A Secular Age?

Till sommarens läsning hörde Charles Taylors monumentala A Secular Age, där han ur flera olika perpektiv behandlar de komplexa fenomen vi känner som sekularisering och sekularism, två av de mest avgörande kännetecknen hos den moderna världen. Samtidigt är detta också fenomen som det är lätt att missa komplexiteten i. En stor del av modernitetens självförståelse ligger i föreställningen att den är en enkelriktad, om än inte irreversibel, process. Så också sekulariseringen. För Taylor är sekulariseringen någonting betydligt mera komplext. Schematiskt skiljer han ut tre huvuddelar av processen:
1. Människors minskade tro på Gud (eller motsvarande).
2. Religionens minskade roll i samhället.
3. De förändrade förutsättningarna för religiös tro.

Vad religion är, hur begreppet ska definieras, är en ständig fråga inom religionsvetenskapen. Många av våra etablerade föreställningar om detta är formulerade i en protestantisk kristen kontext och kan till nöds utsträckas till de delar av världen som präglas av de abrahamitiska religionerna, kristendom, judendom och islam. En sådan föreställning är till exempel förförståelsen om religion som någonting som handlar om relationen mellan människan och Gud. En annan är föreställningen om en avgränsning mellan en religiös samhällssvär och en profan, en föreställning som i sig har sin bakgrund i medeltidens kristna Europa och som utgör en del av bakgrunden till Västerlandets sekularisering, kanske till och med en förutsättning för den. Svårigheterna kommer när dessa definitioner och förförståelser överförs till kontexter där åtskillnaden mellan den religiösa och den profana sfären saknas, eller åtminstone ser annorlunda ut. Särskilt besvärligt blir det när man försöker skapa en definition på religion som också täcker de buddistiska och hindusiska riktningar som inte alls handlar om relationen mellan människan och en eller flera gudar, som i vissa fall inte ens erkänner existensen av vare sig en mänsklig själ eller relevansen av några gudar, men som ändå tycks uppvisa flera gemensamma drag med det fenomen vi känner som religion.

Taylor undviker emellertid flera av svårigheterna med definitionssfrågan genom att inskränka sig till Västerlandet, dvs. mer exakt till den (tidigare) katolska och protestantiska kristna världen. Detta innebär tyvärr också att han utelämnar flera frågor som i våra dagar är minst sagt relevanta, som t.ex. de som rör sekulariseringsprocesser i Indien eller i den muslimska världen. När det gäller Västerlandet är han emellertid desto mera grundlig (Ian Buruma har däremot skrivit en hel del om sekularisering i utomeuropeiska länder, t.ex. i Taming the Gods, som dock inte alls har samma djup). Religion definierar Taylor med hänvisning till det transcendenta.

Åter till Taylors tre former av sekularisering, som alla tycks ha ägt rum i Västerlandet. Den första kategorin är kanske den man först kommer att tänka på. Den är också den om är till synes lättast att föra statistik på. Det verkar mycket sannolikt att den processen har gått tämligen långt i våra samhällen. Även om de flesta svenskar idag säger sig ”tro på någonting” så är det idag få svenskar som håller den kristna trosbekännelsens samtliga satser för sanna. Samtidigt kan man fråga sig hur många som verkligen trodde på Gud i gångna tider när detta var mer eller mindre obligatoriskt. Taylor tycks mena att de gjorde det, men på ett något annorlunda sätt. Återkommer till det inom kort.

Denna första form av sekularisering ska inte, som ofta görs, blandas samman med Taylors andra kategori. Här följer han i spåren av bl.a. Max Weber och José Casanova (se tidigare inlägg). Här är det också betydligt mindre självklart åt vilket håll utvecklingen går idag. Bl.a. Casanova har argumenterat för att religiösa organisationer idag håller på att bli mer aktiva i samhällsdebatten utan att detta hotar sekulariseringen, så länge som de förblir aktörer i det civila samhället och inte försöker vinna direkt och exklusivt inflytande över staten. Det är först då som de skulle hota åtskillnaden mellan kyrka och stat. Taylor ser mer till de längre historiska linjerna, och då blir det tämligen uppenbart att de religiösa institutionernas inflytande har minskat i Västeuropa under århundradenas lopp. I förbigående nämner han också utvecklingen i Skandinavien där statskyrkorna snare tycks ha breddats, och i viss mening sekulariserats internt, istället för att successivt avskiljas från staten . I den berättelsen har Sverige i så fall bytt spår i relativt sen tid - så sent som på nittiotalet.

Intressantast är Taylor dock när han kommer in på den tredje formen av sekularisering. Vad han menar är nämligen att det idag är omöjligt att tro på samma sätt som människor gjorde så sent som för några hundra år sedan. Medeltididens människor levde enligt honom i ett universum där såväl Gud och Hans änglar som tomtar och troll var verkliga företeelser, om än inte alldagliga. Visserligen var det också på den tiden möjligt att vara ateist eller tvivlare, men människor som förblev i sådana övertygelser var exceptionella och gjorde det av eget val, och med stor ansträngning. Den värld de mötte talade emot deras övertygelse. Idag är det tvärtom. Visserligen är det i våra dagar möjligt att tro, men vi gör det med nödvändighet av eget val, åtminstone i Västvärlden (men troligen i ökande grad även i andra delar av världen). Även de som i Väst växer upp under synnerligen religiösa förhållanden vet att de omges av ett samhälle som domineras av andra föreställningar, och de kommer aldrig att kunna behålla sin tro utan att lära sig hantera detta med medveten ansträngning. Tron är aldrig längre självklar eller naiv. Detta - om något - är en monumental förändring.