Fortsätt till huvudinnehåll

Nationer före nationalismen

Under strecket i SvD 20 augusti 2004.

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_8001976.asp

En gång i tiden var det populärt att hävda att nationer som Sverige och Danmark helt enkelt alltid hade existerat. De flesta nationer hade i och för sig varit både splittrade och underkuvade under stora delar av sin historia, men detta ändrade inte det fundamentala faktum att svenskarna alltid hade varit svenskar, även då de förtrycktes av danskar. Sedan några decennier tillbaka har i stora drag den motsatta ståndpunkten blivit en etablerad sanning, åtminstone i den akademiska världen: nationalstater anses knappast ha existerat före 1800-talet. Istället ses de som ett särdrag för den moderna perioden, vilket också innebär att de i den postmoderna epoken mycket väl kan komma att ersättas av andra strukturer, som till exempel övernationella gemenskaper. Detta är vad som kallas den modernistiska teorin om nationalism,


[...]

En av de få ledande akademiker som på senare år vågat utmana den modernistiska ortodoxin är den engelske nationalismteoretikern Anthony D. Smith, numera Reader in Sociology vid London School of Economic and Political Sciences, och en gång student hos Ernest Gellner, en av den modernistiska skolans grundare och främsta teoretiker. Vad Smith utmanar är emellertid inte modernisternas påstående om nationalismens uppkomst kring sekelskiftet 1800. Snarare försöker han tränga bortom motsättningen mellan modernism och primordialism. Vad han hävdar är snarast att nationalism och nationalstater visserligen är nya företeelser, men att nationer ändå tenderar att ha rötter som tränger längre tillbaka.


[...]

Enligt Smith var de nya enhetskulturerna emellertid inte etniskt neutrala utan formades med utgångspunkt i de traditioner och den kultur som redan existerande hos en kulturell grupp som varit central i en äldre förnationell statsbildning, eller som tagit makten genom en nationell enhetsrörelse. Särskilt besvärligt blev detta i stater där en etnisk grupp tidigare härskat över en befolkning med helt annan grupptillhörighet. Så var t.ex. fallet i Ungern, där bara strax under hälften av den totala befolkningen i Habsburgmonarkins Ungern verkligen talade magyariska vid 1900-talets början, och detta trots att regeringen då redan under flera årtionden aktivt försökt förhindra bildandet av nationella minoriteter inom det egna territoriet. Först efter att kartan ritats om efter Första världskriget, med betydande landförluster för Ungern som följd, kunde en stat med magyarisk majoritet bildas. Än mer traumatiskt blev upprättandet av en nationalstat i Turkiet, där armenier, kurder och andra inte längre kunde fortsätta existera på det sätt som de tidigare gjort..


[...]

Betydligt lättare var övergången i de stater där minoriteterna språkligt och på annat sätt befann sig tillräckligt nära kärnan för att kunna assimileras, så som skett i Frankrike och Tyskland. Inte heller i dessa fall kan övergången emellertid sägas ha skett särskilt problemfritt: Sydtysklands katoliker var visserligen välkomna i hohenzollrarnas nya Tyskland, men detta förändrade inte det faktum att preussarnas kultur skulle sätta en tydligare prägel på den nya nationen. Inte ens Frankrikes eller USA:s ”civila” nationalismer frias helt från ursprunget i en etnisk kärngrupp: Frankrike byggdes i högre grad på det språk och den kultur som rådde i Paris än på de traditioner som kunde ha hämtats från provinserna, medan amerikansk kultur och amerikanska institutioner har sitt ursprung bland de vita anglosaxiska protestanter som en gång grundade USA, inte bland indianer eller afroamerikaner. Att andra grupper sedan uppmuntrats att låta sig assimileras av de statsbärande gemenskaperna ändrar inte det faktum att även detta slags nationalism har en kulturell kärna lånad från en äldre tradition. Tvärtom visar det att nationalismen uppträder i olika former på olika platser. Enligt Smith kan det till och med vara så att dessa olikheter lättare låter sig förklaras utifrån redan existerande olikheter i de äldre gemenskaperna än – som modernisterna menar – med utgångspunkt i de strukturer som nationalismen genererat.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…