Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmäns mitt
likt penningepåsar på vågar.
Det var en referens i en kulturpolitisk betraktelse från 1940-talet som fick mig att leta upp Verner von Heidenstams Nya Dikter från 1905. De första dikterna är fortfarande inte helt obekanta. I alla händelser läste vi fortfarande några av dem i skolan på 1990-talet, och senare har jag kommit i kontakt med andra i studier av svensk nationalisms historiska utveckling. Här finns den ovan citerade "Medborgarsång". Här finns den sedermera tonsatta "Sverige, Sverige, fosterland,vår längtans bygd, vårt hem på jorden".
Flera av de inledande dikterna är intimt förknippade med 1800-talets svenska nationsföreställningar, de som fortfarande genomsyrade samhället när den folkhemstanke som bildade grunden för den senare svenska självbilden växte fram under mellan- och efterkrigstiden. Heidenstams är en Sverigebild som i någon mån anas bakom modernismen. Här finns identifikationen med naturen, liksom en föraning om den senare egalitarismen. Samtidigt finns här också tydliga inslag av nietzscheansk krigskult, men trots att Heidenstam aktivt försöker blåsa liv i den krigiska sidan av det svenska framställs denna sida även här som något som redan hörde till det förgångna. 1905 var det redan nära 100 år sedan Sverige var i krig senast. Den nya storhet som han manade till tycks ofta också ha varit krigisk i mer metaforisk än bokstavlig mening. När storhet i forskning, bildning och konst likställs med krigisk storhet kan detta rimligen förstås som ett led i utvecklingen från ett mer våldsamt samhälle till ett mer borgerligt.
Och ropade trenne grannfolk: Glöm
den storhet du bäddat i jorden!
Jag svarade: Res dig, vår storhetsdröm
om herraväldet i Norden!
Den storhetsdrömmen lyster oss än
att leka i nya bedrifter.
Låt upp våra gravar, nej, giv oss män
i forskning, i färger och skrifter!
Heidenstam var emellertid mindre renodlad än vad de mer kända dikterna vid första påseende ger intryck av. Identifikationen mellan Sverige och det bibliska Israel blandas med vikinga- och stormaktstidsromantisering, men också med de grekisk-romerska mytologiska referenser som i lika hög grad hörde till den tidens bildningsborgerskaps kulturvärld. Det är betecknande när han i "Hälsning till Finland år 1900" beskriver den gemensamma - nu avslutade - stormaktstiden som "allt vad vi ägde samman; av Hellas och Rom i Norden".
Detta är en diktsamling som tillkom under den senare delen av Heidenstams liv, när han var som mest uppe i det (stor)svenska. Kanske just därför ser man en utveckling mot det nationalromantiska från mer tvehågsna formuleringar som denna:
Ett folk! Jag skälver vid det ordet,
så fyllt av sånger och av kvidan,
av gudars domsrop och av åskor.
Jag ryser samman vid det ordet
Eller ska man läsa det i andra riktningen? Från krigiskhet till begrundan och dubbelhet? Här anar man en medvetenhet om att priset för krigsromantiskt geopolitiska mått på nationell framgång kan bli högt. Sverige genomgick hur som helst en historia där Heidenstams krav på allmän rösträtt blev ett steg mot ett fredligare och mer jämlikt Sverige, snarare än mot ett mer krigiskt. Själv tycks han dock ha förknippat den manliga rösträtt som han förordade med ett mer krigiskt och aktivt folk. Ändå var det sådana ord, snarare än de som manade till eftertanke, som oftast tycks ha refererats också av demokratins förkämpar. Det är heller inte förvånande att även vanligt förekommande Heidenstamcitat, som t.ex. att "Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge" kommer ur tämligen krigiska dikter. Det säger minst lika mycket om Heidenstams tid som om honom själv. Det är först nu som den krigshetsande tonen i den ursprungliga dikten noteras på nytt. Ingenting tyder heller på att Heidenstam själv skulle ha låtit sig hejdas av den tveksamhet som anas i raderna ovan. Snarare tycks han ha sett den som någonting som skulle överkommas. Det gör honom också till en något paradoxal hjälte för det borgerliga Sverige som utgjorde större delen av hans läsekrets. Det är nog också bland annat i skenet av tidens ambivalens inför freden som vi ska förstå Heidenstams popularitet under perioden före Första Världskriget.
Skälet till att jag denna gång började bläddra i Heidenstam var en radioföreläsning som i början av 1940-talet hölls av den tidigare ecklesiastikministern Arthur Engberg (s) där han utgick ifrån Heidenstams "Himladrottningens bild i Heda" i en reflektion kring religiös tro. Likt Heidenstam smälter han samman vördnaden för det förgångna med vördnaden inför det överjordiska, en relation som jag tror kan vara viktig för att förstå bland annat bakgrunden till vår moderna syn på kulturarvet. Himladrottningens bild talar strängt till besökaren:
Bed mig ej om vad du har kärt,
ej om guld och ej om namn.
Gå, förnekare!
Blott hos den, som tror, ske under.
När besökaren/Heidenstam svarar anar man kontrasten mellan dogmatisk religiositet och en mer fritänkande och mindre världsfrånvänd andlighet:
Lär mig vörda så och besjunga
hela den stora, ljusa värld,
som står fylld av vingars surr,
ängar och berg och underbara,
ädelt visa människoverk.
Den har tro, för vilken mycket är heligt.
Här känns Heidenstam mindre främmande för samtiden än han gör i sina mer nationalistiska hjältedikter. Ändå är också detta en del både av hans romantiska världsbild och av den förändrade synen på andlighet i hans samtid.
Kommentarer