Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Visar inlägg från januari, 2013

Grundläggande frågor kring värdering av kulturarv

För några år sen var jag inbjuden att tala på ett seminarium på Riksantikvarieämbetet där vi diskuterade uppgiften att som myndighet välja ut, bevara och levandegöra ett nationellt kulturarv. Ett av resultaten av diskussionen var antologin I valet och kvalet. Grundläggande värdering och urval av kulturarv, där jag och några andra skribenter på olika sätt försöker närma oss frågan. Själv skriver jag under rubriken Vilka är nationen? Om kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället.

"Sveriges historia är dess konungars" lär Erik Gustav Geijer ha sagt. Han skrev också Svenska folkets historia (1832). Redan här kan man ana två skilda sätt att definiera vad som menas med en nation, i det här fallet Sverige. Definieras den – som i titeln – av folket som etnisk eller politisk gemenskap, eller – som i citatet – av sin relation till kronan, dvs. till staten? Historia är inte bara ett ämne utan också en fråga om berättelser – historier – som ger mening åt tillvaron och legiti…

Serafers drömmar

Så har jag till sist läst ut Ola Wikanders fantasyroman Serafers drömmar. Det är en berättelse om svåra val och förändring. Världsbeskrivningen har någonting drömmande över sig. Kanske kommer sig detta av att Wikander blandar inslag och ord från olika tider och språk. Världen tycks vara något slags 1700-tal blandat med modern teknologi, astrologi, angeologi och alkemi. Också språket blandar in begrepp och citat från allt från grekiska och sanskrit till modern populärkultur, på ett sätt som jag börjar tro är typiskt wikanderskt. Samtidigt vet jag att detta är något som stör somliga, inblandningen av referenser till vår egen historia och blandningen av tekniknivåer bryter mot fantasyns konvention om att bygga en konsekvent värld. Wikander säger själv att han fokuserar på berättelsen snarare än på världen. Världen är uppbyggd för att ställa romanfingurerna inför olika situationer; det är inte romanfigurerna som är där för att visa upp världen. Detta är heller ingenting nytt i litteratur…

En mosaik av mening: Om studieförbund och civilsamhälle

I senaste numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift recenserar jag Johan von Essens och Gunnar Sundgrens antologi om studieförbundens utveckling som organisationer i det civila samhällhet.

Sammantaget ger antologin [...] ett grundligt intryck samtidigt som läsningen hela tiden öppnar för nya frågor, och därmed för ny forskning och reflektion. Till dess stora förtjänster hör att den erbjuder en jämförande diskussion om utvecklingen i samtliga studieförbund (möjligen med undantag för Kulturens Bildningsverksamhet som tillkom under projektets gång). Paradoxalt nog tycks studieförbunden bli alltmer reglerade och marknadsorienterade, men också alltmer frikoplade från de organisationer som en gång grundade dem, samtidigt som verksamheten blir alltmer fokuserad på lärande som en väg till personlig utveckling, något som länge har ansetts definierande för bildning.

Centerkrisen och folkrörelsen

Följer med intresse den ideologiska krisen i Centerpartiet, ett parti som en gång var en folkrörelse med över 20 procent av väljarkåren bakom sig. Idag oroar man sig för att förlora sina platser i riksdagen. Att vara en folkrörelse innebär emellertid mer än att ha en bred väljarbas. Enligt Annie Lööfs kritiker har man frångått folkrörelseformen genom att presentera ett idéprogram utan att först förankra det. Enligt andra straffas Centerpartiet och Centerledningen för att de för en idédebatt i offentligheten. I en tid då de flesta politiska partier satsar på pragmatism med ögonen på marginalväljarna kräver det onekligen ett visst mod att istället diskutera idéer och vart man vill föra samhället (sedan är det naturligtvis också medlemmarnas och väljarnas rätt att säga vad de tycker om dessa idéer, kanske är det så att de traditionella Centerväljarna inte gillar det tilltänkta nya budskapet, medan de ideologiska libertarianerna inte litar på att Centern, eller Annie Lööf, kommer att håll…