Fortsätt till huvudinnehåll

Chosen Peoples

I början av arbetet med min avhandling, alltså för dryga tio år sedan, läste jag flera böcker av nationalismforskaren  Anthony D. Smith (jag skrev också en understeckare om honom 2004). Nu håller jag på att läsa om hans Chosen Peoples: Sacred Sources of National Identity (2003), som handlar om religionens roll som bakgrund till nationalismens och nationella identiteters utveckling.

Det första som slår mig är hur han i inledningen är tvungen att förklara att detta med nationalism fortfarande är relevant att studera, även i en tid som så ofta beskriver sig själv som globaliserad och postnationell. Så började i stort sett alla akademiska böcker om nationalism på den tiden, också min egen avhandling om institutionaliseringen av värderingar och föreställningar om nationell gemenskap i modern svensk kulturpolitik. Man var helt enkelt tvungen att förklara att nationalism, nationella föreställda gemenskaper eller nationell identitetet över huvud taget kunde vara faktorer värda att analysera, inte bara som akademisk metod, utan helt enkelt att de förekom i samtiden. Det är mycket som har förändrats. Idag tas det i vida kretsar mer eller mindre för givet att inte bara nationalism utan också fascism är aktiva politiska rörelser i dagens Europa. Det kan diskuteras huruvida de är reaktioner på en utveckling mot globalisering, europeisering och liknande, men få tvivlar på att de är aktiva.

Som historisk och teoretisk diskussion står sig Chosen Peoples mycket bra. Smith gjorde sig ursprungligen känd för att betona historiska etniska gemenskapers betydelse för senare nationella gemenskapers utveckling, även om nationalstaten som sådan är ett relativt modernt fenomen. I Chosen Peoples undersöker han istället religiösa tankegångars betydelse. Det handlar då inte bara om att historiska religiösa gränsdragningar mellan olika grupper senare utvecklats till nationella gränsdragningar och kondliktlinjer mellan föreställda gemenskaper, så som har varit fallet t.ex. mellan Grekland och Turkiet, Indien och Pakistan eller (Republiken) Irland och Storbritannien. Nationella berättelser formligen kryllar av motiv, föreställningar och praktiker som lånats från olika religiösa kontexter, centrala troper som det utvalda folket, martyrer, vallfärd till gravar och monument och heligt krig. Också andra centrala motiv i nationalismen, som t.ex. idén om en mytisk guldålder, och pilgrimsmotivet (i t.ex. amarikansk, boersk/sydafrikansk och turkisk nationalism/patriotism) har också en igenkännbar förhistoria i olika religiösa kontexter. I flera fall har också hela mytberättelser övergått från att ha sin betydelse i ett religiöst sammanhang till ett nationalistiskt. Exempel hämtas från bl.a. Sydafrika, Finland, Turkiet, Storbritannien, Irland, Tyskland, Egypten, Japan, Frankrike, Grekland, Ryssland och Tyskland. För en författare som säger sig ogilla generalisering blir det alltså ändå bred relevans.

Nu arbetar jag med att beskriva idéer om det kyrkliga kulturarvets betydelse under svenskt 1900-tal, så relationen mallan religion och nationell identitet är rätt uppenbart relevant för flera av de frågeställningar som jag studerar. Nyligen skrev jag t.ex. en artikel i International Journal of Cultural Policy om kyrka-statsfrågan och föreställningar om kulturarv i mellankrigstidens Sverige (förhoppningsvis är den snart tillgänglig med open access). Jag tycker dock att det är lätt att se att den här diskussionen också kan ha vidare relevans.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…