Civilsamhället framställs ofta som någonting gott eller idealistiskt. I Sverige finns det också sedan gammalt en etablerad association mellan ideellt arbete och folkrörelser. Själva begreppet ”ideell organisation” antyder en föreställning om att drivkraften är en strävan efter högre ideal. Detta gäller inte minst ungas organisering. Organisationerna beskrivs som ”idéburna organisationer”, eller ”folkrörelseorganisationer”. Civilsamhället förstås inte bara som icke vinstdrivande (i ekonomisk mening) utan också som buret av organisationer samlade kring en idé om samhällets förändring och förbättring. De som engagerar sig i de ideella organisationerna beskrivs ofta som eldsjälar. Deras främsta egenskap är att de "brinner för någonting". Deras motiv antas i någon mening vara rena. Kanske vill vi ha det så därför att vi gärna vill se att engagemanget i de organisationer där vi engagerar oss på fritiden är okontaminerat av de mer materiella behov som antas prägla yrkeslivet.
Föreställningen om ideella aktivister som naiva men godhjärtade blir särskilt tydlig i reaktionerna när det visar sig att de inte stämmer. Under 2000-talet har vi sett tydliga exempel på detta i de politiska ungdomsförbunden. Flera av dem har avslöjats med att i stor utsträckning förfalska medlemssiffror. I den debatt som följde framställdes organisations¬kulturen i dem som ”sjuk”, implicit som en urartning av vad de en gång hade varit. Journalisten Torbjörn Nilssons Det omänskliga, Berättelser om politik är ett exempel på detta sätt att se på politiska organisationer. En folkpartists intrång i socialdemokraternas datornätverk beskrivs som ett resultat av skolningen i ungdomsförbundet. SSU framställs som sönderslitet av interna stridigheter där segern över konkurrerande fraktioner på nästa möte blir viktig nog för att manipulationer av mandatfördelningen ska höra till vanligheterna. Göran Persson citeras ur Fichtelius intervjuer:
Kontrasten mellan ideal och verklighet blir än tydligare när hans efterträdare 2007 talade till årsmötet i Stockholms läns SSU-distrikt: ”Hur ska vi hitta tillbaka till känslan av att vi brinner för någonting? Hur ska väljarna känna att vi brinner?”
Det torde idag framgå med all önskvärd tydlighet att Persson hade rätt och att Mona Sahlin inte lyckades med att bevisa att vare sig SSU eller socialdemokratin som helhet brinner för någonting. Problemet är emellertid inte bara en personfråga. Det har länge hört till den socialdemokratiska självbilden att man representerar en folkrörelse i ett Folkrörelsesverige. SSU är dock inte längre vad det har varit. Faktum är att Sverige heller inte är det.
Folkrörelsesverige finns kanske inte ens längre? I varje fall ser det inte längre ut som det brukade göra. För trettio år sedan hade Socialdemokraterna över en miljon medlemmar. Idag rör det sig kring 100 000 medlemmar, och de andra ¬partierna är ännu mindre. Under de senaste 20 åren har det sammanlagda medlemsantalet i riksdagspartierna mer än halverats, trots tillkomsten av tre nya partier. Ser man till utvecklingen i deras ungdomsförbund har den varit ännu extremare. MUF är idag störst med runt 12 000 medlemmar. I slutet av sjuttiotalet hade både SSU och CUF över 60 000 ungdoms¬medlemmar. Idag har de mindre än 6000. Ser man till villigheten att arbeta ideellt visar det sig emellertid att denna inte har gått ned generellt. Tvärtom är den enligt enkätstudier tämligen stabil. Däremot tycks det som att vissa grupper är mindre villiga än andra att delta eller acceptera förtroendeposter.
De politiska ungdomsförbunden av idag är inte längre några folkrörelser. Den bild som Nilsson ger är att de består av rena karriärister, med mer eller mindre ideologiskt intresse. Därtill kommer en ett något större antal värvade stödmedlemmar. Drivkraften i medlemsvärvningen tycks vaken vara att aktivera nya människor eller att få statliga bidrag, utan främst att fördelningen av röster mellan distrikten vid den egna organisationens nationella kongresser fördelas efter medlemstal. Detta har i sin tur bäring på den egna karriären. Är detta överraskande i ungdomsorganisationer till politiska partier som blir allt mer professionella valmaskiner? Knappast. Däremot kan man fråga sig om det är en rimlig rekryteringsgrund för framtida ledare. Det är definitivt inte någon bra grogrund för ideologisk inspiration. Sannolikt är socialdemokratin också det parti som har svårast att omdefiniera sig och att det vi ser nu är resultatet av att man vägrar omdefiniera sig samtidigt som organisationen redan har förändrats.
Utanför de politiska partierna finns ett annat civilsamhälle som inte längre domineras av organisationer med starka folkrörelsekopplingar till dem – om det någonsin har varit så. De största organisationerna ägnar sig åt att organisera antingen religionsutövning eller hobbyverksamhet, i synnerhet idrott. Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största medlemsbaserade organisation, men även flera andra religiösa sammanslutningar är jämförelsevis stora. Också Riksidrottsförbundet organiserar flera stora organisationer; det sammanlagda medlemstalet motsvarar nära halva befolkningen. På nätet och i ankesmedjorna växer en ny politisk debatt fram i nya nätverk. Kanske är det här man bör söka lösningarna på politikens rekryteringsproblem. Detta innebär dock nya utmaningar om man vill se en politik med bred förankring. Detta är dock frågor som fortfarande återstår att lösa.
(Uppdaterat 2011-03-11)
Föreställningen om ideella aktivister som naiva men godhjärtade blir särskilt tydlig i reaktionerna när det visar sig att de inte stämmer. Under 2000-talet har vi sett tydliga exempel på detta i de politiska ungdomsförbunden. Flera av dem har avslöjats med att i stor utsträckning förfalska medlemssiffror. I den debatt som följde framställdes organisations¬kulturen i dem som ”sjuk”, implicit som en urartning av vad de en gång hade varit. Journalisten Torbjörn Nilssons Det omänskliga, Berättelser om politik är ett exempel på detta sätt att se på politiska organisationer. En folkpartists intrång i socialdemokraternas datornätverk beskrivs som ett resultat av skolningen i ungdomsförbundet. SSU framställs som sönderslitet av interna stridigheter där segern över konkurrerande fraktioner på nästa möte blir viktig nog för att manipulationer av mandatfördelningen ska höra till vanligheterna. Göran Persson citeras ur Fichtelius intervjuer:
[V]i har ett problem i vårt parti. Vi har en eller ett par generationer SSU:are som har varit i våldsam konflikt med varandra […] Det där förs nu in i partiet, och där sysslar man med ganska hårda metoder mot varandra, oschysta tag, skitprat och kampanjer och de där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten. Och jag är rädd att det här kommer att påverka vårt parti mycket negativt under de kommande tio, tjugo åren.
Kontrasten mellan ideal och verklighet blir än tydligare när hans efterträdare 2007 talade till årsmötet i Stockholms läns SSU-distrikt: ”Hur ska vi hitta tillbaka till känslan av att vi brinner för någonting? Hur ska väljarna känna att vi brinner?”
Det torde idag framgå med all önskvärd tydlighet att Persson hade rätt och att Mona Sahlin inte lyckades med att bevisa att vare sig SSU eller socialdemokratin som helhet brinner för någonting. Problemet är emellertid inte bara en personfråga. Det har länge hört till den socialdemokratiska självbilden att man representerar en folkrörelse i ett Folkrörelsesverige. SSU är dock inte längre vad det har varit. Faktum är att Sverige heller inte är det.
Folkrörelsesverige finns kanske inte ens längre? I varje fall ser det inte längre ut som det brukade göra. För trettio år sedan hade Socialdemokraterna över en miljon medlemmar. Idag rör det sig kring 100 000 medlemmar, och de andra ¬partierna är ännu mindre. Under de senaste 20 åren har det sammanlagda medlemsantalet i riksdagspartierna mer än halverats, trots tillkomsten av tre nya partier. Ser man till utvecklingen i deras ungdomsförbund har den varit ännu extremare. MUF är idag störst med runt 12 000 medlemmar. I slutet av sjuttiotalet hade både SSU och CUF över 60 000 ungdoms¬medlemmar. Idag har de mindre än 6000. Ser man till villigheten att arbeta ideellt visar det sig emellertid att denna inte har gått ned generellt. Tvärtom är den enligt enkätstudier tämligen stabil. Däremot tycks det som att vissa grupper är mindre villiga än andra att delta eller acceptera förtroendeposter.
De politiska ungdomsförbunden av idag är inte längre några folkrörelser. Den bild som Nilsson ger är att de består av rena karriärister, med mer eller mindre ideologiskt intresse. Därtill kommer en ett något större antal värvade stödmedlemmar. Drivkraften i medlemsvärvningen tycks vaken vara att aktivera nya människor eller att få statliga bidrag, utan främst att fördelningen av röster mellan distrikten vid den egna organisationens nationella kongresser fördelas efter medlemstal. Detta har i sin tur bäring på den egna karriären. Är detta överraskande i ungdomsorganisationer till politiska partier som blir allt mer professionella valmaskiner? Knappast. Däremot kan man fråga sig om det är en rimlig rekryteringsgrund för framtida ledare. Det är definitivt inte någon bra grogrund för ideologisk inspiration. Sannolikt är socialdemokratin också det parti som har svårast att omdefiniera sig och att det vi ser nu är resultatet av att man vägrar omdefiniera sig samtidigt som organisationen redan har förändrats.
Utanför de politiska partierna finns ett annat civilsamhälle som inte längre domineras av organisationer med starka folkrörelsekopplingar till dem – om det någonsin har varit så. De största organisationerna ägnar sig åt att organisera antingen religionsutövning eller hobbyverksamhet, i synnerhet idrott. Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största medlemsbaserade organisation, men även flera andra religiösa sammanslutningar är jämförelsevis stora. Också Riksidrottsförbundet organiserar flera stora organisationer; det sammanlagda medlemstalet motsvarar nära halva befolkningen. På nätet och i ankesmedjorna växer en ny politisk debatt fram i nya nätverk. Kanske är det här man bör söka lösningarna på politikens rekryteringsproblem. Detta innebär dock nya utmaningar om man vill se en politik med bred förankring. Detta är dock frågor som fortfarande återstår att lösa.
(Uppdaterat 2011-03-11)
Kommentarer