Akademiska synpunkter

Något man lätt lägger märke till när man som jag skriver om svenska politiska förhållanden på engelska är hur översättningsproblematik ofta får politiska dimensioner. Ta till exempel ordet ”samhälle”. I svensk officiell text används gärna denna term som samlingsbeteckning på den offentliga sektorns institutioner, i vissa sammanhang till och med synonymt med staten. Översätter man detta till engelska blir det märkliga tydligare och man kommer på sig själv med att skriva om att ”society” bör handha den ena eller den andra verksamheten. I engelskan står ju ”society” i motsats till staten. Så icke i Sverige. I en verkligt ordagrann översättning borde man rent av skriva ”the society” i bestämd form, eller kanske till och med ”the Society” (stor bokstav eftersom det syftar på en specifik entitet), som i ”It is the Society’s responsibility to distribute the culture to the people”, vilket ju närmast börjar låta som något av de uttalanden som konspirationsteoretiker då och då tillskrivit jesuit...

Regeringens språkproposition är ett synnerligen intressant fenomen. Hittills har debatten fokuserat främst på det faktum att regeringen inte följer språkkommissionens förslag att lagstifta om svenska språkets ställning i Sverige. Betydligt färre verkar ha uppfattat inkonsekvensen i att regeringen samtidigt som man hävdar att premiering av svenskan utestänger människor med andra modersmål (lyckligtvis) fortsätter att arbeta för försvaret av svenska språket. Verkligen anmärkningsvärt är att regeringen börjat uppmana myndigheterna att använda olika språk när de vänder sig till olika människor. Bland annat uppmärksammar man inte längre enbart minoritetsspråken (de ”nationella minoritetsspråken” vill säga, aldrig invandrarspråk) utan även olika sociolekter. Dessutom pratas det om könsspecifika skillnader. Det anmärkningsvärda är att en sådan språkpolitik enbart fokuserar på statens kontakter med medborgarna, inte på politiken som möte mellan olika medborgargrupper. Det är alltså inte den o...

Understreckaren Den lögnaktiga elitismens tillskyndare Rubriksättning är antagligen en intressant indikator på samhällsdebattens kategorisering av olika företeelser. Att Svenska Dagbladets rubriksättare väljer att rubricera av en artikel om den politiske tänkaren Leo Strauss med ”Den lögnaktiga elitismens tillskyndare” irriterade mig från början en smula, huvudsakligen för att rubriken är så mycket mera oreflekterat avståndstagande än artikeln. Samtidigt är rubriksättningen betydligt mer typisk för den svenska Leo Strauss-konceptionen och dess amerikanska motsvarigheter än vad själva artikeln är. Mer korrekt hade kanske varit att tala om ”Den lögnaktiga aristokratins tillskyndare”. Om min egen Strausstolkning är mera korrekt än antistraussianernas är skillnaden mera betydelsefull än vad den samtida begreppsanvändningen låter antyda. Strauss var i så fall en tänkare som visserligen rekommenderade att en upplyst styrande elit inte bör säga sanningen till sina undersåtar (en för ett s...

En bekant till mig konstaterade nyligen att det är intressant att det i dagarna är vi svenskar som ärutsatta för fördomar och sammanblandningar. I vanliga fall är det vi som utan urskiljning talar om "mellanöstern" och "muslimer". Nu verkar det istället vara vi som utsätts för protesterna mot Jyllandspostens och "danskarnas" dumheter, kanske därför att alla inte bryr sig om att hålla isär små skandinaviska länder. Mer allvarligt är kanske hur få som bryr sig om att upprätthälla skillnaden mellan att stödja en företeelse och att inte vilja förbjuda dem. Detta gäller både västeuropeiska tidningar som ägnar sig åt att återpublicera Jyllandspostens visuella förolämpningar och alla de protestgrupper som omedelbart kräver att regeringen skall inskrida. Vad hände med den journalistiska självregleringen? Det här elendet borde givetvis aldrig ha kommit i tryck. Ändå är det statens skyldighet att försvara tryckfriheten även när det som publiceras är förkastligt. Min...

I första världskrigets efterdyningar publicerades en bok som snabbt skulle få spridning över hela Europa, en analys av den västerländska civilisationens historiska läge och framtidsutsikter. Författaren hette Oswald Spengler och boken Västerlandet undergång . Författaren som dittills varit verksam som gymnasielärare, uppvisade en omfattande bildning och en tendens till ofta halsbrytande jämförelser mellan de mest skiftande länder och tidsåldrar. Hans tes var att världshistorien som sådan saknar riktning och att alla försök att betrakta den som en utveckling från längre kulturformer till högre var dömda att misslyckas. Istället var all mänsklig framgång resultatet av ett fåtal historiska högkulturer som till exempel den grekisk-romerska, den indiska, den kinesiska, den egyptiska och den västerländska. Dessa var inte bara åtskilda i tiden och rummet utan även av att skillnaderna i mentalitet mellan dem gjorde det i det närmaste omöjligt att kommunicera över kulturgränserna. Även till syn...