måndag, september 24, 2012

Putnam och multikulturalismen

Jag läste på engelska Wikipedias artikel om "multiculturalism" att Robert Putnam har visat att mångkultur och invandring leder till minskade förtroendenivåer i samhället. En av referenserna är dessutom tidskriften Scandinavian Political Science (Vol. 30 – No. 2, 2007). Detta verkade märkligt. Det visar sig mycker riktigt att vad han säger är någonting delvis mycket annorlunda.

Dels finns ett antal possitiva effekter som har samband med invandring:
  • Creativity in general seems to be enhanced by immigration and diversity (Simonton 1999). Throughout history, for example, immigrants have accounted for three to four times as many of America’s Nobel Laureates, National Academy of Science members, Academy Award film directors and winners of Kennedy Center awards in the performing arts as nativeborn Americans [...].
  • Immigration is generally associated with more rapid economic growth [...].
  • In advanced countries with aging populations, immigration is important to help offset the impending fiscal effects of the retirement of the babyboom generation [...].
  • New research from the World Bank has highlighted yet another benefit from immigration, one of special relevance to the Nordic countries that have long played a disproportionate role on issues of global development. This new research suggests that immigration from the global South to the richer North greatly enhances development in the South, partly because of remittances from immigrants to their families back home and partly because of the transfer of technology and new ideas through immigrant networks. So powerful is this effect that despite ‘brain drain’ costs, increasing annual northward immigration by only three percentage points might produce net benefits greater than meeting all our national targets for development assistance plus cancelling all Third World debt plus abolishing all barriers to Third World trade (World Bank 2005; Pritchett 2006) [...].
Etc. Men så till relationen till förtroende: 
  • Ethnic diversity will increase substantially in virtually all modern societies over the next several decades, in part because of immigration. Increased immigration and diversity are not only inevitable, but over the long run they are also desirable. Ethnic diversity is, on balance, an important social asset, as the history of my own country demonstrates.
  • In the short to medium run, however, immigration and ethnic diversity challenge social solidarity and inhibit social capital. In support of this provocative claim I wish to adduce some new evidence, drawn primarily from the United States. In order to elaborate on the details of this new evidence, this portion of my article is longer and more technical than my discussion of the other two core claims, but all three are equally important.
  • In the medium to long run, on the other hand, successful immigrant societies create new forms of social solidarity and dampen the negative effects of diversity by constructing new, more encompassing identities. Thus, the central challenge for modern, diversifying societies is to create a new, broader sense of ‘we’.
Merparten av argumentationen dras från den amerikanska historien och från landets historiska förmåga att integrera invandrare med olika ursprung. Detta underbygger han bland annat med hänvisning till forskning om amerikanska arméns utveckling de senaste 30 åren, men också med andra exempel, inte minst ur egen erfarenhet:
I grew up in a small town in the Midwest in the 1950s. Of the 150 students in my senior class, I knew the religion of virtually every one. Even now, when I have long forgotten their names, I can generally remember who was a Catholic, who was a Methodist and so on. Nor was that some personal quirk of mine, because in fact most of my classmates knew everyone else’s religion. My own children, who went to high school in the 1980s, knew the religion of hardly any of their classmates. Why the difference? To solve the mystery, you need to know that over those thirty years religious endogamy (the practice of marrying only within one’s faith) has largely faded in America, at least among mainline Protestants and Catholics and Jews. In the 1950s, for the most important aspect of any adolescent’s life – mating – it was essential to keep track of one’s peers’ religious affiliations. By the 1980s, religion was hardly more important than left- or right-handedness to romance.
Exemplet blir mer relevant om man betänker hur etnifierade de amerikanska samfunden var på den tiden. Merparten av kyrkorna vände sig uteslutande till en etnisk eller rasdefinierad grupp. Detta gäller inte inte minst för de "svarta" och "vita" kyrkorna i södern, men också på t.ex. katolska kyrkans relation till bl.a. irländska och italienska invandrare. Under USA:s första hundra år uppfattades inte minst inflyttningen av katoliker, och kanske i synnerhet just irländare, som ett betydande samhällsproblem. Idag har en omfattande utveckling ägt rum, en utveckling som kan beskrivas både statistiskt och etnografiskt. Nya kyrkor definieras i minskande grad i etniska termer, samfundsexogami blir allt vanligare och en gång etniskt och religiöst begränsade traditioner - från S.t Patrick's Day till pizza - har nu blivit allmängods. Ingen skulle längre ifrågasätta en persons amerikanskhet med hänvisning till att denna är katolik eller härstammar från Sicilien.

Jämförelsen med utvecklingen bland amerikanska trossamfund är inte minst relevant ur svenskt perspektiv med tanke på att många av våra nya religiösa samfund specifikt vänder sig till olika invandrade grupper. Detta gäller t.ex. de ortodoxa kyrkorna. Relationerna mellan sådana organisationer, staten och samhället i stort spelar enligt Putnam en central roll för utvecklingen:
Our field studies suggest that locally based programs to reach out to new immigrant communities are a powerful tool for mutual learning. Religious institutions – and in our era, as a century ago, especially the Catholic church – have a major role to play in incorporating new immigrants and then forging shared identities across ethnic boundaries. Ethnically defined social groups (such the Sons of Norway or the Knights of Columbus or Jewish immigrant aid societies) were important initial steps toward immigrant civic engagement a century ago. Bonding social capital can thus be a prelude to bridging social capital, rather than precluding it.
Kontentan är att identiteter är någonting som förändras över tid, att såväl gemenskap och lojalitet som kulturell och ekonomisk utveckling kan växa ur blandningen av kulturella, etniska och religiösa grupper, samt att detta inte behöver leda till en total löskoppling från tidigare traditioner, men däremot att de förändras och får nya betydelser. Integration är alltså enligt Putnam om en utmaning som har god chans att både lyckas och leda till framgång, vilket är någonting ganska annorlunda än ett påstått kausalt samband mellan kulturell mångfald och låg tillit.

(Alla citat är från Scandinavian Political Science, Vol. 30 – No. 2, 2007)

torsdag, september 20, 2012

Civilsamhället i samhällskontraktet

Idag blir det release för boken Civilsamhället i samhällskontraktet:

DET SVENSKA SAMHÄLLSKONTRAKTET befinner sig sedan en tid tillbaka i omvandling, men riktningen är långtifrån självklar. Starka allianser mellan folkrörelserna och den framväxande välfärdsstaten var viktiga inslag i den tidigare versionen. Denna byggde på tydliga gränser och en långtgående arbetsdelning mellan olika sektorer i samhället. Med folkrörelserna kom även en ny form av medlemskap som erbjöd breda grupper av medborgare access till det framväxande föreningslivet och organisationerna tillgång till både engagemang och resurser. Olika avtal och överenskommelser angav riktningen på många områden och blev också del i den osynliga samhällsväv som spändes upp. Den transformation som nu pågår kan betraktas som ett stort antal parallella processer på olika nivåer i vilka samhällskontraktet successivt omförhandlas.

I TOLV NYSKRIVNA och aktuella kapitel ställer sig en grupp samhällsvetare frågan vad som står på spel i några av dessa omförhandlingar. Civilsamhället används här som den lins genom vilken omförhandlingarna betraktas och analyseras, och med hjälp av både breda penseldrag och fi nt tecknade detaljer tar sig författarna an såväl välfärden som fritiden och kulturen. De pekar på intressanta mönster som bryter med våra gängse bilder. Nya riktningar och annorlunda principer mejslas fram för det civila samhällets roll och betydelse. Samtidigt ser vi tydliga inslag av stabilitet i och med att parterna
till förhandlingsbordet tar med sig element från tidigare samhällskontrakt. Kombinationer av gammalt och nytt ser dagens ljus och antyder tendenser – kommersialisering, filantro-kapitalism, socialt entreprenörskap, hybrider och en borgerlighetens återkomst – som förhoppningsvis både utmanar och
inspirerar läsaren.

Innehåll:

MELLAN OMVANDLING OCH OMFÖRHANDLING | 1
Filip Wijkström
DE MEDLEMSLÖSA ORGANISATIONERNAS TIDEVARV | 35
Apostolis Papakostas
FÖRORTEN OCH FÖRENINGEN | 55
Lisa Kings
EFTER MEDLEMSKAPET? | 71
Torbjörn Einarsson & Johan Hvenmark
HYBRIDER I CIVILSAMHÄLLET | 93
Filip Wijkström
PRIVATA VÄLGÖRARE I DEN SVENSKA STATEN | 123
Martin Gustavsson
FOLKBILDNINGSFÄLTETS GRINDVAKTER | 153
Tobias Harding
IDROTTEN OCH KOMMERSEN | 175
Johan R. Norberg & Karin Redelius
PRODUKTIVITET ELLER EFFEKTIVITET? | 195
Agneta Gustafson
ÖVERENSKOMMELSEN SOM SPEGEL OCH ARENA | 217
Marta Reuter
FRÅN RÖST TILL SERVICE: VAD HÄNDE SEDAN? | 245
Tommy Lundström & Filip Wijkström
DET BORGERLIGA SAMHÄLLETS ÅTERKOMST | 289
Lars Trägårdh

Boken ges ut tack vare ett samarbete mellan paraplyorganisationen Ideell Arena, tankesmedjan Sektor 3 samt revisions- och rådgivningsbyrån PwC. 

Om någon är intresserad av mer av mina egna tankar om utvecklingen i det civila samhället så bidrar jag med en underlagsrapport till regeringens Framtidskommission senare i höst. Och så kommer naturligtvis också min och Erling Bjurströms bok Demokrati och bildning där jag diskuterar detta med utgångspunkt i de senaste årens forskning. Den här gången nöjer jag mig dock med att skriva om stabiliteten i studieförbundssektorn.

måndag, september 10, 2012

Framtidskommissionens seminarium om demokratins framtid i Europa


Under måndagseftermiddagen hade jag nöjet att besöka ett seminarium om demokratins framtid i Europa somarrangerades av regeringens framtidskommission. Mycket intressant, och också mycket lovvärt att den här typen av diskussioner arrangeras av en kommitté som åtminstone organisatoriskt sett räknas till statsrådsberedningen.

EU-ministern inledde med ett tämligen kraftfullt anförande om hur demokratin inte är en gång för alla given ens i Europa – denna kontinent som har gett världen såväl två världskrig som upplysningen, med ”några av de klaraste tankarna” någonsin. Framförallt kommer detta hot ifrån olika högerpopulistiska partier, som t.ex. nynazistiska Gyllene Gryning, Front National, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna. Denna bild understöddes senare i stora drag av andra talare med olika typer av expertis. Sammantaget framgick att ministern ser de högerpopulistiska partierna som en grupp som EU:s regeringar bör agera emot. Senare under seminariet nämndes också att Italiens premiärminister Monti har förordat ett toppmöte särskilt inriktat på hur populismen ska bekämpas.

Särskilt intressant tyckte jag också att det blev när statsvetaren Ann-Cathrine Jungar diskuterade utvecklingen av högerpopulistiska – eller som hon beskrev det, "högerradikala" – partier i Europa. Detta börjar nu bli en etablerad och, åtminstone då det gäller enskilda fall, välbeforskad partigrupp som finns representerad i de flesta Europeiska länder. I de flesta fall rör sig om partier mellan 10 och 15 procent. I flera fall rör de sig dock uppåt. I Schweiz handlar det redan om runt en tredjedel av väljarna, men också i Norge och Finland är dessa partier tämligen stora. I flera länder ingår de också i regeringssamarbeten. 

I högre grad än övriga talare på detta ämne nyanserade hon dock bilden av gruppen. De har olika bakgrund; sketteprotester, regionalism, nationalism, och till och med nynazism, och förenas idag av faktorer som nationalism, populism och auktoritetstro. Samtidigt skiljs de av andra faktorer. I Västeuropa vänder de sig främst mot invandrare och muslimer, i Öst- och Centraleuropa rör det sig däremot främst om antisemitim och fientlighet mot romer. Medan vissa partier i väst profilerar sig som värdeliberala och tolleranta är de flesta partierna, inte minst i öst, profilerade som värdekonservativa. Skillnaderna har också hittills förhindrat alla försök att ena partierna i en grupp i t.ex. Europaparlamentet. Hon menar också att även etablerad center-höger i många länder har låtit sig påverkas i invandringsfientlig riktning, men att det också finns undantag, som t.ex. Sverige där regeringen på ideologiska grunder har tagit ställning för liberala öppenhetsvärden. Det är helt klart att det finns åtskilliga frågetecken här, t.ex. hur center-vänsterpartier har förhållit sig till invandring och hur  de populistiska partiernas regionalism förhåller sig till klassiska nationalistiska krav på nya nationer. Också användningen av själva begreppet populism tål att diskuteras.

Andra inlägg berörde EU:s och Europarådets arbete med mänskliga rättigheter i olika länder och om arbetet med att inkludera bl.a. HBT-perspektiv i antidiskrimineringslagstiftning. Birgitta Ohlsson passade  på att berömma den kroatiska regeringen för att den i år tydligt tog ställning för årets Prideparad. Andra demokratifrågor berördes i mer begränsad utsträckning. Med tanke på att Framtidskommissionens horisont är 2020 och 2050 hade man kanske kunnat vänta sig åtminstone något om demokratins framtid i Sverige, fortfarande finns en tendens att se hot mot demokratin som externa fenomen, men det får ändå anses som ett gott steg framåt att man inte drar sig för att diskutera problemen i EU som någonting som berör oss.