Vad innebär det att vara svensk? Många skulle säga att detta inte är en politisk fråga. Andra skulle säga att den generella tendensen att känna större solidaritet med människor man identifierar sig med gör det synnerligen relevant för politiker att hålla sig medvetna både om hur de själva och deras medvetande ser på sin egen och andras identitet. Ytterligare andra skulle säga att det är identitetsfrågorna som är de centrala politiska frågorna i vår tid.
Under de senaste femtio åren har svensk identitet i mycket hög grad identifierats med välfärdsstaten, moderniteten och det så kallade folkhemmet. Under samma tidsperiod har Socialdemokratiska Arbetarpartiet mer eller mindre framgångsrikt försökt bli identifierat med denna form av svenskhet. Det är tämligen uppenbart att de själva identifierar sig med den. Statsministern anklagade för en tid sedan (i en TV-sänd debatt) den samlade borgerligheten för att vilja införa en amerikansk modell medan han själv sade sig stå för det svenska folkhemmet. Diskursen är med andra ord nationell i lika hög grad som ideologisk och svenskhet uppenbarligen att definiera i kontrast mot amerikanskhet. Ändå är detta en form av självbild som börjat krackelera. Den svenska identiteten börjar bli allt mindre entydig och föreställningen om ett homogent samhälle ter sig som allt mer orimlig, och kanske inte ens som önskvärd. Skälen till detta är flera och processen är på intet sätt unik för Sverige.
En första utmaning mot det isolerade folkhemmet som kärnan i en svensk identitet gjordes redan under den förra borgerliga regeringen i början av nittiotalet. Då var det visionen om det enade Europa som utgjorde alternativet och mer eller mindre uttalade försök gjordes i flesta sammanhang av regeringsföreträdare att föra ut en Sverigebild där landet utgjorde en del av en större Europeisk familj snarare än den isolerade men förebildliga entitet som det i internationella konflikter ständigt neutrala folkhemmet hade utgjort. Nu verkar vinden emellertid ha vänt och såväl svenskarna som deras regering visar en tydlig ovilja mot att identifiera sig med en större europeisk gemenskap.
Sett ur ett kulturhistoriskt perspektiv finns det emellertid även andra utmaningar mot föreställningen om ett homogent Sverige: identiteter som ur ett smalt svenskt perspektiv framstår som mer subkulturella, men som med ett vidare perspektiv visar sig förekomma åtminstone i alla västerländska stater och i viss utsträckning även i andra sammanhang. De främsta av dessa torde vara den ökande betydelsen av identitetspolitik baserad på sexualitet, kön, religion och etniska gemenskaper. Den senare frågan delvis ett resultat av att människor början förflytta sig över jordklotet i allt högre grad. Varje nationalstats etniska majoritet får därmed än svårare att framstå som den enda etniciteten i nationen. Hela 1800-talets omfattande kulturella integrationsarbete verkar därmed i viss mån åter otillräckligt.
Samtidigt stiger de sexual- och familjepolitiska frågorna upp på dagordningen igen, delvis tillsammans med att de traditionella religionernas företrädare återigen försöker hävda sin politiska betydelse. I USA drivs sexualpolitisk restriktivitet som politisk fråga med ökad framgång av en väckelsekristen president. I Europa hävdar en kristdemokratisk höger kristendomen som central för Europas identitet samtidigt som Europaparlamentet protesterar högljutt då en kommissionskandidat ens nämner att han privat (ej politiskt) stödjer katolska kyrkans traditionella syn på familjen. Det är nämligen inte bara för de konservativa som dessa frågor är viktiga. Även feminismen och de sexuella minoriteternas företrädare är ytterst närvarande i politiken. Oavsett ståndpunkt kan vi alltså konstatera att dessa frågor är ytterst brännande för närvarande.
Kan det vara så att nästa val kommer att avgöras över andra frågor än de traditionellt blockdelande. Ingenting tyder på att blocken som sådana kommer att överges. Däremot kanske de kan komma att få en ny betydelse i framtiden. Så har skett vid olika tillfällen i historien, tilll i uppdelningen mellan demokrater och republikaner i USA eller mellan tories och whigs i Storbritannien. Det kan hända i Sverige också.
Under de senaste femtio åren har svensk identitet i mycket hög grad identifierats med välfärdsstaten, moderniteten och det så kallade folkhemmet. Under samma tidsperiod har Socialdemokratiska Arbetarpartiet mer eller mindre framgångsrikt försökt bli identifierat med denna form av svenskhet. Det är tämligen uppenbart att de själva identifierar sig med den. Statsministern anklagade för en tid sedan (i en TV-sänd debatt) den samlade borgerligheten för att vilja införa en amerikansk modell medan han själv sade sig stå för det svenska folkhemmet. Diskursen är med andra ord nationell i lika hög grad som ideologisk och svenskhet uppenbarligen att definiera i kontrast mot amerikanskhet. Ändå är detta en form av självbild som börjat krackelera. Den svenska identiteten börjar bli allt mindre entydig och föreställningen om ett homogent samhälle ter sig som allt mer orimlig, och kanske inte ens som önskvärd. Skälen till detta är flera och processen är på intet sätt unik för Sverige.
En första utmaning mot det isolerade folkhemmet som kärnan i en svensk identitet gjordes redan under den förra borgerliga regeringen i början av nittiotalet. Då var det visionen om det enade Europa som utgjorde alternativet och mer eller mindre uttalade försök gjordes i flesta sammanhang av regeringsföreträdare att föra ut en Sverigebild där landet utgjorde en del av en större Europeisk familj snarare än den isolerade men förebildliga entitet som det i internationella konflikter ständigt neutrala folkhemmet hade utgjort. Nu verkar vinden emellertid ha vänt och såväl svenskarna som deras regering visar en tydlig ovilja mot att identifiera sig med en större europeisk gemenskap.
Sett ur ett kulturhistoriskt perspektiv finns det emellertid även andra utmaningar mot föreställningen om ett homogent Sverige: identiteter som ur ett smalt svenskt perspektiv framstår som mer subkulturella, men som med ett vidare perspektiv visar sig förekomma åtminstone i alla västerländska stater och i viss utsträckning även i andra sammanhang. De främsta av dessa torde vara den ökande betydelsen av identitetspolitik baserad på sexualitet, kön, religion och etniska gemenskaper. Den senare frågan delvis ett resultat av att människor början förflytta sig över jordklotet i allt högre grad. Varje nationalstats etniska majoritet får därmed än svårare att framstå som den enda etniciteten i nationen. Hela 1800-talets omfattande kulturella integrationsarbete verkar därmed i viss mån åter otillräckligt.
Samtidigt stiger de sexual- och familjepolitiska frågorna upp på dagordningen igen, delvis tillsammans med att de traditionella religionernas företrädare återigen försöker hävda sin politiska betydelse. I USA drivs sexualpolitisk restriktivitet som politisk fråga med ökad framgång av en väckelsekristen president. I Europa hävdar en kristdemokratisk höger kristendomen som central för Europas identitet samtidigt som Europaparlamentet protesterar högljutt då en kommissionskandidat ens nämner att han privat (ej politiskt) stödjer katolska kyrkans traditionella syn på familjen. Det är nämligen inte bara för de konservativa som dessa frågor är viktiga. Även feminismen och de sexuella minoriteternas företrädare är ytterst närvarande i politiken. Oavsett ståndpunkt kan vi alltså konstatera att dessa frågor är ytterst brännande för närvarande.
Kan det vara så att nästa val kommer att avgöras över andra frågor än de traditionellt blockdelande. Ingenting tyder på att blocken som sådana kommer att överges. Däremot kanske de kan komma att få en ny betydelse i framtiden. Så har skett vid olika tillfällen i historien, tilll i uppdelningen mellan demokrater och republikaner i USA eller mellan tories och whigs i Storbritannien. Det kan hända i Sverige också.
Kommentarer