Akademiska synpunkter

Jag ser att Olof Ruin publicerat ett nytt verk om statsministerrollen de senaste sextio åren: Statsministern. Från Tage Erlander till Göran Persson . Statsvetenskapen har på senare år kommit tämligen långt i utforskandet av regeringskansliets inre demokratiska och politiska processer. Att dessa kan bli avgörande har även märkts i pressen i samband med tsunamikatastrofen. Även under normala omständigheter har dock sådana saker som maktfördelningen mellan finansdepartementet, statsrådsberedningen och fackdepartementen ofta avgörande konsekvenser för utformningen av svensk politik. Allt detta beskrivs ur en delvis ny vinkel när Ruin fokuserar på statsministerns roll i dessa processer. Som SvD:s recensent noterar ges Ruins framställning också en större närhet av att författaren känt flertalet av de sju (!) statsministrarna personligen. Tyngdpunkten ligger dock på organisationen och på den relativa maktförskjutning som ägt rum de senaste sextio åren och där statsministern, och kanske framf...

Så länge Internet funnits har det hävdats att det nya mediet förr eller senare kommer att konkurrera ut boken. De som läser science fiction har i ännu fler decennier (via böcker) fått sig till livs att böcker inte kommer att förekomma i framtidens samhällen. Numera hävdas det att fildelning över Internet leder till inkomstförluster för författare och förläggare . Det är naturligtvis möjligt att det är så i enskilda fall, men faktum är att det finns mycket lite som tyder på att bokläsandet, eller ens bokförsäljningen, skulle vara på väg att gå tillbaka. Tvärtom är det tämligen tydligt att den mest märkbara konsekvensen av Internet för bokläsandet är en kraftig ökning i allmännhetens tillgång till böcker, både att köpa och att låna. Nu senast rapporterar Svenska förläggareföreningen att bokförsäljningen i Sverige är högre än någonsin tidigare. Därmed inte sagt att det skulle vara moraliskt acceptabelt att egenmäktigt tillgodogöra sig frukten av andras arbete utan deras medgivande eller d...

I torsdags hade min institution personalmöte. Vår prefekt spekulerade mycket och länge om det nya resursfördelningssystem som skall utvecklas för universiteten i en nära framtid. Personligen är jag mycket hoppfull till det hela. Det gamla fördelningssystemet (med pengar per godkänd student) har varit en katastrof för kvaliteten i svensk universitetsutbildning. Vi har inte nog med pengar för att förbättra kvaliteten och får mindre pengar när vi underkänner studenter som skulle behöva gå igenom litteraturen igen eller göra om sina uppgifter. Enligt ryktet skall det nya systemet emellertid kombinera kvalitetsmätning med en hög grad av frihet för universiteten. Det låter som en självklarhet men är redan som målsättning en klar förbättring. Att utredningens sekreterare sedan gör inlägg i dagspressen där han sätter in sin uppgift i ett idéhistoriskt och internationellt sammanhang gör mig än mer hoppfull. Särskilt hoppingivande är slutordet: ”Sökandet efter institutionell identitet fortsätte...

En särskild fördel med bloggande är det ger våra förtroendevalda möjlighet att förklara varför de gör som det gör. Det är till exempel väldigt intressant att läsa riksdagsledamoten Annie Johanssons förklaring till varför hon röstar som hon gör i fråga om brevhemligheten och signalspaningslagen . Noterat via Dexion . Andra bloggar om FRA . Tidigare inlägg.

Dagens SvD-artikel om ifall bloggare utgör ett hot mot den seriösa litteraturkritiken innebär ett litet steg mot att beskriva bloggarnas position i debatten, men den visar också tydligt på den bristande förståelsen för fenomenet i journalistkåren. Man erkänner att vissa bloggar har skaffat sig en position i konkurrens med de professionella recensenterna, men man klarar inte av att ifrågasätta en distinktion som när allt kommer omkring redan är passé. Vem är egentligen en professionell skribent? Undertecknad säljer ibland artiklar till SvD. Betyder det att undertecknad är en professionell skribent? Undertecknad är definitivt ingen journalist. Däremot ägnar jag mig åt både bloggande och artikelförfattande, och skriver dessutom akademiska texter, vilket till skillnad från de båda förstnämnda verksamheterna ingår i mitt egentliga yrke. Många andra bloggare tjänar emellertid pengar just på sitt bloggande, via annonser, vilket också är tidningarnas huvudsakliga inkomstkälla. Bloggarna är vi...

Huruvida den här bloggen skall räknas till den liberala bloggosfären är kanske oklart, men jag är uppenbarligen tillräckligt nära för att bli besviken på dess kulturkritik , som i mänga fall inte tycks kunna sträcka sig längre än till att uppröras över vad deras skattepengar går till. Denna inställning tycks särskilt vanlig hos personer som beskriver sig själva som libertarianer och i vissa fall hänvisas det till och med till den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand . Vad det i grunden handlar om är att konst- och kulturföremål uppfattas som varor sålda en marknad i kombination med ett i och för sig lovvärt anspråk på respekt för andra människors val. I kombination leder detta till slutsatsen att andra kan få konsumera vilken konst de vill och att man själv inte har rätt att ha synpunkter på detta så länge man inte behöver betala för det, vilket alltså är vad man hänvisar till när man inte gillar något konstverk. Det är emellertid lätt att ana att det ofta är mer som ligger bakom u...

Även om ingen riktigt håller reda på vad det är vi firar (någonting Gustav Vasa gjorde? Grundlagen som när Palme m.fl. skrotade den var den äldsta i gällande i världen? Nuvarande grundlagen?) så verkar firandet vara på väg att etablera sig som tradition. Festivalartade saker pågick hela dagen i Stockholms innerstad och folk bar omkring på utdelade gratisflaggor och mådde gott i det solsken som antagligen är huvudskälet till att gamle Hazelius en gång i tiden valde att fira Svenska flaggans dag just i början av juni. Nazisternas och deras motståndares schemalagda sammanstötningar i Vasastan kändes i sammanhanget tämligen marginella och jag förmodar att de i de flestas föreställningsvärd hamnade i skuggan av kvällens fotbollstittande, som ju här i landet uppmuntrar till betydligt mer nationella känslor än någonting som har med staten, politiken eller medborgerliga plikter att göra. Själv tillbringade jag eftermiddagen i skuggan i en villaträdgård i Täby och passade på att, i gamla vänner...

Tyvärr har jag inte på sistone haft särskilt mycket tid över för bloggandet. Jag är i slutfasen av arbetet med min doktorsavhandling och då blir det lätt så. Idag tänkte jag dock ta mig lite tid att kommentera svensk kulturpolitik, nu när kulturministern bestämt sig för att ta sig an mediapolitiken. Som torde ha framgått anser jag att kulturpolitiken - inklusive mediapolitiken - lider av ett legitimitetsproblem. Detta är särskilt tydligt på det mediapolitiska området där det börjar bli allt tydligare att public service via SVT är ett system som byggts upp under förhållanden som inte längre föreligger. Allting tyder emellertid på att svenska folket fortfarande stödjer public service som koncept. Vill man försvara verksamheten är det alltså helt rätt att som kulturministern utreda hur det kan anpassas efter en situation där färre och färre människor faktiskt tittar på SVT och där andra kanaler tar en allt större del av marknaden. Det skall bli intressant att se om man lyckas hitta en ny ...