I ett liberal-demokratiskt samhälle är det en god grundhållning att acceptera och lyssna till andra människor, och acceptera skillnaderna, så länge som alla har den individuella friheten att göra sina egna val. Det är detta som enligt Appiah måste vara utgångspunkten när man försöker lösa det mångkulturella samhällets många praktiska problem.
Appiahs universalism är heller inte av det slaget som leder till slutsatsen att man i varje ögonblick måste agera för hela mänsklighetens bästa före sitt eget, eller att alla människors lycka (som vissa filosofer har hävdat) inte bara är lika mycket värd utan också borde vara lika avgörande när vi väljer hur vi ska agera som individer i vårt privatliv. Istället presenterar han en rätt sympatisk, pragmatiskt skeptisk och klassiskt kosmopolitisk hållning. Till att börja med vet vi sällan vilka handlingar som långsiktigt är till mänsklighetens bästa. Vi har i princip aldrig fullständig information. Den sortens konsekvensialism fungerar inte fullt ut som etisk grundhållning i praktiken, helt enkelt eftersom mänskliga samhällen är fundamentalt oförutsägbara. Det är t.ex. inte givet att världen skulle bli långsiktigt bättre om alla människor i Västerlandet gav huvuddelen av sin inkomst till hjälpprogram riktade till den fattigare delen av mänskligheten. Tvärtom är det nog ganska osannolikt. Den mellanmänskliga respekt som han förordar är fullt förenlig med slutsatsen att var och en i första hand har ansvar för sig själv, sina närmaste, och sin närmaste omgivning. Att prioritera sitt eget liv och sina närmaste är inte bara eiskt rimligt och djupt mänskligt. Istället drar han slutsatsen att om man kan hjälpa andra utan större uppoffringar för egen del bör man alltid göra det (det är t.ex. tydligt att de flesta av oss kan göra några ensklida människors liv väsentligt bättre genom att ge mycket begränsade summor till vissa hjälpprojekt).
"What would the world look like if people always spent their money to alleviate diarrhea in the Third World and never on a ticket to the opera (or a donation to a local theatre company, gallery, symphony orchestra, library, or what have you)? Well, it would probably be a flat and dreary place. You do not need to say - as Unger would invite you to - that the lives of the children you could have saved are worth less than your evening at the ballet. That answer presupposes that there is really only one thing that matters: that all values are measurable in a single thin currency of goodness and badness. It was terribly wrong that slaves were worked to death building the pyramids - or, for that matter, the United States - but it is not therefore terrible that those monuments, or this nation, exist. Not all values have a single measure. If the founders of this nation had dealt only with the most urgent moral problem facing them - and let us suppose that it was, indeed, slavery - they would almost certainly not have set in motion the slow march of political, cultural, and moral progress, with its sallies and its retreats, that Americans justly take pride in. Would you really want to live in a world in which the only thing anyone had ever cared about was saving lives? [...]
You are not killing anyone by going to the opera. Part of the strategy of [the] argument is to persuade us that not intervening to save someone because we have something else worth doing is morally equivalent to killing him in the name of those other values. We should resist the equation.[...]
What matters is decent lives. And if what you save them for is just another month or another year or another decade of horrible suffering, have you really made the best use of your money. Indeed, have you made the world less bad?" (s. 166f)
Därmed inte sagt att vi inte bör ta också stora problem på allvar. Tvärtom är Appiahs poäng att världen är komplex och att vi bör göra det vi kan på en rimlig nivå. Resultatet blir en pragmatisk och ganska rimlig grundhållning som bygger vidare både på den europeiska upplysningens intellektuella kosmopolitanism och på erfarenheten från förmoderna och icke-europeiska mångkulturella samhällen där religioner och kulturer under lång tid har levt sida vid sida. Ytterst handlar det om att respektera andras sedvänjor även då man inte förstår, men samtidigt erkänna andra människor som just människor med individuella rättigheter och skyldigheter - rättigheter och skyldigheter som måste upprätthållas oavsett kulturell kontext.(Bild 2: Ashantikungarnas residens innan det brändes ned av britterna.)
Kommentarer