I december 1915 utkom Rudolf Kjelléns skrift Världskrigets politiska problem. Första världskriget hade pågått i ett och ett halvt år och för den konservative statsvetarprofessorn föranledde kriget en reflektion över staternas väsen. Som för så många andra av samtidens betraktare var kriget i Kjelléns ögon inte enbart en strid mellan två konkurrerande sammanslutningar av stater. Kampen fördes på ett högre plan och stod mellan två tankesystem, mellan två olika författningar. Till de frågor som Kjellén gav sig ut att studera hörde om det ”mellan själfva rättsåskådningarna kan skönjas oförsonliga motsatser; hvartill lämpligen sluter sig en blick på den stora kulturpolitiska kamp, som nu går så bitter genom världen”.
Våren 1973 utkom tidskriften Ord&Bild med ett temanummer om kulturpolitik. Temat föranleddes av den statliga utredning som hade initierats några år tidigare och som hösten 1972 hade resulterat i betänkandet Ny kulturpolitik där riktlinjerna för Sveriges framtida kulturpolitik formulerades. Redaktörernas inledande kommentarer andades dock ringa hoppfullhet inför detta projekt. ”Ingen regering” konstaterade Per Lysander och Agneta Pleijel, ”lär falla på grund av en misslyckad kulturpolitik. Inget parti lär lyftas till makten i kraft av sina kulturpolitiska ambitioner. Det beror naturligtvis på att kulturen är en ganska perifer politisk angelägenhet” [---]
Givet att såväl Kjellén som Lysander och Pleijel använde ordet på ett för sin respektive tid fullt rimligt sätt finns skäl att ställa följande frågor: Vad har olika personer under olika tider avsett när de talat om kulturpolitik? Hur har ordet använts, i vilka sammanhang, och hur har det förändrats? Dessa reflektioner kan sammanfattas i
en övergripande fråga: Hur såg den historiska process ut i vilken kategorin kulturpolitik etablerades i den form som också gör att uttalandena av Kjellén respektive Lysander och Pleijel skiljer sig från varandra?
Kommentarer