Valet i Finland

Det politiska systemet fungerar olika i Sverige och Finland, trots att de rent formellt sätt är rätt likartade. De enda större formella skillnaderna är nämligen den begränsade politiska roll som spelas av Finlands president, samt att att riksdagsvalen har ett betydligt större inslag av personval. Den centrala skillnaden ligger dock i partiernas relation till varandra. I Sverige har blockpolitiken i flera decennier varit tydlig. I Finland saknar de svenska politiska blocken närmast motsvarigheter. Den fortfarande sittande regeringen domineras av Samlingspartiet (Moderaternas finska systerparti) och Socialdemokraterna. Som väntat i en allvarlig lågkonjunktur är det dock ändå oppositionspartierna som har avgått med segern. Båda de stora regeringspartierna har gått bakåt väsentligt. Finlands största parti är nu Centern, vars ledare också väntas bli nästa statsminister och nu ägnar sin tid åt att försöka förhandla ihop ett nytt regeringsunderlag. Det är uttalat att ingen tänkbar kombination är utesluten. Kontrasten till Decemberöverenskommelsens Sverige - där det enda man kan komma överens om tycks vara att man inte ska behöva komma överens - hade inte kunnat vara större.

Vid sidan av Centerpartiet är Sannfinländarna valets stora segerherrar och framträder som det näst största partiet i den nya riksdagen. Ironiskt nog gick Sannfinländarna dock bakåt i andel av rösterna, och med samma mått mätt är det Samlingspartiet som fortfarande är näst största parti. Sannfinländarna blir däremot näst störst räknat i antal mandat. Ännu mer ironiskt är att de Gröna - tydliga motståndare till Sannfinländarna - faktiskt har gått framåt. Inte heller Svenska Folkpartiet, deras tydligaste motståndare, har gått tillbaka, trots att de befinner sig i regeringsställning. Ändå är Sannfinländarna ytterst sannolika deltagare i nästa regering. Vad detta kommer att innebära är ännu oklart. Partiet är oprövat i regeringsställning. Det samma gäller den nye statsministern. Den kontinuitet som ofta setts som en fördel med det finska systemet verkar tydligt ha avvisats av väljarna.

Huruvida Sannfinländarna är en finsk motsvarighet till SD är någonting som diskuteras också i Finland. Nu har också presidenten förklarat att han inte anser det. Samtidigt räknar många forskare de båda partierna till samma familj av populistiska högerorienterade antietablissemangspartier. Sannfinländarna saknar dock SD:s högerextrema historik; ideologiskt har de sin bakgrund i finskspråkig nationalism och landsbygdsbaserad antiurbanism, en klassisk populistisk bakgrund således. Även om partiet i sin helhet inte har samma extrema historia som SD har deras invandrarkritiska falang gått framåt i valet, och uttalanden man hör därifrån är ofta mer tydligt etno-nationalistiska än många av dem som SD-aktiva nu utesluts för. Sannfinländarna tycks inte alls ha samma behov av att visa upp en enhetligt polerad fasad som SD.

En annan fråga som rymmer många oklarheter är utrikespolitiken. Den avgående statsministern (saml) och försvarsministern (sfp) har båda hört till de främsta förespråkarna för både ett närmande till NATO och ett närmare försvarssamarbete i Norden. Hur den nya regeringen ser på dessa frågor kan naturligtvis inte sägas innan ens dess sammansättning är tydlig.