Allt detta är ett väldigt traditionellt studentliv som åtminstone delvis hade kunnat kännas igen av studenter hundra år tidigare. Universiteten är en av de mest framgångsrika institutionerna någonsin. De har till att vi de senaste 200 åren har bidragit till en vetenskaplig utveckling som har få motsvarigheter i mänsklighetens historia, och många universitet är äldre än de flesta nationalstater, inklusive de som de själva nu tillhör.
Nu har digitaliseringen förändrat mycket av detta. Biblioteket hanterar i första hand digitaliserad information, föreläsningar kan följas digitalt och samhället vänjs vid distansarbete. Just kortare kurser borde ha en enorm potential för distansutbildning, fortbildning och fördjupning (men politiken fokuserar istället på att studenter ska vara 19-25). På det hela taget tror jag inte att vi ska utgå ifrån att tanken om gigantiska massuniversitet som ger akademiska examina till halva befolkningen genom några års effektiv campusutbildning direkt efter gymnasiet har framtiden för sig.
Jag både tror och hoppas att det kan finnas utrymme för den traditionella typen av universitetscampus i framtiden, men också för andra modeller. När jag själv studerade var det inte ovanligt att det fanns en viss åldersblandning i studentgruppen. Kortare kurser med lärandet främst sker enskilt och i självorganiserade studiegrupper fungerar ganska väl för vuxna som vill återuppta (eller påbörja) studierna efter att ha arbetat i att antal år, och kanske parallellt med deltidsarbete. Viss undervisning fungerar väl på Zoom och även om lärandet går bättre om man träffas ett antal gånger så innebär det att endast en begränsad del av vissa utbildningar behöver ske på campus. Kanske är det nu till sist realistiskt att halva befolkningen eller fler ska ha någon form av universitetsutbildning, men inte i massuniversitetets form, utan i form av kortare eller längre tillfällen till fördjupning vid olika tillfällen under livet, vare sig detta ger en eller flera examina, eller inga alls?
Vad innebär ett levande campus om studenterna på vissa utbildningar bara är där under några träffar per termin? Rimligen borde man kunna skapa en levande miljö ändå om man placerar forskning och mer studieintensiva kurser där. Det samma gäller rimligen forskningen. Numera arbetar forskare i transnationella nätverk som i praktiken kan bli ganska oberoende av universitetet som institution, och i många discipliner är det inte ovanligt att forskare arbetar åtminstone en del av tiden på distans från den institution där de är anställda. Samtidigt måste vi finna nya modeller för att skapa en levande akademisk miljö som kan inspirera forskarna.
Campus är en plats och ett socialt sammanhang. Också bibliotek är platser för studier och fysiska boksamlingar lika mycket som institutioner för informationsförmedling. Allt detta ingår i universitetet som plats för utbildning och forskning. När de nu förändras måste vi tänka på vad som är vitalt och vad som kan väljas bort utan att skada miljön. Lärare som är aktiva forskare? Forskare som är aktiva lärare? Fysiska bibliotek? Caféer? Studentföreningar? Undervisning på campus? Forskare som arbetar på campus? Forskare som möts på campus? Kan man tänka sig ett universitet utan campus? Fullständigt vitala frågor som det just nu tänks alldeles för smalt kring. Personligen tror jag att själva mötet kring forskning, lärande och reflektion, mellan forskare och studenter, är det avgörande, och att detta förutsätter en kombination av möten på en fysisk plats och möjlighet till arbetsro och diskussion.
Kommentarer