Fortsätt till huvudinnehåll

Borgerlig kulturpolitik och kulturpolitikens ursprung

För ett par veckor sedan deltog i jag i en intressant diskussion på Timbro där jag kommenterade på Lars Anders Johanssons rapport Vad vill alliansen med kulturpolitiken? Idag deltar Lars Anders i Svenska Dagbladet med en artikel under rubriken "Kulturpolitiken ett borgerligt dilemma?" Att det finns ett sådant dilemma kan jag definitivt hålla med om. I grunden utgör modern kulturpolitik ett dilemma för politiker från de flesta håll; å ena sidan menar man att kulturen - dvs. kulturens fält - ska vara fri från politiskt inflytande, å andra sidan har många kulturpolitiker ambitioner med sin politik, vilket i allmänhet innebär att de på något sätt vill påverka kulturen. I rapporten framgår mycket riktigt att det som de intervjuade kulturpolitikerna från Alliansen främst kritiserar sina politiska motståndare för är att vilja detaljreglera kulturen. Samtidigt uppfattar borgerliga politiker ofta kulturfältet som vänsterdominerat, något som naturligtvis understryker dilemmat ännu mer.

I sin artikel menar Lars Anders Johansson att den moderna kulturpolitiken visserligen är ett efterkrigsfenomen, men att den till viss del kan spåras tillbaka till mellankrigstiden, och till ideologiska rörelser som vi har all anledning att känna oss obekväma med. Jag förmodar att detta i första hand syftar på kulturpolitikens styrande ambitioner. Under mellankrigstiden var det betydligt vanligare att politiker öppet talade om kulturpolitiken som en politik för att påverka och förändra folkets kultur. Samtidigt inkluderade de ofta även utbildningspolitiken och kyrkopolitiken i detta område, och i dessa ambitioner. Joseph Goebbels - Hitlers riksminister för folkupplysning och propaganda - var en mycket aktiv kulturpolitiker, i den meningen att han aktivt använde media och konstyttringar för att omvandla den tyska kulturen i nazistisk riktning. Inte minst bildandet av en Reichskammer för bildande konst utgjorde en del av denna politik. Även Mussolini bedrev en aktiv kulturpolitik, som fortfarande kan anas inte minst i Roms arkitektur. Det är i stor utsträckning i motsats till dessa strömningar som idén om kulturlivets oberoende har blivit så etablerad.

I Sverige var den socialdemokratiske ecklesiastikministern Arthur Engberg en framstående företrädare för en, i flera meningar, aktiv kulturpolitik. Historikern Håkan Blomqvist har beskrivit Enbergs märkliga blandning av socialdemokratisk radikalism, marxism och antisemitism. När jag själv har läst in mig på Engbergs egna skrivande har också antiklerikalism och en fascination för fransk elitkultur framstått som centrala inslag, som tycks ha påverkat hans politik. Även om mycket förändrades under efterkrigstiden står det tämligen klart att Engberg bildar en viktig del av inledningen till socialdemokratisk kulturpolitik. Spänningen mellan respekten för den professionella konstens oberoende och de egna kulturpolitiska ambitionerna finns också redan hos hos Engberg. Historikern Martin Gustavsson har beskrivit hur Engbergs inrättande av Statens konstråd ledde till en aktiv politik för att stöda modernistisk konst - som Engberg själv inte alltid uppskattade - ibland med dirkekt repressiva medel som importförbud för undermålig konst. Typiskt nog har jag hittills inte hittat några tecken på att Engberg själv såg några motsättningar i sin politik.

Vill man tala om en borgerlig kulturpolitik finns det emellertid all anledning att se ännu längre tillbaka. Idén om ett oberoende kulturfält är en idé som är mycket nära förknippat med 1800-talets borgerliga offentlighet, den offentlighet som uppstod när borgerligheten som social grupp (eller klass, eller stratum) framträdde som dominerande grupp vid sidan om adeln och prästerskapet. Borgerligheten legitimerade - enligt tänkare som Norbert Elias och Jürgen Habermas - sina anspråk inte minst på sin utbildning och bevisade kompetens, till skillnad från adeln, vars anspråk i grunden handlade om personlig härstamning. Den borgerliga offentligheten kom att präglas både av upplysningens och romantikens idéer, och inte minst i de senare spelar konstnären och tänkaren som självständigt skapande genier en central roll, vilket också personligheter som Victor Hugo gjorde i etableringen av försetällningen om konstens autonomi. Den borgerliga offentlighetens åtminstone teoretiskt fria diskussion är också tätt förknippad med såväl liberalismens som demokratins framträdande.

Faktiskt kan man dock spåra kulturpolitiken ännu lite längre tillbaka. 1700-talets kungliga akademier innebar på en gång ett kungligt - dvs. statligt - stöd till konst och vetenskap, och ett institutionellt erkännande av deras autonomi och status, i den meningen att akademierna själv kunde välja nya ledamöter och fördela sina medel efter eget gottfinnande. Också detta var kulturpolitik i upplysningens anda. Kulturpolitik i meningen skattefinansierat stöd till konstnärer i syfte att påverka befolkningens kultur och tänkesätt är däremot betydligt äldre; beskrivningen passar väl in redan på antikens monumentbyggande, och beskriver säkert också en del av syftet när medeltida kungar finansierade barder, trubadurer och krönikörer för att besjunga sin storhet.

Kulturpolitiken är gammal, och knappast entydigt positiv, vare sig för det öppna samhället eller för konsten. Samtidigt är det min fasta övertygelse att en väl fungerande kulturpolitik kan vara ett viktigt stöd för båda, men det säger mer om vad den inte bör innehålla än om hur den bör struktureras.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor.

En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållnin…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…