Fortsätt till huvudinnehåll

Vad händer med kulturpolitiken?


För ett par år sedan arbetade jag som en av sekreterarna i den statliga Kulturutredningen. Ett av mina bestående intryck skulle bli hur avlägsen från kulturlivet den statliga kulturpolitiken ofta känns. Detta var någonting som jag i och för sig hade funderat på redan tidigare, eftersom jag just hade skrivit en avhandling om svensk kulturpolitik, men på något sätt blev intrycket mer reellt när jag själv arbetade med politiken. Jag hade heller inget intryck av att det berodde på illvilja eller ovilja från de ansvarigas sida. Snarare tycktes det som att det låg i själva ansvarets natur.

Väl tillbaka i akademin försökte jag ta mig an det hela ur ett mer vetenskapligt historiskt-institutionalistiskt perspektiv och skrev ihop ett papper till en konferens (pdf). Sammanfattningen såg då ut så här:
”Vad är kulturpolitik?”, om man med kulturpolitik menar svenska statens politik gentemot kulturområdet? Jag försöker också besvara frågan om vad som utmärker den statliga kulturpolitiken i den trängre meningen kulturdepartementets politik. Denna utgör nämligen, enligt de flesta rimliga sätt att räkna, inte huvuddelen av statens politik gentemot kulturområdet. Inte heller är den representativ för denna. Däremot har den andra utmärkande drag, som att den är nära knuten till kulturens fält och professioner, samt att den är inrättad efter armslängdsprincipen. Kulturens innehåll är alltså inte längre en politisk fråga – för de politiker som verkar på detta område. Ser man till hela statens politik gentemot kulturområdet blir det emellertid rimligt att också räkna med t.ex. upphovsrättsfrågorna, amatörkulturen, kulturnäringarna, skatteincitament och kulturens roll i skola och utbildning. Det vidare område som beskrivs här framstår som allt annat än smalt, okontroversiellt eller enbart en fråga för professionella. Tvärtom inkluderar det flera av samtidens mest omdebatterade frågor. Idag är dessa frågor emellertid i stor utsträckning främmande för kulturpolitiken i explicit mening. För den kulturpolitiska forskningens räkning bör dessa skillnader ses som ett viktigt område. De organisatoriska gränserna mellan olika delar av staten har också tydliga effekter på politikens innehåll.
Svaret på frågan om varför kulturpolitiken och kulturen är så åtskillda blir alltså att både de vardagliga och de intressanta kulturfrågorna antingen hanteras av institutions- och konstnärsföreträdare eller av politiker eller tjänstemän på andra områden än kulturpolitik, som t.ex. i upphovsrättsdiskussionen eller skattefrågorna.

Texten i fråga har jag senare utvecklat och kompletterat i olika sammanhang. Den har publicerats i Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift och finns nu i utvecklad form med i den första svenska läroboken om att studera kulturpolitik. Att försöka beskriva hur olika politikområden närmar sig kulturlivet på olika sätt tycks ha varit en god idé, åtminstone i den meningen att den gav upphov till en text som behövdes i olika sammanhang.

I min avhandling hade jag skrivit att kulturpolitiken i trängre mening höll på att falla sönder i olika delar skötta av olika professioner och institutioner. Till detta kom att andra aktörer än staten - regioner, städer, EU etc. - formerar sin egen kulturpolitik, men också att andra statliga departement (och på kommunal nivå andra nämnder) går in i kulturpolitiken med egna mål. Detta är ingenting konstigt eller överraskande, kulturpolitiken är inget resursstarkt område och kan inte alltid hävda sig när ACTA-avtal och skatteregler står på dagordningen.

Just nu är mitt intryck snarast att trenden går mot att kulturpolitiken på sikt kan komma att försvinna som sammanhållet eget  fält, eller om man så vill att dess delar håller på att integreras i andra fält. Det var länge sen den präglades av en intern samsyn och konsensus. Kultursatsningar diskuteras allt oftare som delar av satsningar på regionutveckling i ekonomisk mening. Konstnärsföreträdare och institutioner tycks vara helt upptagna med motståndet mot vad de uppfattar som en ekonomistisk logik, och det är svårt att se att de skulle ha någon egen sammanhållande framtidsbild. Amatörkulturen är i statlig politik sedan länge innesluten i utbildningspolitik och folkrörelsepolitik. Kulturarvet diskuteras till skillnad från annan kulturpolitik i en vidare diskussion som handlar kulturell identitet, kanske är denna diskussion den som borde betraktas som statens egentliga kulturpolitik. Det är i så fall en radikal vändning i jämförelse med 1900-talets innåtvända fokus på konstens och vetenskapens fält.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"?

Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblogg…

Spengler

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång. Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn…