lördag, december 31, 2011

Ring out, wild bells!

Ring out, wild bells, to the wild sky,
The flying cloud, the frosty light;
The year is dying in the night;
Ring out, wild bells, and let him die.

Ring out the old, ring in the new,
Ring, happy bells, across the snow:
The year is going, let him go;
Ring out the false, ring in the true.

Ring out the grief that saps the mind,
For those that here we see no more,
Ring out the feud of rich and poor,
Ring in redress to all mankind.

Ring out a slowly dying cause,
And ancient forms of party strife;
Ring in the nobler modes of life,
With sweeter manners, purer laws.

Ring out the want, the care the sin,
The faithless coldness of the times;
Ring out, ring out my mournful rhymes,
But ring the fuller minstrel in.

Ring out false pride in place and blood,
The civic slander and the spite;
Ring in the love of truth and right,
Ring in the common love of good.

Ring out old shapes of foul disease,
Ring out the narrowing lust of gold;
Ring out the thousand wars of old,
Ring in the thousand years of peace.

Ring in the valiant man and free,
The larger heart, the kindlier hand;
Ring out the darkenss of the land,
Ring in the Christ that is to be.

(Åtskilliga svenskar hör denna varje år i förkortad översättning, men här är alltså originalet av Alfred, Lord Tennyson, från 1850. Den tämligen fria svenska översättningen finns i fullständig form här).

Med detta ber jag att få önska er alla ett gott nytt år!

tisdag, december 27, 2011

Surkovs Ryssland

En av många saker som är mycket talande för det politiska klimatet i ett land är vilka slags personer som hamnar i den politiska förgrunden. I Sverige har vi t.ex. Borg, Reinfeldt och Juholt, alla med en mycket nedtonad och vardaglig image. Italien hade fram tills nyligen Silvio Berlusconi (nu ersatt med en person som just för att han ger ett professionellt intryck uppfattas som opolitisk). USA har Obama, en person som i Europa ibland fått närmast messianska proportioner, men som jag har svårt att tro att han hade kunnat vinna ett val här; inte ens i USA var han en person som en partiapparat skulle skjuta fram.

Sedan har vi de personer som anses stå precis bakom de synbara makthavarna. En person som med viss regelbundenhet dyker upp i beskrivningar av rysk politik är Vladislav Surkov, nyligen utnämnd vice premiärminister; mannen som myntade begreppet "suverän demokrati" som beskrivning av Rysslands politiska system. Här har vi en person som synbarligen odlar en annan typ av image än den som framgångsrika västerländska politiker brukar försöka uppnå. London Review of Books sammanfattar:

[...] trained as a theatre director then became a PR man; now his official role is ‘vice-head of the presidential administration’, but his influence over Russian politics is unsurpassed. He is the man behind the concept of ‘sovereign democracy’, in which democratic institutions are maintained without any democratic freedoms, the man who has turned television into a kitsch Putin-worshipping propaganda machine and launched pro-Kremlin youth groups happy to compare themselves to the Hitler Youth, to beat up foreigners and opposition journalists, and burn ‘unpatriotic’ books on Red Square. But this is only half the story.

In his spare time Surkov writes essays on conceptual art and lyrics for rock groups. He’s an aficionado of gangsta rap: there’s a picture of Tupac on his desk, next to the picture of Putin. And he is the alleged author of a bestselling novel, Almost Zero. ‘Alleged’ because the novel was published (in 2009) under the pseudonym Natan Dubovitsky – Surkov’s wife is called Natalya Dubovitskaya. Officially Surkov is the author of the preface, where he denies being the author of the novel, then makes a point of contradicting himself [---]

The novel is a satire of contemporary Russia whose hero, Egor, is a corrupt PR man happy to serve anyone who’ll pay the rent. A former publisher of avant-garde poetry, he now buys texts from impoverished underground writers, then sells the rights to rich bureaucrats and gangsters with artistic ambitions who publish them under their own names. The world of PR and publishing as portrayed in the novel is extremely dangerous. Publishing houses have their own gangs, whose members shoot each other over the rights to Nabokov and Pushkin, and the secret services infiltrate them for their own murky ends. It’s exactly the sort of book Surkov’s youth groups burn on Red Square.[---]

The novelist Eduard Limonov describes Surkov himself as having ‘turned Russia into a wonderful postmodernist theatre, where he experiments with old and new political models’. There’s something in this. In contemporary Russia, unlike the old USSR or present-day North Korea, the stage is constantly changing: the country is a dictatorship in the morning, a democracy at lunch, an oligarchy by suppertime, while, backstage, oil companies are expropriated, journalists killed, billions siphoned away. Surkov is at the centre of the show, sponsoring nationalist skinheads one moment, backing human rights groups the next. It’s a strategy of power based on keeping any opposition there may be constantly confused, a ceaseless shape-shifting that is unstoppable because it’s indefinable. [---]


The author of Almost Zero loves to invoke such Lyotardian concepts as the breakdown of grand cultural narratives and the fragmentation of truth: ideas that still sound quite fresh in Russia. One blogger has noted that ‘the number of references to Derrida in political discourse is growing beyond all reasonable bounds. At a recent conference the Duma deputy Ivanov quoted Derrida three times and Lacan twice.’ In an echo of socialism’s fate in the early 20th century, Russia has adopted a fashionable, supposedly liberational Western intellectual movement and transformed it into an instrument of oppression.

Surkov tycks aktivt inta rollen som "gray cardinal" (eller "grå eminens" som vi snarare skulle säga på svenska), en beskrivning som syftar tillbaka på kardinal Richelieus roll i 1600-talets Frankrike, men som i det här sammanhanget snarare för tankarna till Potemkin eller Beria. Samtidigt väljer Surkov av allt att döma att associera sig med ett språkbruk och en idévärld som inte alls är typiskt rysk, utan snarare betonar parallellen med hur den kapitalistiska världsordningen beskrivs av sina kritiker i väst, med den radikala skillnaded att Surkov använder samma beskrivning på ett system som han själv - trots antydningen till ironisk distans - är en del av.

Det faktum att en sådan image är fullt möjlig antyder en utbredd misstro mot systemet, som i Ryssland kontrasterar kraftigt mot den överväldigande tro - vare sig det är på kommunismen, tsaren eller ortodoxin - som ibland framställs som så karaktäristisk för landet under tidigare perioder. Också kombinationen har ibland framställts som typiskt rysk. Cynism leder emellertid inte till revolt, inte heller tro på systemet. Istället leder det till ett accepterande, t.ex. av att Ryssland är Ryssland. Detta i sin tur underbygger föreställningen om att Ryssland behöver en stark ledare som ge landet det bästa som kan åstadkommas under omständigheterna. Putin har arbetat länge på den rollen. Surkov tycks istället inta rollen som "the evil we know", en person som blir att föredra som makthavare eftersom han åtminstone är kompetent, rent av möjlig att beundra.

Demokrati förutsätter såväl en ekeptisk distans till makthavarna som en välgrundad uppfattning om att det är möjligt att påverka politiken. Ingenting av detta innebär emellertid att Ryssland inte kan förändras. Den nuvarande situationen är en annan än de under Sovjettiden, även om den på vissa sätt tycks påminna om det sovjetiska åttiotalet. Sovjets fall säger också någonting om hur system med en låg grad av folkligt förtroende tenderar att utvecklas; dvs. genom kollaps; när vissa delar av systemet inte kan förändras genom gradvis utveckling kommer de istället till punkter när ifrågasättandet istället leder till att de blir oförsvarbara - eller om man så vill obrukbara - det är därför som dagens ryska system bygger vidare på åtskilliga sovjetrysska och sovjetiskt federala institutioner, men inte alls på det gamla kommunistiska partiet. Inte ens dagens kommunistiska parti är särskilt likt det gamla. Nu står vi möjligen efter ytterligare en större eller mindre förändring i rysk politik. Frågan är emellertid vilken ledare och vilken ideologi som skulle verka trovärdig idag; och vilken del av det ledande skiktet som eventuellt faller bort.

TILLÄGG: En annan intressant sak är naturligtvis att man knappast skulle referera till Derrida eller Lacan i Sveriges riksdag, av det enkla skälet att namnen inte hör till allmängodset. Ryska ledande politiker tycks ofta väsentligt mer välutbildade. Medvedev undervisade t.ex. i romersk och rysk juridik i S:t Petersburg innan han gav sig in i politiken. Det är också en spännande skillnad.

torsdag, december 22, 2011

Mellan Luther och Kairo

Ibland är en jämförelse bland det bästa man kan göra för att öka förståelsen för en situation. Det är den här artikeln i The Economist ett gott exempel på. Här handlar det om likheterna mellan hur information spreds i början av reformationen och under den arabiska våren.

The unintentional but rapid spread of the “95 Theses” alerted Luther to the way in which media passed from one person to another could quickly reach a wide audience. “They are printed and circulated far beyond my expectation,” he wrote in March 1518 to a publisher in Nuremberg who had published a German translation of the theses. [...]

The media environment that Luther had shown himself so adept at managing had much in common with today’s online ecosystem of blogs, social networks and discussion threads. It was a decentralised system whose participants took care of distribution, deciding collectively which messages to amplify through sharing and recommendation. Modern media theorists refer to participants in such systems as a “networked public”, rather than an “audience”, since they do more than just consume information. Luther would pass the text of a new pamphlet to a friendly printer (no money changed hands) and then wait for it to ripple through the network of printing centres across Germany.

Unlike larger books, which took weeks or months to produce, a pamphlet could be printed in a day or two. Copies of the initial edition, which cost about the same as a chicken, would first spread throughout the town where it was printed. Luther’s sympathisers recommended it to their friends. Booksellers promoted it and itinerant colporteurs hawked it. Travelling merchants, traders and preachers would then carry copies to other towns, and if they sparked sufficient interest, local printers would quickly produce their own editions, in batches of 1,000 or so, in the hope of cashing in on the buzz. A popular pamphlet would thus spread quickly without its author’s involvement.

Parallellen till dagens datoriserade nätverk finns onekligen där, den största skillnaden tycks faktiskt vara hastigheten. Artikeln sätter tydligt fingret på varför nätverken är ett exempel på civilsamhällelig organisering; det handlar om någonting som befinner sig utanför såväl statlig som privat kontroll och som inte heller drivs av marknadens vanliga drivkraft, dvs. vinstintresse, även om såväl vinstintresse som personliga intressen spelar in.

Parallellen antyder emellertid också någonting viktigt om teknikens betydelse. Mediet är inte hela budskapet, det avgör inte ens helt och hållet hur budskapet kommer att spridas. Mottagandet styrs i hög grad av förväntingarna. Kommunikationen möjliggör för mottagarna - i synnerhet när de också kan agera anonymt som sändare - att omvandla sig från isolerade individer till delar av en större massa. Det är därför som detta är ett så kraftigt vapen mot auktoritära system, av samma skäl som den totalitära statens själva essens är att hindra undersåtarna från att utbyta åsikter och information utan rädsla.

Det är emellertid inte bara tekniken som styr utvecklingen, utan också organisationsformerna. Tryckpressarna har blivit väsentligt bättre sedan Luthers dagar. Den gången han den statliga kontrollen emellertid ifatt. Den moderna staten som organisationsform är en minst lika viktig uppfattning som tryckpressen. Det var också den som stod som segrare efter att reformationen rivit sönder medeltidens komplexa hiearkiska system, som nu ersattes inte med ett nätverkssamhälle utan med en allt mer centraliserad statsmakt med kontroll över både kyrka och stat.

lördag, december 17, 2011

Civilsamhällets framtid


På en konferens nyligen fick jag frågan om jag ansåg att nätverkssamhället främjar demokrati. Jag hade då hållit en föreläsning om relationen mellan kulturarv och civilsamhälle, samt om pågående förändringar i det civila samhällets organisering. Också på den här bloggen har jag flera gånger återkommit till folkrörelseorganisationernas och andra hierarkiskt demokratiska organisationers tillbakagång till förmån för mer flytande eller nätverksartade. Är detta positivt eller negativt för demokratin? Å ena sidan är det lätt att se folkrörelsernas död (vilket det dock inte riktigt är frågan om) som demokratins död. Å andra sidan är det många som har beskrivit Internet som demokratins räddare, inte minst i samband med Obamas valkampanj eller Den Arabiska Våren.

Den arabiska våren illustrerar emellertid också svagheterna i det senare resonemanget. Den informella nätverksorganisationen – även när den sträcker sig bortom gilla-knappen på Facebook – är oerhört effektiv när det gäller att snabbt samla människor kring enskilda frågor eller händelser, men betydligt sämre anpassad för att genomföra långsiktiga åtgärder. Jag är benägen att hålla med Robert Putnam när han tidigare i år kommenterade situationen i Egypten med att makten går till den som är bäst organiserad, och nu tycks det i Egypten vara militären (tidigare inlägg). Traditionellt hierarkiska organisationer är å andra sidan trögrörliga och blir dessutom lätt verktyg för styrning uppifrån i minst lika hög grad som forum för demokrati.

En sak är dock tydlig och det är att den svenska modellens inslag av folkrörelser som kompletterande demokratiska kanaler i neo-korporativ relation till staten och som interndemokratisk grogrund för de politiska partierna förlorar i styrka när det civila samhället i olika mening blir allt mer flytande. Statsmakten blir alltmer professionaliserad och de politiska partierna alltmer valmaskiner än folkrörelser. De idépolitiska diskussionerna måste då flytta någon annanstans, både när det handlar om ett idéutvecklande samtal och om de samtal som förankrar, utvecklar eller finner idéerna i folkdjupet (om detta nu är en avgränsning som man kan eller bör göra).

Här skulle jag säga att de aktörer och arenor som har kommit att spela alltmer betydande roller är tankesmedjor, tidskrifter och diskussioner på Internet. Alla dessa aktörer kan betraktas som en del av ett civilt samhälle, åtminstone om man använder begreppet i en vid mening liknande den som Habermas använder när han talar om borgerlig offentlighet. Åtskilliga av de formellt organiserade aktörerna är därtill stiftelser eller ideella föreningar, dvs. civilsamhällesorganisationer rent formellt (angående definitioner av civilsamhälle). Åtskilliga äldre organisationer och organisationer av äldre modell har dessutom på olika sätt anpassat sig och klarar sig mycket bra. Samtidigt saknar många organisationer det massmedlemskap som utgjort den demokratiska förankringen för folkrörelseorganisationerna. Istället har de sin styrka i sin position i ett nätverk, något som i stigande grad också kan sägas om många tidigare folkrörelseorganisationer. Det innebär att demokratins framtida utveckling i hög grad handlar om förmågan att knyta samman det professionella samtalet i tankesmedjor, tidskrifter, etablerade Internetplatser etc. med de mer spridda samtal som pågår annorstädes (också ofta på Internet), dvs. att knyta ihop olika nätverk och därigenom hålla samman samhället.

Demokrati handlar inte heller i första hand om att makthavarna lyssnar på medborgarna, vilket en stor del om disskussionen om e-demokrati har handlat om att möjliggöra. Direkt demokrati känner inga andra legitima makthavare än medborgarna. Representativ demokrati handlar om att makten utövas av medborgarnas representanter, och att medborgarna har möjlighet att ställa dessa till svars, och vid behov ersätta dem. Här fyller valens demokrati en lika viktig roll som tidigare. Den öppna diskussionens demokratiska roll i en representativ demokrati är inte främst att informera makthavarna om vad medborgarna tycker, utan att möjliggöra för medborgarna att informera sig om och diskutera hur makt utövas i deras namn. Här kan organisationer och personer aktiva över längre tid spela en roll för ett ställa de maktutövande till svars för medborgarnas räkning, men då blir frågan istället hur dessa nya makthavare kan ställas till svars och förbli medborgarnas representanter snarare än enbart en del av eliten. Här finns onekligen ett behov av att uveckla nya modeller som kan göra det möjligt för civilsamhället att fortsätta att fylla sina överbryggande funktioner i kommunikationen mellan medborgarna och deras representanter.

Slutsatsen är att svaret på frågan om ifall dagens utveckling främjar demokrati inte är givet. Historien är inte slut. Däremot är det i stor utsträckning beslut som fattas idag som avgör i vilken riktning den ska gå.