Akademiska synpunkter

Sitter och läser Peter Englunds blogg, i väntan på nöjet att läsa hans nästa bok . När jag rotar i mellandagsreans utbud kommer jag återigen att tänka på Vetsagas utmärkta analys av utbudet av fantasylitteratur på svenska . Det är uppenbarligen någonting anmärkningsvärt antingen med svenska folkets läsvanor eller med de svenska förlagens uppfattning om dem. I andra länder skrivs och publiceras åtskilligt med fantacy som alldeles uppenbart inte är riktad till barn. Att döma av hur bra det verkar gå för SF-bokhandeln så finns det emellertid inget problem med efterfrågan ens i Sverige. Att döma av utgivningen tycks de svenska förlagen dock övertygade om att det enda som lönar sig att ge ut för vuxna läsare är deckare. I övrigt finns nämligen bara den statligt subventionerade så kallade kvalitetslitteraturen. Fantasi är tydligen bara för barn. Alternativt kan det vara så att fler läsare än undertecknad föredrar att läsa på originalspråket när vi kan det och att det därför faktiskt inte fi...

På min gamla institution vid Linköpings universitet hänger på ett av kontoren ett porträtt av landsfadern Per Albin Hansson, det har en viss professor hittat på aktion någonstans. Porträttet är inte särskilt välgjort och ser avgjort massproducerat ut. Man undrar hur många svenskar som på femtiotalet hade Landsfaderns bild hängande över köksbordet och hur många arbetarekommuner och kommunstyrelser som hade den på sina styrelserum och kontor, hur många svenskar som planerade folkhemsbygget med sådana bilder som en påminnelse om Hans faderligt vakande blick. Det är sällan man tänker på det, men om man försöker att inte se saker och ting med utgångspunkt i hur de senare skulle utveckla sig, hur stor skillnad uppfattade man egentligen när det begav sig mellan Sverige och trettiotalets mellaneuropeiska diktaturer eller efterkrigstidens Östeuropa? Jag vet naturligtvis vilka skillnaderna var: Sverige hade allmän och hemlig rösträtt, något så när fri press och inga koncentrations- eller arbetsl...

Jag har sällan varit någon särskilt frekvent kyrkobesökare men har på sistone i åtminstone någon mån försökt ändra på detta. Idag lyckades jag ta mig in till Storkyrkan i Stockholm och fick uppleva en stämning som stod i skarp kontrast till mina intrycka av gudstjänsterna i Täby församling, där jag bor. Jag får en känsla av att många av Svenska kyrkans präster har svårt att relatera till sitt eget ämbete. För en eller två veckor sedan lyssnade jag på en präst som läste monotont ur Bibeln för att sedan ägna sig åt vad som närmast måste beskrivas som ett försöka översätta texten till ett sammanhang som församlingen förväntades kunna relatera till. Om det var sina åhörare han vände sig till verkade han dock ha missbedömt målgruppen i sitt försök att låta ungdomlig/folklig. Dessa bestod nämligen (i huvudkyrkan för Sveriges till medlemsantalet största församling, med 60.00 kyrkomedlemmar) av tio till tjugo personer från 60 år och uppåt, ungefär lika många konfirmander i femtonårsåldern, sam...

Läste en kulumn i Financial Times som säger en hel del om det amerikanska universitetsväsendet genom att diskutera en nyligen genomförd reform på Harvard. Studenter vars familjer inte tjänar mer än $180.000 /år skall inte längre behöva betala mer än 10% av sin inkomst till Harvard. Det privatfinansierade universitetet och den stiftelse som står bakom det står för kostnaden. Författaren spekulerar över att orsaken till detta kan vara kongressens nyfunna intresse för universitetsstiftelsernas status som allmännyttiga, en status som i sin tur bland annat är avgörande för skattelättnaderna i samband med gåvor riktade till dem. Detta illustrerar med all önskvärd tydlighet de styrande effekterna med att ha särskilda skattelättnader för sådana stiftelser och för gåvor till dem. Det illustrerar också att kostnaden i det amerikanska universitetsväsendet är placerade på dem som utbildar sig samtidigt som detta inte enbart gynnar de rika. Åtgärden bidrar till att skapa social rörlighet mellan sa...

I mitt förra inlägg uttryckte jag viss skepsis över möjligheten att bedriva vissa typer av forskning vid dagens svenska universitet. Jag noterar dock att en av landets tvivelsutan största klassiskt humanistiska begåvningar nyligen antagits som doktorand vid ett svenskt universitet. Att döma av den här och den här artikeln verkar han dock närmst ännu mer skeptiskt till humaniorans situation i dagens moderna värld än vad jag är. Jag önskar honom all lycka.

En bok som följt mig genom hösten är Hertig de Saint-Simon s Minnen från Ludvig XIV:s hov 1691-1723 i sammandrag och i svensk översättning av Stig Strömholm . Detta är den typ av verk som åstadkoms av privatintellektuella och mera sällan av universitetsanställda akademiker: den är författad av en åldrande hovman och översatt från 1600-talsfranskan av en professor emeritus i juridik. Den digra volymen på nära 500 sidor från bokförlaget Atlantis är som sagt bara ett sammandrag, och kanske så mycket som vi 1900-talsmänniskor kan mäkta med. För 2000-talet finns däremot hela verket tillgängligt på Internet, i engelsk översättning här , och möjligen också någonstans i franskt original. När jag försöker förklara vad det är jag läser låter det omedelbart som ett jag skildrar ett omåttligt avlägset förflutet. En värld som existerade före de moderna föreställningarna om demokrati, kärlek, jämlikhet, likhet inför lagen, och kanske till och med ärlighet. Hertigen av Saint-Simon var å andra sida...

Apropå hur metaforer formar tänkandet och därmed historien fastnar jag för dagens understreckare i Svenska Dagbladet. Kulturhistorikern Partick Wright har skrivit en historik över Churchills järnridåmetafor och Kim Salomon diskuterar denna i en understreckare. Salomon verkar dock mera intresserad av hur järnridåtalet i efterhand blivit en historisk milstolpe medan Wright snarast tycks nöja sig med att spåra metaforen. Frågan om om metaforen om järnridån, i likhet med t.ex. den svenska folkhemsmetaforen , format utvecklingen tycks alltså fortfarande vara oskriven. Järnridån var visserligen högst reell, men föreställningen om Östblocket som någonting väsensskilt från Väst har sannolikt haft viss betydelse, även om man kanske t.o.m. hade kunnat önska att dess betydelse blivit större i Sverige: vi hade helt enkelt kunnat betona mer att vi var på rätt sida om järnridån och pratat mindre om den Tredje Vägen. Det utgör onekligen en intressant kontrast mot USA där man på femtiotalet snarare v...

Den framstående samhällsforskaren Zygmund Bauman tycker sig se en förändring i hur vår tids människor hanterar livets avgörande valsituationer: Uppgiften är inte längre att uppbåda tillräckligt med styrka och beslutsamhet för att fortsätta, genom prövningar och misstag, segrar och nederlag, framåt längs den inslagna vägen. Uppgiften är att ta den minst riskfyllda avtagsvägen vid närmaste korsning, att ändra riktning innan vägen blir ofattbar eller innan vägsystemet görs om, eller innan det eftertraktade målet flyttas någon annanstans eller har förlorat sin forna lyskraft. (Bauman: Globalisering, 2002, s. 179)

För en tid sedan hade jag nöjet att höra Ronny Ambjörnsson berätta om sin kommande bok om Ellen Key . Jag har redan tidigare skrivit om Fredrika Lagergrens tes om hur visionärer som Key och Kjellén format förutsättningarna för folkhemmets uppbyggnad. Den gången (liksom i min avhandling ) fokuserade jag kanske väl mycket på Kjellén, bl.a. därför att det är så mycket kontroversiellare att peka på hans betydelse än på Keys: han var radikalkonservativ manlig akademiker och hon liberal kvinna med sympatier för socialdemokratin. Efter Ambjörnssons genomgång väcks dock intresset på nytt för Keys påverkan. Det är hon som tidigt hävdade saker som att kvinnans plats på arbetsmarknaden är i vården, folkbildningens betydelse i folkhemmet och vikten av att inte låta den teoretiska kunskapen dominera i skolan. Se var vi har hamnat! Vad jag mest fastnade för i Ambjörnssons målande framställning var dock hans beskrivning av Ellen Keys barndom och utbildning. Trots att hon uppenbarligen hade högst be...