Fortsätt till huvudinnehåll

Så definierar staten sina medborgare

Under strecket i SvD 26/5 2003

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_5634015.asp

Att termen nationalstat i de flesta västerländska språk är ett sammansatt ord är knappast någon slump. Redan från början har fenomenet haft sin grund i två helt skilda sammanhang: ett relaterat till nationen som kulturell gemenskap på det känslomässiga planet och ett annat relaterat till staten som suverän innehavare av våldsmonopolet inom ett klart avgränsat territorium. I inget av fallen är nationalstaten emellertid enbart en territoriell enhet. Samtidigt utgör den nämligen en enhet där enskilda människor mer eller mindre frivilligt ingår som medlemmar. Eftersom nationalstatens båda sidor är så pass olika är det långt ifrån självklart att det kulturella och det juridiska medborgarskapet sammanfaller. Tvärtom kan nationalstatens uppkomst och vidmakthållande i stora drag beskrivas som en ständigt pågående kamp för att hålla dem samstämmiga.


Före revolutionen hade definitionen av de franska undersåtarna varit tämligen ad hoc, och dessutom nästan helt saknat ideologisk betydelse. I och med att medborgarskapet upphöjdes till att bilda den ideologiska grunden för en republikansk gemenskap blev frågan däremot av avgörande politisk betydelse.


Den medborgarskapslagstiftning som kom till stånd under den jakobinska perioden skulle å andra sidan främst bli en produkt av de konflikter som just då dominerade den politiska agendan. Det högst prioriterade kravet på den nya lagstiftningen blev därför oron för att inkludera illojala individer. Samtidigt såg man gärna att även fransmän drivna i exil förblev underordnade fransk lag. Resultatet blev en synnerligen restriktiv lagstiftning som för första gången i modern tid renodlade principen om jus sanguinis, medborgarskap förbehållet barn till medborgare – oavsett födelse- och bostadsort. Ett annat skäl till detta var att man uppfattade ett territoriellt medborgarskap som en kvarleva från feodalismen. Nationen tillhörde man inte på grund av att man råkade födas inom en viss furstes territorium, utan därför att man hade en viss härstamning; det var folket som skulle äga staten, inte tvärtom.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…