Fortsätt till huvudinnehåll

Valet i Finland

Det politiska systemet fungerar olika i Sverige och Finland, trots att de rent formellt sätt är rätt likartade. De enda större formella skillnaderna är nämligen den begränsade politiska roll som spelas av Finlands president, samt att att riksdagsvalen har ett betydligt större inslag av personval. Den centrala skillnaden ligger dock i partiernas relation till varandra. I Sverige har blockpolitiken i flera decennier varit tydlig. I Finland saknar de svenska politiska blocken närmast motsvarigheter. Den fortfarande sittande regeringen domineras av Samlingspartiet (Moderaternas finska systerparti) och Socialdemokraterna. Som väntat i en allvarlig lågkonjunktur är det dock ändå oppositionspartierna som har avgått med segern. Båda de stora regeringspartierna har gått bakåt väsentligt. Finlands största parti är nu Centern, vars ledare också väntas bli nästa statsminister och nu ägnar sin tid åt att försöka förhandla ihop ett nytt regeringsunderlag. Det är uttalat att ingen tänkbar kombination är utesluten. Kontrasten till Decemberöverenskommelsens Sverige - där det enda man kan komma överens om tycks vara att man inte ska behöva komma överens - hade inte kunnat vara större.

Vid sidan av Centerpartiet är Sannfinländarna valets stora segerherrar och framträder som det näst största partiet i den nya riksdagen. Ironiskt nog gick Sannfinländarna dock bakåt i andel av rösterna, och med samma mått mätt är det Samlingspartiet som fortfarande är näst största parti. Sannfinländarna blir däremot näst störst räknat i antal mandat. Ännu mer ironiskt är att de Gröna - tydliga motståndare till Sannfinländarna - faktiskt har gått framåt. Inte heller Svenska Folkpartiet, deras tydligaste motståndare, har gått tillbaka, trots att de befinner sig i regeringsställning. Ändå är Sannfinländarna ytterst sannolika deltagare i nästa regering. Vad detta kommer att innebära är ännu oklart. Partiet är oprövat i regeringsställning. Det samma gäller den nye statsministern. Den kontinuitet som ofta setts som en fördel med det finska systemet verkar tydligt ha avvisats av väljarna.

Huruvida Sannfinländarna är en finsk motsvarighet till SD är någonting som diskuteras också i Finland. Nu har också presidenten förklarat att han inte anser det. Samtidigt räknar många forskare de båda partierna till samma familj av populistiska högerorienterade antietablissemangspartier. Sannfinländarna saknar dock SD:s högerextrema historik; ideologiskt har de sin bakgrund i finskspråkig nationalism och landsbygdsbaserad antiurbanism, en klassisk populistisk bakgrund således. Även om partiet i sin helhet inte har samma extrema historia som SD har deras invandrarkritiska falang gått framåt i valet, och uttalanden man hör därifrån är ofta mer tydligt etno-nationalistiska än många av dem som SD-aktiva nu utesluts för. Sannfinländarna tycks inte alls ha samma behov av att visa upp en enhetligt polerad fasad som SD.

En annan fråga som rymmer många oklarheter är utrikespolitiken. Den avgående statsministern (saml) och försvarsministern (sfp) har båda hört till de främsta förespråkarna för både ett närmande till NATO och ett närmare försvarssamarbete i Norden. Hur den nya regeringen ser på dessa frågor kan naturligtvis inte sägas innan ens dess sammansättning är tydlig.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni...
6 kommentarer
Läs mer

Svenska kyrkan och samkönade äktenskap

Det verkar som att regering och riksdag kommer att komma fram till en kompromiss i stil med den jag tog ställning för för en tid sedan ( här ). En könsneutral äktenskapslagstiftning är som jag ser det fullt rimlig men måste kombineras med full religionsfrihet för samfunden och helst också med bibehållen vigselrätt, ett förfarande som trots allt har både traditionen och folkmajoriteten bakom sig. Vad jag inte förstår är svenska kyrkans ställningstaganden (eller brist på ställningstaganden som det faktiskt handlar om). De tar alltså ställning mot samkönade äktenskap men försöker få det att framstå som motsatsen. De kommer att välsigna samkönade par som i lagens mening gifter sig men vägra viga dem, ett i sanning märkligt hårklyveri. Jag kan själv inte ställning i den bibelexegetiska frågan, som främst handlar om att tolka vad det egentligen var som pågick i Sodom och Gomorra , och framförallt vilka handlingar som pågick där som gjorde det motiverat för Gud att förstöra städerna. Spekulat...
8 kommentarer
Läs mer

Reclaiming art in the age of artifice

Läste nyligen färdigt Reclaiming art in the age of artific e av den kanadensiske författaren J.F. Martel. Det här är en intressant och tankeväckande bok för var och en som ägnat en tanke åt frågor om vad konst egentligen är och vad den fyller för funktion för oss som människor. Martels svar är på många sätt otidsenligt, eller åtminstone sådant att det går emot mycket av vad som har sagts i den kulturpolitiska offentligheten de senaste femtio åren eller så, på båda sidor av Atlanten. Hans tes är att konst är i grunden obegriplig, eller åtminstone mångtydig, utan tydlig tolkning, och att den står i motsats inte bara till offentlig styrning, utan också att verklig konst inte kan ha en allt för tydlig och styrande intention ens från konstnären. Istället utgår han ifrån vad många konstnärer genom historien har sagt om att verket växer fram som av sig själv, att de inte från början vetat exakt vart de var på väg med verket utan istället följt en inre logik som utvecklat sig under arbetets gå...
Skicka en kommentar
Läs mer