Fortsätt till huvudinnehåll

Några tankar kring Krimkrisen

Rysslands agerande gentemot Ukraina och Krimregionen har beskrivits på många sätt, metaforerna har varit minst lika många och Putin har jämförts med så väl Hitler och Stalin som med Katarina den Stora (som också erövrade halvön med dess möjligheter till militär närvaro i Svarta Havet). De senaste veckorna har det varit närmast omöjligt att undvika detta nyhetsflöde. Detta inlägg är närmast ett försök att samla tankarna kring detta.

Givetvis är det överdrivet att jämföra Putins Ryssland med Hitlers Tredje Rike, men däremot finns det en hel del paralleller mellan Hitlers retorik i samband med erövringen av Sudetlandet och Putins i relation till de rysktalande på Krim. Liksom Tysklands anspråk på Sudetlandet bygger Rysslands agerande på ett aspråk på att företräda inte bara det egna landets medborgare utan också personer i andra länder som på språkliga eller andra grunder tillskrivs samma identitet. Därtill kommer historiska anspråk. Putins Ryssland är naturligtvis mer demokratiskt än Tredje Riket, men knappast någon fullständig demokrati, och den folkomröstning som har hållits på Krim med valobservatörer från europeiska nationalistpartier är knappast pålitlig. Därmed är det helt orimligt att jämföra Krims utträde ur Ukraina med t.ex. ett eventuellt skotskt utträde ur Förenade Kungariket. Regioners möjlighet att bilda nya mindre stater - som har blivit allt mer accepterad efter Sovjets fall och i samband med Jugoslaviens upplösning - ska inte förväxlas med att en större stat invaderar en mindre stats territorium och orkestrerar en folkomröstning för att legitimera detta.

Som bland andra Ulf Bjereld har påpekat, finns det också en fara i letandet efter historiska paralleller. Risken finns att det förmörkar mer än ökar förståelsen för dagens situation. Andra har pekat på att Rysslands krig i Ukraina inte är en återgång till ett tidigare historiskt skede utan ett exempel på en ny typ av krig; en kombination av propaganda och truppförflyttningar i förklädnad. Putin har aktivt - och åtminstone delvis framgångsrikt - arbetat för att sprida en bild av Ukrainas nya regering som illegitim. När jag själv har diskuterat dessa frågor med bekanta i olika länder får jag ett intryck av att det också bland allmänheten i väst finns en osäkerhet kring vem man ska tro på, en vilja att också försöka förstå det "ryska perspektivet". Detta innebär emellertid också ett accepterande av en bild som Putinadministrationen själva försöker sprida, nämligen att Putin företräder ett legitimt ryskt perspektiv och legitima ryska intressen, dvs. inte en auktoritär regim vars intressen står i dirakt motsättning inte bara till en demokratisk utveckling i Ukraina, utan också - i ännu högre grad - till en demokratisk utveckling i Ryssland. Här har västerländska politiker själva en del av skulden. De omfattande avslöjandet av övervakningssystem de senaste åren kan leda till ett försvagat förtroende för demokritn också här, och därmed till att demokratiskt valda ledare inte uppfattas som nämnvärt mer trovärdiga än Putiadministrationen i Ryssland, och folkomröstningen på Krim som minst ´lika legitim som t.ex. amerikanska val. Denna utveckling är minst sagt allvarlig, ur flera olika perspektiv.

Det är inte minst bilden av Putin som förmörkas av klischér och förenklingar. Putin framställs som en tsar, en Hitler eller en Stalin. Det är sällan som man ser ingående analyser av rysk politik. Istället framkommer en bild av Putin som en allsmäktig enskild person med en verklighetsfrämmande världsbild. Enligt t.ex. Ulf Bjereld finns det ingen "Putinism". Fixeringen på Putins person riskerar också att leda till uppfattningen att Ryssland står och faller med Putin, samtidigt som det försvårar förståelsen för det system som han förträder och har varit en av de viktigaste arkitekterna av. Här finns så väl en omfattande administrativ struktur med kopplingar till starka ekonomiska intressen, redskap som sannolikt kommer att tas över av någon annan efter Putin, ungefär som nya tidigare okända ansikten med jämna mellanrum brukade framträda i den sovjetiska ledningen, eller som Putin själv framträdde mot slutet av Yeltsineran. Det finns också ryska nationalistiska strömningar som i varierande utsträckning stöds av ledningen och som fungerar som en legitimerande ideologi. Det rör sig knappast om någon systematisk ideologi i stil med marxism-leninismen, men är den verkligen mindre strukturerad än t.ex. nazismens ideologi? Föreställningar om den ryska nationen och dess geopolitiska position verkar ha inflytande också på politiken. Extremnationella tankar med bakgrund i mellankrigstidens politiska strömningar verkar åtminstone vinna mark också i regimens närhet.

Det finns all anledning att försöka förstå och analysera dessa politiska strömningar. Samtidigt är det också sannolikt att Putin - oavsett vad som ligger till grund för hans strategiska tänkande - kommer att fortsätta att försöka utvidga sin maktssfär tills dess att han stöter på allvarliga hinder. Det är helt enkelt vad han har gjort hittills. Det verkar vara inbyggt i dynamiken i det system som han har byggt. Det är just därför som det finns anledning att försöka förstå denna dynamik.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…