Fortsätt till huvudinnehåll

Vad händer med kulturpolitiken?


För ett par år sedan arbetade jag som en av sekreterarna i den statliga Kulturutredningen. Ett av mina bestående intryck skulle bli hur avlägsen från kulturlivet den statliga kulturpolitiken ofta känns. Detta var någonting som jag i och för sig hade funderat på redan tidigare, eftersom jag just hade skrivit en avhandling om svensk kulturpolitik, men på något sätt blev intrycket mer reellt när jag själv arbetade med politiken. Jag hade heller inget intryck av att det berodde på illvilja eller ovilja från de ansvarigas sida. Snarare tycktes det som att det låg i själva ansvarets natur.

Väl tillbaka i akademin försökte jag ta mig an det hela ur ett mer vetenskapligt historiskt-institutionalistiskt perspektiv och skrev ihop ett papper till en konferens (pdf). Sammanfattningen såg då ut så här:
”Vad är kulturpolitik?”, om man med kulturpolitik menar svenska statens politik gentemot kulturområdet? Jag försöker också besvara frågan om vad som utmärker den statliga kulturpolitiken i den trängre meningen kulturdepartementets politik. Denna utgör nämligen, enligt de flesta rimliga sätt att räkna, inte huvuddelen av statens politik gentemot kulturområdet. Inte heller är den representativ för denna. Däremot har den andra utmärkande drag, som att den är nära knuten till kulturens fält och professioner, samt att den är inrättad efter armslängdsprincipen. Kulturens innehåll är alltså inte längre en politisk fråga – för de politiker som verkar på detta område. Ser man till hela statens politik gentemot kulturområdet blir det emellertid rimligt att också räkna med t.ex. upphovsrättsfrågorna, amatörkulturen, kulturnäringarna, skatteincitament och kulturens roll i skola och utbildning. Det vidare område som beskrivs här framstår som allt annat än smalt, okontroversiellt eller enbart en fråga för professionella. Tvärtom inkluderar det flera av samtidens mest omdebatterade frågor. Idag är dessa frågor emellertid i stor utsträckning främmande för kulturpolitiken i explicit mening. För den kulturpolitiska forskningens räkning bör dessa skillnader ses som ett viktigt område. De organisatoriska gränserna mellan olika delar av staten har också tydliga effekter på politikens innehåll.
Svaret på frågan om varför kulturpolitiken och kulturen är så åtskillda blir alltså att både de vardagliga och de intressanta kulturfrågorna antingen hanteras av institutions- och konstnärsföreträdare eller av politiker eller tjänstemän på andra områden än kulturpolitik, som t.ex. i upphovsrättsdiskussionen eller skattefrågorna.

Texten i fråga har jag senare utvecklat och kompletterat i olika sammanhang. Den har publicerats i Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift och finns nu i utvecklad form med i den första svenska läroboken om att studera kulturpolitik. Att försöka beskriva hur olika politikområden närmar sig kulturlivet på olika sätt tycks ha varit en god idé, åtminstone i den meningen att den gav upphov till en text som behövdes i olika sammanhang.

I min avhandling hade jag skrivit att kulturpolitiken i trängre mening höll på att falla sönder i olika delar skötta av olika professioner och institutioner. Till detta kom att andra aktörer än staten - regioner, städer, EU etc. - formerar sin egen kulturpolitik, men också att andra statliga departement (och på kommunal nivå andra nämnder) går in i kulturpolitiken med egna mål. Detta är ingenting konstigt eller överraskande, kulturpolitiken är inget resursstarkt område och kan inte alltid hävda sig när ACTA-avtal och skatteregler står på dagordningen.

Just nu är mitt intryck snarast att trenden går mot att kulturpolitiken på sikt kan komma att försvinna som sammanhållet eget  fält, eller om man så vill att dess delar håller på att integreras i andra fält. Det var länge sen den präglades av en intern samsyn och konsensus. Kultursatsningar diskuteras allt oftare som delar av satsningar på regionutveckling i ekonomisk mening. Konstnärsföreträdare och institutioner tycks vara helt upptagna med motståndet mot vad de uppfattar som en ekonomistisk logik, och det är svårt att se att de skulle ha någon egen sammanhållande framtidsbild. Amatörkulturen är i statlig politik sedan länge innesluten i utbildningspolitik och folkrörelsepolitik. Kulturarvet diskuteras till skillnad från annan kulturpolitik i en vidare diskussion som handlar kulturell identitet, kanske är denna diskussion den som borde betraktas som statens egentliga kulturpolitik. Det är i så fall en radikal vändning i jämförelse med 1900-talets innåtvända fokus på konstens och vetenskapens fält.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…