Fortsätt till huvudinnehåll

Chosen Peoples

I början av arbetet med min avhandling, alltså för dryga tio år sedan, läste jag flera böcker av nationalismforskaren  Anthony D. Smith (jag skrev också en understeckare om honom 2004). Nu håller jag på att läsa om hans Chosen Peoples: Sacred Sources of National Identity (2003), som handlar om religionens roll som bakgrund till nationalismens och nationella identiteters utveckling.

Det första som slår mig är hur han i inledningen är tvungen att förklara att detta med nationalism fortfarande är relevant att studera, även i en tid som så ofta beskriver sig själv som globaliserad och postnationell. Så började i stort sett alla akademiska böcker om nationalism på den tiden, också min egen avhandling om institutionaliseringen av värderingar och föreställningar om nationell gemenskap i modern svensk kulturpolitik. Man var helt enkelt tvungen att förklara att nationalism, nationella föreställda gemenskaper eller nationell identitetet över huvud taget kunde vara faktorer värda att analysera, inte bara som akademisk metod, utan helt enkelt att de förekom i samtiden. Det är mycket som har förändrats. Idag tas det i vida kretsar mer eller mindre för givet att inte bara nationalism utan också fascism är aktiva politiska rörelser i dagens Europa. Det kan diskuteras huruvida de är reaktioner på en utveckling mot globalisering, europeisering och liknande, men få tvivlar på att de är aktiva.

Som historisk och teoretisk diskussion står sig Chosen Peoples mycket bra. Smith gjorde sig ursprungligen känd för att betona historiska etniska gemenskapers betydelse för senare nationella gemenskapers utveckling, även om nationalstaten som sådan är ett relativt modernt fenomen. I Chosen Peoples undersöker han istället religiösa tankegångars betydelse. Det handlar då inte bara om att historiska religiösa gränsdragningar mellan olika grupper senare utvecklats till nationella gränsdragningar och kondliktlinjer mellan föreställda gemenskaper, så som har varit fallet t.ex. mellan Grekland och Turkiet, Indien och Pakistan eller (Republiken) Irland och Storbritannien. Nationella berättelser formligen kryllar av motiv, föreställningar och praktiker som lånats från olika religiösa kontexter, centrala troper som det utvalda folket, martyrer, vallfärd till gravar och monument och heligt krig. Också andra centrala motiv i nationalismen, som t.ex. idén om en mytisk guldålder, och pilgrimsmotivet (i t.ex. amarikansk, boersk/sydafrikansk och turkisk nationalism/patriotism) har också en igenkännbar förhistoria i olika religiösa kontexter. I flera fall har också hela mytberättelser övergått från att ha sin betydelse i ett religiöst sammanhang till ett nationalistiskt. Exempel hämtas från bl.a. Sydafrika, Finland, Turkiet, Storbritannien, Irland, Tyskland, Egypten, Japan, Frankrike, Grekland, Ryssland och Tyskland. För en författare som säger sig ogilla generalisering blir det alltså ändå bred relevans.

Nu arbetar jag med att beskriva idéer om det kyrkliga kulturarvets betydelse under svenskt 1900-tal, så relationen mallan religion och nationell identitet är rätt uppenbart relevant för flera av de frågeställningar som jag studerar. Nyligen skrev jag t.ex. en artikel i International Journal of Cultural Policy om kyrka-statsfrågan och föreställningar om kulturarv i mellankrigstidens Sverige (förhoppningsvis är den snart tillgänglig med open access). Jag tycker dock att det är lätt att se att den här diskussionen också kan ha vidare relevans.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism”eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikh…