Rysslands agerande gentemot Ukraina och Krimregionen har beskrivits på många sätt, metaforerna har varit minst lika många och Putin har jämförts med så väl Hitler och Stalin som med Katarina den Stora (som också erövrade halvön med dess möjligheter till militär närvaro i Svarta Havet). De senaste veckorna har det varit närmast omöjligt att undvika detta nyhetsflöde. Detta inlägg är närmast ett försök att samla tankarna kring detta.Givetvis är det överdrivet att jämföra Putins Ryssland med Hitlers Tredje Rike, men däremot finns det en hel del paralleller mellan Hitlers retorik i samband med erövringen av Sudetlandet och Putins i relation till de rysktalande på Krim. Liksom Tysklands anspråk på Sudetlandet bygger Rysslands agerande på ett aspråk på att företräda inte bara det egna landets medborgare utan också personer i andra länder som på språkliga eller andra grunder tillskrivs samma identitet. Därtill kommer historiska anspråk. Putins Ryssland är naturligtvis mer demokratiskt än Tredje Riket, men knappast någon fullständig demokrati, och den folkomröstning som har hållits på Krim med valobservatörer från europeiska nationalistpartier är knappast pålitlig. Därmed är det helt orimligt att jämföra Krims utträde ur Ukraina med t.ex. ett eventuellt skotskt utträde ur Förenade Kungariket. Regioners möjlighet att bilda nya mindre stater - som har blivit allt mer accepterad efter Sovjets fall och i samband med Jugoslaviens upplösning - ska inte förväxlas med att en större stat invaderar en mindre stats territorium och orkestrerar en folkomröstning för att legitimera detta.
Som bland andra Ulf Bjereld har påpekat, finns det också en fara i letandet efter historiska paralleller. Risken finns att det förmörkar mer än ökar förståelsen för dagens situation. Andra har pekat på att Rysslands krig i Ukraina inte är en återgång till ett tidigare historiskt skede utan ett exempel på en ny typ av krig; en kombination av propaganda och truppförflyttningar i förklädnad. Putin har aktivt - och åtminstone delvis framgångsrikt - arbetat för att sprida en bild av Ukrainas nya regering som illegitim. När jag själv har diskuterat dessa frågor med bekanta i olika länder får jag ett intryck av att det också bland allmänheten i väst finns en osäkerhet kring vem man ska tro på, en vilja att också försöka förstå det "ryska perspektivet". Detta innebär emellertid också ett accepterande av en bild som Putinadministrationen själva försöker sprida, nämligen att Putin företräder ett legitimt ryskt perspektiv och legitima ryska intressen, dvs. inte en auktoritär regim vars intressen står i dirakt motsättning inte bara till en demokratisk utveckling i Ukraina, utan också - i ännu högre grad - till en demokratisk utveckling i Ryssland. Här har västerländska politiker själva en del av skulden. De omfattande avslöjandet av övervakningssystem de senaste åren kan leda till ett försvagat förtroende för demokritn också här, och därmed till att demokratiskt valda ledare inte uppfattas som nämnvärt mer trovärdiga än Putiadministrationen i Ryssland, och folkomröstningen på Krim som minst ´lika legitim som t.ex. amerikanska val. Denna utveckling är minst sagt allvarlig, ur flera olika perspektiv.
Det är inte minst bilden av Putin som förmörkas av klischér och förenklingar. Putin framställs som en tsar, en Hitler eller en Stalin. Det är sällan som man ser ingående analyser av rysk politik. Istället framkommer en bild av Putin som en allsmäktig enskild person med en verklighetsfrämmande världsbild. Enligt t.ex. Ulf Bjereld finns det ingen "Putinism". Fixeringen på Putins person riskerar också att leda till uppfattningen att Ryssland står och faller med Putin, samtidigt som det försvårar förståelsen för det system som han förträder och har varit en av de viktigaste arkitekterna av. Här finns så väl en omfattande administrativ struktur med kopplingar till starka ekonomiska intressen, redskap som sannolikt kommer att tas över av någon annan efter Putin, ungefär som nya tidigare okända ansikten med jämna mellanrum brukade framträda i den sovjetiska ledningen, eller som Putin själv framträdde mot slutet av Yeltsineran. Det finns också ryska nationalistiska strömningar som i varierande utsträckning stöds av ledningen och som fungerar som en legitimerande ideologi. Det rör sig knappast om någon systematisk ideologi i stil med marxism-leninismen, men är den verkligen mindre strukturerad än t.ex. nazismens ideologi? Föreställningar om den ryska nationen och dess geopolitiska position verkar ha inflytande också på politiken. Extremnationella tankar med bakgrund i mellankrigstidens politiska strömningar verkar åtminstone vinna mark också i regimens närhet.
Det finns all anledning att försöka förstå och analysera dessa politiska strömningar. Samtidigt är det också sannolikt att Putin - oavsett vad som ligger till grund för hans strategiska tänkande - kommer att fortsätta att försöka utvidga sin maktssfär tills dess att han stöter på allvarliga hinder. Det är helt enkelt vad han har gjort hittills. Det verkar vara inbyggt i dynamiken i det system som han har byggt. Det är just därför som det finns anledning att försöka förstå denna dynamik.
Kommentarer