lördag, november 29, 2008

Manuel Castells

Fredagmorgon; föreläsning med Manuel Castells på KTH under rubriken Global civil society and digital communication networks. Castells höll en till formen tämligen traditionell föreläsning som dock hade flera intressanta poänger, åtminstone intressanta för mig som inte läst några av hans senare texter. Jag ska inte försöka återge föreläsningen men noterar ändå några poänger som fastnat i minnet.

Till att börja med betonade han statens betydelse i utvecklingen; staten som drivkraft i globaliseringen och privatiseringen, samt inte minst statens återkomst efter 11 september. För att vara exakt talar han om hur den faktiskt existerande terrorismen "has opened a window of oportunity for the worst elements in the State".

Beskrivningen av det civila samhället tog naturligtvis upp en stor del av föreläsningen. Jag fastnade särskilt för beskrivningen av de nya sociala rörelser som utvecklats sedan 1970-talet och de följande decenniernas teknikutveckling som ett sammanträffande som gett upphov till många av de senare förändringarna.

Särskilt intressant var också hans urskiljande av ad hoc-nätverk som reser sig som en motmakt i specifika politiska frågor. Hans exempel hade att göra med det spanska val som ägde rum direkt efter terrordåden. Just nu går dock mina egna tankar till FRA-frågan och IPRED. Frågan blir här när och i vilken utsträckning den här typen av nätverk kan utvecklas till en mer permanent faktor i det politiska livet.

Senare - och i synnerhet under den efterföljande frågestunden - kom Castells in på Barack Obamas kampanj. Castells egna politiska hemvist är ganska uppenbar. Dock kan man notera att det han betraktade som Obamas svåra seger inte var den över McCain utan den över Clintons, dvs. över det egna partiets etablisemang.

Castells är en av de som menar att Obamas strategi är inspirerad av hans tid som community organizer. Ytterst skulle den härröra från den amerikanske radikalen Saul Alinsky. Därmed talar vi om en strategi som fokuserar på nätverksbyggande och på att bygga koalitioner mellan grupper med helt olika ideologi och identitet, dvs. en ytterst pragmatisk inställning som kan kännas igen hos Obama, någonstans bortom de visionära talen. Stämmer detta tvingas man till slutsatsen att organisering över Internet kan hanteras genom modeller lånade från motsägelsefulla och oorganiserade miljöer snarare än med hjälp av fasta strukturer. Detta är dåliga nyheter för dem som försöker kopiera Obamas metod för att rädda just fasta strukturer.

Oavsett detta så tycks Obama stå för en ny typ av politisk mobilisering. Däremot har jag svårt att hålla med Castells om att han skulle vara "very marginal". Det är man knappast om man är utbildad vid Harvard. Det återstår också att se vart Obamas pragmatism kommer att föra honom (hans planerade utnämningar kan dock ge en vink).

Jag kan heller inte säga att jag delar Castells trosvisshet på att Internet inte kan kontrolleras fullt ut av dagens nationalstater (ens i samarbete får man förmoda). Men jag hoppas att han har rätt.

Jag tänker i alla händelser köpa hans nästa bok, som tydligen skall komma i juni.

KulturSverige 2009

Måndagen och tisdagen tillbringades med en kulturpolitisk konferens i Linköping. Forskare och administratörer blandades på ett intressant sätt. En hel del intressanta bidrag har samlats i boken KulturSverige 2009 där man kan få en mängd bilder av kulturlivets organisation, ekonomi och politik.

Bland de mer välbehövliga inläggen kan nämnas Eva Hemmungs Wirténs artikel om hur upphovsrätten konstant utvidgats. Andra aktuella inlägg som kan nämnas är Katja Lindqvists beskrivning av sponsringens betydelse för kulturlivet (i dagens Sverige ytterst begränsad)delse, Ants Viirmans och Jenny Johannissons om kommunernas ökande bety samt Erling Bjurströms diskussion kring kulturpolitik och globalisering. Själv deltog jag med en text om hur mångkulturalismen som kulturkonsept etablerat sig i den svenska kulturpolitiken sedan mitten av nittiotalet.

Skall man säga någonting kritiskt så torde det vara att det var så pass få som diskuterade sådana saker som transnationella kulturlöden eller satten in politiken i ett vidare sammanhang som kan inkludera t.ex. upphovsrättfrågor eller problematiserandet av politikens intentioner. På det hela taget var det dock både givande och trevligt, och forskningen verkar i alla händelser utvecklas i rätt riktning.

torsdag, november 20, 2008

Winston Churchill m.m.

Just nu är jag så pass upptagen att blogginläggen blir färre än vad jag skulle önska. Vid sidan av läser jag Winston Churchills självbiografiska My Early Life. Klart läsvärd och klart rekommenderad. Recension kommer. Här följer dock ett kort utdrag, dels som ett prov på Churchills prosa och dels som ett exempel på den nostalgi med vilken han efter Första Världskriget (The Great War) uppenbarligen betraktade den gamla sortens krig.

Här utspelar sig en scen under aftonen före slaget vid Omdurman. Några unga kavalleriofficerare samtalar med befälhavaren på en kanonbåt som ligger ute i Nilen.

‘How are you off for drink? We have got everything in the world on board here. Can you catch?’ and almost immediately a large bottle of champagne was thrown from the gunboat to the shore. It fell in the waters of the Nile, but happily where a gracious Providence decreed them to be shallow and the bottom soft. I nipped into the water up to my knees, and reaching down seized the precious gift which we bore in triumph back to our mess.

This kind of war was full of fascinating thrills. It was not like the Great War. Nobody expected to be killed. Here and there in every regiment or battalion, half a dozen, a score, at the worst thirty or fourty, would pay forfeit; but to the great mass of those who took part in the little wars of Britain in those vanished and light-hearted days, this was only a sporting element in a splendid game. Most of us were fated to se a war where the hazards were reversed, where death was the general expectation and severe wounds were counted as lucky escapes, where whole brigades were shorn away under the steel flail of artillery and machine-guns, where the survivors of one tornado knew that they would certainly be consumed in the next or the next after that.

Everything depends upon the scale of events. We young men who lay down to sleep that night within three miles of 60,000 well-armed fanatical Dervishes, expecting every moment their violent onset or inrush and sure of fighting at latest with the dawn – we may perhaps be pardoned if we thought we were at grips with real war.


Om citatvänlighet är ett tecken på litterär begåvning var Churchill definitivt värd sitt Nobelpris. I måndags var jag t.ex. på Skuggutredningens uppläsning och noterade med viss överraskning att minst två av de upplästa förslagen citerade Churchills kultursyn med gillande. Då hade jag redan sett föreställningen Det Osynliga som bland annat illustrerades med en ganska välvillig bild av honom, uppvisad som någon som Fredrik Reinfeldt med flera borde ta mer intryck av. Det kanske inte vore helt fel.

torsdag, november 06, 2008

Vad Sverige kan lära av Obama

Blivande presidenten Obamas segertal är ännu ett bevis på vilket fenomen han är. Han står som en symbol för styrkan i demokratin, inte bara för Demokraterna. Nu talar jag inte i första hand om innehållet i hans politik utan om hans sätt att vända sig utåt och inkludera alla. Det här är mannen som i sitt första tal som blivande president vänder sig till hela nationen och som fortsätter med att uttrycka sin respekt för sina tidigare motståndare och förklarar hur hans ser fram emot att samarbete med McCain och Palin för ett bättre USA (jämför med hur Bush och hans motståndare betett sig de senaste två valen), mannen som till sist vänder sig till hela världen. Det här är mannen som samtidigt kan betona religionens betydelse i samhället och samhällets öppenhet för alla religioner (se tidigare inlägg). Det är få som skulle kunna ställa fram sig själv som världens ledare med den trovärdighet som Obama nu gör.

Vad kan svensk politik lära av Obama? Just nu försöker partistrateger och PR-människor dissekera en av historiens mest lysande valkampanjer. Problemet är att det inte handlar om en metod som bara kan kopieras utan om en genuin rörelse i det amerikanska folket. Vare sig man håller med Obama eller inte måste man inse att han burits fram av en våg av folklig förändringsvilja. När valberedningen i ett svenskt parti nominerar en ordförandekandidat har denne redan vunnit (se tidigare jämförelse). Obama var inte ens sin egen partilednings kandidat. Etablissemanget hade önskat någon annan. Hans kampanj har inte handlat om att partiet förmått vanliga människor att hjälpa till med att sprida deras budskap.

Istället har det handlat om att Obama personligen har visat en helt ny öppenhet mot dem som vill engagera sig som individer. Organisationen bakom kampanjen har varit ett av historiens mest välanpassade, en förebild värd att studera, men den har fungerat därför att den har stött vanliga människors initiativ och burits upp av vanliga människors engagemang och gåvor. I USA är den en, förvisso exceptionellt framgångsrik, utveckling av en existerande tradition. I Sverige är den emellertid inte en metod som skulle vara helt lätt att kopiera. Den skulle vara en revolution. Svenska partier har en gång i tiden varit verkliga folkrörelser. Idag framstår de emellertid för gemene man som elitpartier utan utrymme för meningsskiljaktigheter och konstruktiv diskussion. De personer som skulle kunna utgöra grunden för en kampanj liknande Obamas i Sverige är samma personer som de flesta partier redan kört över i FRA-frågan.

Skall den svenska demokratin förnyas måste det i första hand handla om organisationsformer, inte om kampanjmetoder. Vi varken kan eller bör kopiera det amerikanska partisystemet, men vi måste inse att våra egna partier och val måste hitta helt nya sätt att öppna sig. Det måste handla om genuin demokrati, om folkligt inflytande, öppenhet och inkludering. Jag hoppas innerligt att vi kan lära oss något av detta.

tisdag, november 04, 2008

Presidentvalet i USA

Det verkar nu stå bortom allt rimligt tvivel att Barack Obama är USA:s näste president. Krisen har förstärkt misstron mot republikanerna. Samtidigt har de för McCain viktiga utrikespolitiska frågorna hamnat i skuggan av de ekonomiska.

Medialt har Obama hela tiden gjort exakt rätt. Understödd av historiens kanske dyraste valkampanj har han blivit något av ett skolexempel på hur man ska göra för att vinna en amerikansk presidentvalskampanj. Från jordens alla hörn, och inte minst från Sverige, vallfärdar skaror av PR-konsulter och partistrateger redan för att studera hur den ideala valkampanjen bedrivs. Precis som krig alltid planeras med den strategi som skulle ha vunnit de förra kriget lär vi i nästa val få se strategier som är direkta kopior av Obamas. Vinner Obama återstår bara att hoppas på att han som president verkligen lyckas med sin uttalade ambition att förena den amerikanska nationens olika kulturella och politiska grupper.

Personligen har jag hela tiden varit mera fascinerad av John McCain, just för att han har kommit så långt utan att göra ”rätt”. Hans valkampanj har rent av besrkivits som en av de värsta i modern politisk historia. Liksom politiker av den ”nya” typen – som Obama och Palin – lägger han fokus på vem han är och inte bara på vad han vill. Mycket av hans ställning beror på att hans position som krigshjälte. Samtidigt är han också helt "fel" på flera sätt. Han är en jämförelsevis dålig talare, men betydligt bättre på att improvisera, debattera och samtala. Hans politik verkar länge ha byggt på personlig instinkt snarare än på långsiktiga strategiska bedömningar. Den följer i alla händelser ingen rak försiktig linje i stil med Obamas. Istället innehåller den en rad ofta kontroversiella ställningstaganden som avståndstagandet från Bush behandling av "olagliga kombatanter", amnesti för illegala invandrare, försvar av frihandeln och kriget i Irak etc. Vissa (se t.ex. denna artikel) menar t.om. att hans problem kommit först när han till sist försökt tillfredställa det egna partiet.

Fram till relativt sent i kampanjen var han också allmänt avskydd av den stora flygel av det republikanska partiet som utgörs av den så kallade kristna högern. Nu verkar det, ironiskt nog, som att kampanjens mest bestående konsekvens blir att han har gett Sarah Palin en plattform. Här har vi en politiker som aldrig kommer att kunna sträcka sig ut mot mitten från den republikanska högerkanten. Detta hindrar dock inte att hon liksom Obama också är det slags politiker vars styrka ligger i att de i sin person kan representera hopp och framtid för sina väljare.

Det återstår också att se hur Joe Biden kommer att te sig i rollen som vicepresident.
Obama verkar medvetet ha hållit honom i bakgrunden efter att genom att välja honom ha bemött kritiken om bristande erfarenhet. Hidin´ Biden har till och med beskrivits som en kampanjstrategi. De senaste perioderna har vicepresidentämbetet emellertid blivit allt viktigare. Al Gore var inte helt obetydlig. Den nuvarande perioden har sett en vicepresident som enligt många är historiens mäktigaste. Vem som väljs för den posten är, som ofta påpekats apropå Palin, inte helt oviktigt.

Slutligen kan man inte utesluta möjligheten att vi alla blir överraskade och att nästa president trots allt heter John McCain, biträdd av historiens första kvinliga amerikanska vicepresident.