Fortsätt till huvudinnehåll

Valet i Finland

Det politiska systemet fungerar olika i Sverige och Finland, trots att de rent formellt sätt är rätt likartade. De enda större formella skillnaderna är nämligen den begränsade politiska roll som spelas av Finlands president, samt att att riksdagsvalen har ett betydligt större inslag av personval. Den centrala skillnaden ligger dock i partiernas relation till varandra. I Sverige har blockpolitiken i flera decennier varit tydlig. I Finland saknar de svenska politiska blocken närmast motsvarigheter. Den fortfarande sittande regeringen domineras av Samlingspartiet (Moderaternas finska systerparti) och Socialdemokraterna. Som väntat i en allvarlig lågkonjunktur är det dock ändå oppositionspartierna som har avgått med segern. Båda de stora regeringspartierna har gått bakåt väsentligt. Finlands största parti är nu Centern, vars ledare också väntas bli nästa statsminister och nu ägnar sin tid åt att försöka förhandla ihop ett nytt regeringsunderlag. Det är uttalat att ingen tänkbar kombination är utesluten. Kontrasten till Decemberöverenskommelsens Sverige - där det enda man kan komma överens om tycks vara att man inte ska behöva komma överens - hade inte kunnat vara större.

Vid sidan av Centerpartiet är Sannfinländarna valets stora segerherrar och framträder som det näst största partiet i den nya riksdagen. Ironiskt nog gick Sannfinländarna dock bakåt i andel av rösterna, och med samma mått mätt är det Samlingspartiet som fortfarande är näst största parti. Sannfinländarna blir däremot näst störst räknat i antal mandat. Ännu mer ironiskt är att de Gröna - tydliga motståndare till Sannfinländarna - faktiskt har gått framåt. Inte heller Svenska Folkpartiet, deras tydligaste motståndare, har gått tillbaka, trots att de befinner sig i regeringsställning. Ändå är Sannfinländarna ytterst sannolika deltagare i nästa regering. Vad detta kommer att innebära är ännu oklart. Partiet är oprövat i regeringsställning. Det samma gäller den nye statsministern. Den kontinuitet som ofta setts som en fördel med det finska systemet verkar tydligt ha avvisats av väljarna.

Huruvida Sannfinländarna är en finsk motsvarighet till SD är någonting som diskuteras också i Finland. Nu har också presidenten förklarat att han inte anser det. Samtidigt räknar många forskare de båda partierna till samma familj av populistiska högerorienterade antietablissemangspartier. Sannfinländarna saknar dock SD:s högerextrema historik; ideologiskt har de sin bakgrund i finskspråkig nationalism och landsbygdsbaserad antiurbanism, en klassisk populistisk bakgrund således. Även om partiet i sin helhet inte har samma extrema historia som SD har deras invandrarkritiska falang gått framåt i valet, och uttalanden man hör därifrån är ofta mer tydligt etno-nationalistiska än många av dem som SD-aktiva nu utesluts för. Sannfinländarna tycks inte alls ha samma behov av att visa upp en enhetligt polerad fasad som SD.

En annan fråga som rymmer många oklarheter är utrikespolitiken. Den avgående statsministern (saml) och försvarsministern (sfp) har båda hört till de främsta förespråkarna för både ett närmande till NATO och ett närmare försvarssamarbete i Norden. Hur den nya regeringen ser på dessa frågor kan naturligtvis inte sägas innan ens dess sammansättning är tydlig.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…