torsdag, januari 31, 2013

Grundläggande frågor kring värdering av kulturarv

För några år sen var jag inbjuden att tala på ett seminarium på Riksantikvarieämbetet där vi diskuterade uppgiften att som myndighet välja ut, bevara och levandegöra ett nationellt kulturarv. Ett av resultaten av diskussionen var antologin I valet och kvalet. Grundläggande värdering och urval av kulturarv, där jag och några andra skribenter på olika sätt försöker närma oss frågan. Själv skriver jag under rubriken Vilka är nationen? Om kulturarvet, staten, nationen och det civila samhället.

"Sveriges historia är dess konungars" lär Erik Gustav Geijer ha sagt. Han skrev också Svenska folkets historia (1832). Redan här kan man ana två skilda sätt att definiera vad som menas med en nation, i det här fallet Sverige. Definieras den – som i titeln – av folket som etnisk eller politisk gemenskap, eller – som i citatet – av sin relation till kronan, dvs. till staten? Historia är inte bara ett ämne utan också en fråga om berättelser – historier – som ger mening åt tillvaron och legitimitet till den rådande ordningen (eller till något alternativ till denna). Den nationella historien bidrar till att definiera nationen, vilka som ingår i den, och därmed också vilka som har rätt att företräda och styra den. Liksom andra berättelser med sanningsanspråk har historien ett behov av materiella belägg. Berättelser förankras genom förekomsten av materiella ting som belägger dem vetenskapligt, men kanske framför allt symboliskt. Till dessa belägg hör det materiella kulturarv som staten, inte minst just därför, har tagit på sig att skydda genom kulturarvslagstiftningen och genom olika myndigheters arbete. Nationalstatens anspråk på att ensam företräda nationen har emellertid aldrig varit utan utmanare. Även andra aktörer har haft roller att spela i konstruktionen av såväl nationen som kulturarvet. 

Det är om sådana relationer, processer och föreställningar som denna essä handlar. Min tanke är att diskutera vad en nation är, både som identitet och som medborgarkollektiv, hur den svenska kulturmiljövården har vuxit fram i förhållande till sådana syften och föreställningar, samt hur en demokratiskt ansvarsfull uppgift för den skulle kunna se ut i en stat som erkänner att dess medborgare inte utgör en homogen grupp, vare sig i fråga om kultur eller härkomst, eller ens i fråga om sin syn på statens historia. Det handlar, som jag ska försöka visa, mer om att ta sig fram på minerad mark än om att finna den enda eller sanna lösningen, men också om att därigenom kunna bidra på ett konstruktivt sätt till det demokratiska och vetenskapliga samtalet. 

[... De kulturarvsbevarande m]yndigheterna [kan] fullgöra sin uppgift att bevara och tillgängliggöra de delar av kulturarvet som de ansvarar för på ett opartiskt sätt som möjliggör för allmänheten att dels möta fler och mer skilda berättelser, inklusive de som berättats i det förgångna, och dels att ha tillgång till källorna för att därmed kunna hålla en kritisk distans till de berättelser som möter dem i en allt mer pluralistisk värld, inte minst till de berättelser som de själva producerar med utgångspunkt i de källor som står dem till buds. Det innebär att man överlåter en stor del av själva berättandet till andra aktörer, till det civila samhället och till enskilda aktörer som akademiker och författare, men också till den historieproducerande allmänheten."

Boken finns att beställa här och kan laddas ned gratis här.

måndag, januari 28, 2013

Serafers drömmar

Så har jag till sist läst ut Ola Wikanders fantasyroman Serafers drömmar. Det är en berättelse om svåra val och förändring. Världsbeskrivningen har någonting drömmande över sig. Kanske kommer sig detta av att Wikander blandar inslag och ord från olika tider och språk. Världen tycks vara något slags 1700-tal blandat med modern teknologi, astrologi, angeologi och alkemi. Också språket blandar in begrepp och citat från allt från grekiska och sanskrit till modern populärkultur, på ett sätt som jag börjar tro är typiskt wikanderskt. Samtidigt vet jag att detta är något som stör somliga, inblandningen av referenser till vår egen historia och blandningen av tekniknivåer bryter mot fantasyns konvention om att bygga en konsekvent värld. Wikander säger själv att han fokuserar på berättelsen snarare än på världen. Världen är uppbyggd för att ställa romanfingurerna inför olika situationer; det är inte romanfigurerna som är där för att visa upp världen. Detta är heller ingenting nytt i litteraturhistorien, snarare ett normaltillstånd, även om den drömmande effekt som blandandet ger här är mer ovanlig, och någonting som jag själv definitivt uppskattar.

Den drömvärld som Wikander bygger är heller ingen trevlig dröm. Kungariket präglas av paranoia och en allerstädes närvarande övervakningsapparat. Vi får ständigt upprepat för oss att hela mänsklighetens öde hänger på detta rikes överlevnad och seger, därför kan inga medel avvisas när det handlar om att göra det nödvändiga. Samtidigt finns också andra starka temata som framtidens förutsägande och svåruttydlighet (tätt sammanvävt med tron på den egna statens nödvändighet), eller tanken på en övermänniska i Nietzsches mening, en tanke som Wikander dock inte verkar hysa någon större sympati för. Vid sidan av idén om övervakningsstaten är den om mänsklighetens undergång nog den idé i samtiden som texten främst präglas av, här utvecklad och distansierad med hjälp av äldre varianter som astrologisk förutsägelse och den sista människan.

Finns det något som jag inte riktigt vet om jag gillar med boken så är det att det huvudpersonens tendens att lita på fel personer. Visserligen befinner han sig i en lojalitetspräglad miljö och det handlar om svårigheten i att omvärdera vänner och lojaliteter. Men det är ändå svårt att som läsare inte tycka att han borde genomskåda vissa personer tidigare än han gör. Åtminstone tycker jag inte hittills att det stämmer särskilt väl överens med hans övriga personlighet, men det hindrar inte att hans personliga utveckling fortfarande kommer att kunna vara intressant i nästa bok. Detta är nämligen just vad berättelsen i hög grad kretsar kring; personlig utveckling, eller snarare förändring. "Det är i mörkret som vi förändras", som en av romanpersonerna uttrycker det, men även om alla prövas och förändras som ett resultat av detta är det inte självklart att alla kommer ur sitt inre mörker som bättre människor.

fredag, januari 25, 2013

En mosaik av mening: Om studieförbund och civilsamhälle

I senaste numret av Nordisk kulturpolitisk tidskrift recenserar jag Johan von Essens och Gunnar Sundgrens antologi om studieförbundens utveckling som organisationer i det civila samhällhet.

Sammantaget ger antologin [...] ett grundligt intryck samtidigt som läsningen hela tiden öppnar för nya frågor, och därmed för ny forskning och reflektion. Till dess stora förtjänster hör att den erbjuder en jämförande diskussion om utvecklingen i samtliga studieförbund (möjligen med undantag för Kulturens Bildningsverksamhet som tillkom under projektets gång). Paradoxalt nog tycks studieförbunden bli alltmer reglerade och marknadsorienterade, men också alltmer frikoplade från de organisationer som en gång grundade dem, samtidigt som verksamheten blir alltmer fokuserad på lärande som en väg till personlig utveckling, något som länge har ansetts definierande för bildning.

måndag, januari 21, 2013

Centerkrisen och folkrörelsen

Följer med intresse den ideologiska krisen i Centerpartiet, ett parti som en gång var en folkrörelse med över 20 procent av väljarkåren bakom sig. Idag oroar man sig för att förlora sina platser i riksdagen. Att vara en folkrörelse innebär emellertid mer än att ha en bred väljarbas. Enligt Annie Lööfs kritiker har man frångått folkrörelseformen genom att presentera ett idéprogram utan att först förankra det. Enligt andra straffas Centerpartiet och Centerledningen för att de för en idédebatt i offentligheten. I en tid då de flesta politiska partier satsar på pragmatism med ögonen på marginalväljarna kräver det onekligen ett visst mod att istället diskutera idéer och vart man vill föra samhället (sedan är det naturligtvis också medlemmarnas och väljarnas rätt att säga vad de tycker om dessa idéer, kanske är det så att de traditionella Centerväljarna inte gillar det tilltänkta nya budskapet, medan de ideologiska libertarianerna inte litar på att Centern, eller Annie Lööf, kommer att hålla fast vid idéerna när det blåser kallt).

Ser man till hur folkrörelsepartierna har vuxit fram historiskt sett finns det emellertid ingen motsättning mellan folkrörelse och ideologi eller ideologisk debatt, snarare tvärtom. Folkrörelsepartierna förmådde rymma och rida ut åtskilliga ideologiska stridigheter. Folkrörelsepartiet som form handlar/handlade inte så mycket om enhetliga åsikter, eller ens om pragmatism i dagens mening, utan om ett sammanhang att diskutera i och en beslutsprocess för att avgöra var man slutligen skulle landa. Historiskt sett har nya ideologiska strömningar ofta lanserats i tidskrifter och organisationer mer eller mindre knutna till partierna, och ledande politiker har ofta varit ideologiskt drivna, ofta med lite olika inriktning. Centerns företrädare Bondeförbundet hade en lång tradition av decentralism och motstånd mot regleringar. Att som Hanna Wagenius försöka övertyga en samhällsgrupp om en idériktning torde ligga betydligt mer i linje med hur folkrörelsepartier brukade agera än att undvika idéer för att locka marginalväljare.

Idag förs den ideologiska debatten ofta i andra fora; på nätet, i tankesmedjor, etc. Partierna tycks drivas alltmer professionellt och specialisera sig på praktisk politik. I ett samhälle där politiken har relativt mycket makt och där den demokratiska processen tidigare har förankrats delvis via folkrörelserna innebär detta nya utmaningar. Vill partierna vara framåtblickande rörelser måste de hitta nya sätt att knyta an till både gräsrötter och idédiskussion, för att inte tala om idéer diskuterade av gräsrötter i en tid nya möjligheter öppnar sig för ickepolitiker att agera politiskt utan partier. Att försöka staka ut den ideologiska riktningen bakom lyckta dörrar är då knappast ett gott alternativ. Centerpartiet tycks just nu inte särskilt framgångsrika i att samtidigt föra en öppen diskussion och vinna brett stöd, medan t.ex. socialdemokraternas interna motsättningar kring vinst i välfärden verkar kunna hanteras mer framgångsrikt. Samtidigt är det påtagligt att journalistiska kommentatorer ofta är en av de grupper som har svårast att se politiken som någonting mer än en jakt på nästa väljarundersökning, samtidigt som man gärna är nostalgisk över de gamla folkrörelserna.

(Bild: Den av enbart bondeförbundare bestående regeringen Persson-Bramstorp i sammanträde med Gustav V).