Akademiska synpunkter

Om en klassiker är en bok som läses av generation efter generation, som fortsätter att vara närvarande i kulturen så torde Frans G. Bengtssons Röde orm vara en av 1900-talets svenska klassiker. Detta trots att såväl boken som dess författare på många sätt befann sig utanför huvudströmningarna i svensk 1900-talslitteratur. Som man kan läsa t.ex. i bokförlaget Stolpes nyutkomna antologi om Bengtsson tog han uttalat avstånd från så väl modernistisk litteratur som från  den samtida kritiska historieforskningen. Bengtssons essäer och övriga skrivande berör ofta svunna tider och grundar sig i en mycket bred historisk bildning. Detta märks inte minst i Röde orm, där flera episoder är tydligt inspirerade av den isländska sagalitteraturen och medeltida krönikor. En av de berättelser som berättas i hans skildring av Harald Blåtands julgille baserar sig t.ex. direkt på en episod i Jomsvikingasagan, och framstår närmast som en kärleksfull satir av den samma. På samma sätt möter man andra pe...

Ibland kan det vara intressant att läsa sådant man skrivit för många år sedan. Nyligen läste jag om mitt kapitel till en antologi som Riksantikvarieämbetet gav ut 2013: “ Vilka är nationen? Om kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället. ” Om jag inte mins helt fel hade jag skrivit texten åtminstone ett par år tidigare. Den utgör ett slags försök att sammanfatta hur jag då såg på svenskt förhållande till historien, och på kulturarvspolitik. Den landar i ett pluralistiskt och liberalt, närmast postnationellt synsätt, samtidigt som jag betonar behovet av de statliga institutionerna som neutrala förmedlare av kunskap, som ett korrektiv mot den flodvåg av “alternativa fakta” som redan då hade börjat visa sig. I denna neutralitet inkluderar jag då inte minst att möjliggöra ett möte med kultur från andra tider och andra delar av världen utan att de tillrättaläggs för att passa den svenska samtiden.  “Men hur är det med kulturminnesvården? Det arv som den är satt att förvalta ä...

Den svenska debatten om humaniora och fristående kurser får mig att fundera på vad som egentligen är det viktigaste för att ett universitet ska kunna vara den svåröverträffade utbildnings- och forskningsinstitution som det kan vara. När jag själv var student (över 200 gamla studiepoäng fristående kurser /över 300ECTS av totalt över 400 gamla stp /600 ECTS) tillbringade jag mer tid på bibliotek, kafféer och studentföreningar än i seminarier och föreläsningar. Långa diskussioner om Wittgenstein, konstitutionell teori och mycket annat, enskild läsning på biblioteket. Det betyder inte att undervisningen var oviktig. Tvärtom om var det helt centralt att man fick träffa och lyssna till aktiva forskare. Tillsammans med den kurslitteratur som de hade valt ut var detta den viktigaste inputen. Poängen är snarare att den informationen sedan behövde bearbetas och internaliseras, och det skedde främst utanför den organiserade undervisningen. Allt detta är ett väldigt traditionellt studentliv som åt...

Precis före jul tillsatte regeringen en utredning för att ta fram vad man beskriver som en svensk kulturkanon. För en kulturpolitisk forskare är detta en ganska intressant åtgärd, inte minst eftersom den bryter med mycket av de senaste femtio årens kulturpolitik. Ännu mer intressanta är kanske alla de förhoppningar och farhågor som knutits till idén de senaste åren. För det första är det inte helt klart hur man ska uppfatta begreppet kanon i det här sammanhanget. Historiskt har begreppet en bakgrund i de judisk-kristna kanoniska skrifter som finns i Bibeln, en kanon som sammanställdes av både nya och ibland mycket gamla texter framförallt under romersk tid. Det finns emellertid också en litterär kanon. Enligt egyptologen Jan Assmann uppstod tanken om en litterär kanon i en mening som liknar den moderna i Alexandria under århundradena före Kristi födelse, alltså parallellt med den judiska skriftkanon. Lärda började skilja på de grundläggande litterära verken och de senare verk som komme...

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li...

På Instagram har jag börjat följa ett konto med bilder på brutalistisk arkitektur. Den gör sig anmärkningsvärt väl på fotografier, i synnerhet när fotografen arbetar framgångsrikt med ljus och skugga. Jag kan också uppskatta det på film, och ibland till och med under besök i verkliga livet. Däremot vill jag helst inte bo eller arbeta ens i närheten av miljöer i den stilen. De ens delvis brutalistiska byggnader jag har haft i närmiljön har jag alltid avskytt. Kanske är detta typiskt för brutalistisk och liknande arkitektur, kanske till och med för vissa typer av modern - i mening trendig - arkitektur i allmänhet; den gör sig bra på bild, och som arkitektmodell, kanske till och med som resmål, men fungerar uselt som del i människors livsmiljö. (Eget foto, på vägen från arbetet 2008).