Ända sedan jag läste Foucaults Pendel någon gång på1990-talet har Umberto Eco varit en av mina favoritförfattare. Det är alltså inte nödvändigtvis någon dålig kritik när jag säger att Upplaga Noll inte är hans bästa bok. Tvärtom är den underhållande och läsvärd. Samtidigt kan man inte undgå att uppfatta den som en sorts utvikning eller återanvändning av diverse teman från Foucaults Pendel. Intrigen i Upplaga Noll kretsar kring en nystartad tidning som aldrig varit tänkt att komma ut. Istället är ägarens syfte att med hjälp av historier som eventuellt skulle kunna tryckas i den kunna påverka personer i Italiens politiska och övriga elit. Eftersom den utspelar sig i början av 1990-talet är en sida av romanen alltså att den är en satir över de politiska och mediala sammanhangen i ett Italien där etablerade politiska eliter var på väg att falla samman och där vägen bereddes för Berlusconis uppstigande till makten.
En annan sida är skildringen av den samling medelmåttor som utgör tidningens personal. Huvuddelen av intrigen kretsar kring de konspirationsteorier som en av dem är besatt av. Mer exakt handlar det fascistiska politiska konspirationer, Operation Gladio, P2 och tesen att Mussolini på något sätt skulle ha överlevt Andra Världskriget och hållits i beredskap för ett opportunt politiskt ögonblick för fascismens återkomst. Här kan man tycka att Eco borde vara på sin hemmaplan eftersom Foucaults Pendel helt kretsade kring konspirationsteorier och olika typer av symbolisk övertolkning. Hans huvudämne som akademisk filosof är dessutom semiotik. Intrigen för onekligen tankarna till flera av de konspirationer som förekom i Foucaults Pendel trots att fokus där var på ockulta konspirationer. Ännu närmare hamnar man Begravningsplatsen i Prag där handlingen kretsar kring förfalskade dokument, ockultism, och framförallt antisemitism i 1800-talets Frankrike (titeln refererar till ett möte som framställs i den ökända antisemitiska pamfletten "Sions vises protokoll").
Detta är heller ingenting unikt för Ecos senaste bok. Större delen av hans författarskap kretsar kring frågor om tolkning, symbolism och hur en allt för långtgående vilja att se dolda orsaker och samband kan leda till en oförmåga att leva i nuet och ta saker och ting för vad de är . Flera andra teman återkommer dessutom ständigt i hans författarskap. Begravningsplatsen i Prag och Upplaga Noll kan båda uppfattas som utvikningar av politiska konspirationsmyter och högerextrema grupper som dök upp i Foucaults Pendel. Gårdagens Ö spinner vidare på symbolik och symbolism som knyter an till 1600-talets ockultism, vetenskap och konst. Drottning Loannas mystiska eld utvecklar de reflektioner kring barndomsminnen som också återfinns i Foucaults Pendel, lite vid sidan av huvudintrigen. Baudolino griper snarare tillbaka till de medeltida temana i Rosens Namn, men från ett världsligt perspektiv, där Rosens Namn är monastisk och filosofisk.
Problemet med Upplaga Noll är inte att Eco återkommer till sina vanliga teman. Själva intrigen ter sig återanvänd. Tidningen blir en plattare motsvarighet till förlagsmiljön i Foucaults Pendel. Till och med huvudpersonerna Colonna och Braggadocio framstår som mer medelmåttiga mindre intressanta motsvarigheter till Foucaults Pendels Casaubon och Belbo. De flesta av Ecos böcker är till bredden späckade av symbolism. Varje sida är full av referenser till historiska personer, grupper och litterära verk. Detta är en del av tjusningen. Foucaults Pendel är ett slags fälla där läsaren dras med i huvudpersonernas stegrande fascination inför den symboliska och konspiratoriska tolkningen av världen. Sensmoralen i berättelsen tycks handla om att inte låta sig ryckas med i den självcentrerade tron på sin egen förmåga att avtvinga världen hemliga sanningar och därmed själv förlora förmågan att uppskatta tillvaron sådan den är. Frågan infinner sig dock hur många läsare som tar med sig denna lärdom och hur många som istället enbart tar med sig den fascination som författaren förmedlar.
Upplaga Noll är på många sätt en underhållande bok. Den är också betydligt mer lättläst än det mesta som Eco har skrivit. Åtminstone för mig uteblev emellertid den förändring av synen på verkligheten - och därmed också den medföljande reflektionen kring detta - som i flera av Ecos övriga böcker framstår som hans stora begåvning som författare. Här finns ingen djup symbolik, inte ens någon förment djup symbolik. Braggadocio är en morbid paranoiker som verkar vara av det slag som det är allt för lätt att hitta i kommentarsfälten på internet. Man får också intrycket av att Eco själv inte är lika väl hemmastadd i 1990-talets tidningsbransch som i frimurarloger i 1800-talets Paris, medeltida klosterbibliotek eller italienska universitet vid tiden för studentrevolten 1968. Istället blir det bara en skröna. I någon mån baserad den på diverse konspirationsteorier från Kalla Kriget, men inte heller säkerhetspolitik är Ecos starka sida, även här hade det kunnat göras betydligt mer intressant, eller åtminstone mer fantasieggande. Slutet känns knappast livsbejakande eller ens ödesmättat, utan mest bara uppgivet.
Kommentarer