onsdag, november 24, 2010

Vildmark

Per Helge har skrivit en intressant understreckare om den amerikanska Västern, intressant därför att den tar upp behovet av vildmark. Under merparten av vår historia har föreställningen en vildmark varit central för vår föreställning om civilisation. Detta blir sällan så tydligt som i antika och medeltida föreställningar om staden och den ordnade, uppodlade, världen i motsats till den omgivande vildmarken där allehanda farhågor lurade. Det var dock också till vildmarken som såväl eremiter som fredlösa drog sig tillbaka för att fly undan civilisationen.

Idag finns det knappast någon vildmark. Den överväldigande delen av jordytan är påverkad av människan, för att inte tala om att den idag är kartlagd i sin helhet, syns på satellitbild och i ökande grad till och med har mobiltäckning.

Kommer att tänka på den växande litterära genren urban fantasy och andra litterära strömningar där storstaden eller civilisationens utmarker får ta vildmarkens och de agrara fantasivärldarnas plats. Har vildmarken blivit så främmande att populärkulturen måste hitta andra platser där vilda äventyr kan utspela sig? Har vi passerat en punkt där civilisationen själv har blivit så överväldigande och komplex att vi nu relaterar till den på ett sätt som påminner om våra förfäders relation till den oförutsägbara naturen med alla sina faror?

lördag, november 20, 2010

Fältarbete på Sverok

Forskningen om demokratiska lärprocesser i ideella organisationer fortsätter. Nu i helgen sitter jag för andra året i rad och studerar de demokratiska processerna på Sveroks (Sveriges roll och konfliktspelsförbunds) riksmöte. Igår kväll diskuterades för- och nackdelar med Schulzemetoden för omröstningar. Idag är det diskussioner i smågrupper och vi har gått från att diskutera matematiska omröstningsmodeller till processledarledd diskussion om nya förslag. Eftersom jag inte lär vara den ende som bloggar om mötet bryter jag knappast mot några forskningsetiska regler genom att säga något här. Uppkoplade laptops fyller möteslokalen (men irriterande nog verkar nätverket inte funka på hotellrummen).

Det ämne jag hittills har hört mest om är Ungdomsstyrelsens bidragsgivning och oron över att reglerna kan ändras på sätt som gör det svårare för Sverok, t.ex. genom att missgynna blandningen av personer över och under 25 års ålder i samma föreningar. Personligen funderar jag på hur denna och andra ideella organisationer i Sverige påverkas av statsbidragens roll i deras ekonomi. Jag tror att jag kommer att skriva mer om det framöver. I den närmaste framtiden blir det dock vetenskapliga artiklar om demokrati som erfarenhetsbaserad kunskap, samt om grundandet av nya studieförbund. Någonting som jag har skrivit om tidigare är hur statliga administrativa uppdelningar påverkar vår syn på kultursektorn. Nu hör jag allt fler som talar om att det behövs en särskild organisation för spel som kultur, skild från ungdomsorganisationen Sverok. Intressant.

För den som undrar varför jag lägger så mycket tid på Sverok kan jag bara antydningsvis lägga upp det här diagrammet som visar antal medlemmar i åldrarna 13-25 som olika ungdomsorganisationer i sina bidragsansökningar anmält till Ungdomsstyrelsen (informationen från Ungdomsstyrelsen). Förut har jag lagt ut det för att visa på de politiska ungdomsförbundens minskande andel av ungdomsorganisationerna i Sverige. Nu lägger jag till en kurva med Sveroks medlemsutveckling enligt samma källa. Vad man lär sig som Sverokaktiv har alltså en viss relevans i sig, för att inte tala om relevansen i att förstå eventuella skillnader mellan denna och andra organisationer.

torsdag, november 18, 2010

Framtiden är nu! Kultursverige 2040

Igår var det release för antologin Framtiden är nu! Kultursverige 2040 där ett trettiotal intellektuella och kulturpersonligheter hade fått några sidor på sig att dra ut linjerna och diskutera Kultursveriges utveckling på trettio års sikt. Sven Nilsson - den av redaktörerna som medverkade i liknande sammanhang för runt fyrtio år sedan - har anmärkt att visionerna denna gång kändes mer tama, helt enkelt mindre visionära. Under kvällens paneldiskussion menade Vanja Hermele, som skriver om jämstäldhetsmyter, att hennes uppgift snarare var att varna för passiviserande framstegsmyter än att tala om hur bra allting är eller kommer att bli. Johanna Koljonenen, som modererade panelen, menade efter det publika samtalets slut att det kanske var väl lite science fiction. Är 2040 kanske trots allt för nära som datum för en framtidsvision?

Faktum är att vi satte datumet för att kunna lyfta blicken från de dagspolitiska frågorna utan att hamna i ren spekulation. Istället ville vi diskutera vart vi är på väg. Det tycker jag att vi har lyckats bra med. För den som vill läsa korta framåtblickande reflektioner kring den samtida utvecklingen i kulturlivet är detta rätt bok. En mängd områden täcks in, från bibliotek till teater till stadsbyggnad till Internet. Rösterna är också tämligen många; från Bo Rothstein till Rasmus Fleischer eller Emma Stenström, eller för den delen undertecknad. Här finns både framstegsoptimism kring det kreativa samhället och kritik av kulturens ekonomisering. Själv skriver jag om statens kulturpolitik, och tror nog att omvärlden kommer att förändra sig mer än denna.

Kanske är återhållsamheten dock inte ett tecken på att ingenting händer utan på att så mycket har hänt de senaste trettio åren. Förutsägelsehorisonten har kanske kortats av och vår förmåga att visionera blivit mindre än på det radikala sjuttiotalet. Om något borde ju de senaste decenniernas tekniska, ekonomiska och politiska utveckling (jag tänker Murens fall, Internet och globalisering) ha lärt oss hur mycket som kan förändras och hur fort det kan gå. Samtidigt lär oss t.ex. studiet av svensk kulturpolitik hur mycket som ändå kan förbli oförändrat (samma museer och teatrar, men ofta omgivna av en helt ny diskurs).

Visioner om alternativa världar är kanske någonting som gör sig bättre i litteratur och andra konstformer än i debatten kring dem. Men i så fall måste kulturdebatten också ha förmågan att koppla dem till hela samhällets utveckling. Ur det perspektivet är den här kvällens diskussion en tämligen blygsam övning, men absolut inte en misslyckad sådan. Tvärtom hoppas jag att boken kan bidra till en konstruktiv kulturpolitisk debatt redan nu.

Den finns i alla händelser att köpa på bokförlaget Volante och där finns också webbteveintervjuer från evenemanget.

Den 31 januari håller SweCult en konferens kring ämnet (anmäla sig dit kan man göra här).

onsdag, november 17, 2010

Socialdemokratins nedgång och fall?

Socialdemokraternas nedgång är inte Mona Sahlins fel. Att socialdemokraternas nedgång pågått i drygt fyrtio år är någonting som beskrivs i bl.a. SvD där man inte minst kan se ett diagram över partiets valresultat sedan 1914 . Nedgången handlar emellertid inte enbart om valresultat. Det vi ser är Folkrörelsesveriges omvandling. För trettio år sedan hade SAP över en miljon medlemmar. Idag rör de sig kring 100 000. Nedgången är emellertid inte heller bara SAP:s. Under de senaste 20 åren har det sammanlagda medlemsantalet i riksdagspartierna mer än halverats, trots tillkomsten av tre nya partier, och även om man då inte räknar med den tidigare kollektivanslutningen av LO-medlemmar till SAP. Ser man till utvecklingen i ungdomsförbunden har den varit ännu extremare. I slutet av sjuttiotalet hade både SSU och CUF över 60 000 ungdomsmedlemmar. Idag har de mindre än 6000. MUF är idag störst och rör sig runt 10 000.

Någonting har onekligen hänt. Samtidigt ska man komma ihåg att 90% av svenskarna fortfarande är medlemmar i ideella föreningar och att villigheten till ideellt arbete inte alls har gått ned. Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.

Därför blir det inte helt lätt att kopiera Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna. Moderaterna har alltid varit ett parti med relativt vag förankring i korporatismens folkrörelseorganisationer. Ett enligt forskningen tämligen centralistiskt parti som dessutom har haft ett relativt högt antal väljare per partimedlem. Kort sagt ett parti där ledningen har haft relativt goda förutsättningar för att ratta en helomvänding. SAP är i detta sammanhang Moderaternas raka motsats.

Sedan har vi marginalväljarna. Jag skulle säga att de - främst socialdemokratiska - debattörer har rätt som frågar sig vilka dessa egentligen är och konstaterar att de vi talar om är medelklassen. Det är alltså inte överraskande om dessa föredrar en i grunden borgerlig politik. Det anmärkningsvärda är snarare SAP:s tidigare ställning i ett land som domineras av en stor arbetande medelklass. Vad Alliansen gör kan beskrivas som att anpassa välfärdsstaten efter vad denna arbetande medelklass uppfattar som sina vardagsvillkor, eller åtminstone övertyga den om att man gör det. Framförallt handlar det om att hålla ekonomin och statsfinanserna sunda. Detta är också i viss mån vad Göran Persson och SAP:s högerfalang gör eller vill göra. Det är också vad Mona Sahlin misslyckades med att övertyga om att hon kan. Vill man fortsätta med den här strategin måste lösningen rimligen bli att normalisera partiet och skaffa sig en ledning som kan utmana Reinfeldt, Borg och den övriga Alliansen i trovärdighet. Detta är i sig en svår uppgift och jag har svårt att se vem som skulle kunna genomföra den just nu.

Inte heller tror jag att den partiapparat som Göran Persson lämnade efter sig har varit ideal för att producera sådana ledare. Hittills har man förlitat sig på att partiorganisationen och ungdomsorganisationerna ska kunna producera framtidens politiker (andra partier har också gjort samma sak). En ny ledare kommer i betydligt högre grad att behöva ta upp Göran Perssons vana att rekrytera externt. Frågan är dock om en sådan politik är möjlig för en ledare i opposition. Alla socialdemokratiska ledare före Sahlin har tagit över ledarskapet som statsministrar. En partiledare kan inte självständigt utse sitt verkställande utskott. Däremot kan en statsminister utse sina ministrar, i synnerhet i en enpartiregering. Frågan är alltså om den etablerade socialdemokratiska ledarskapsmodellen över huvud taget fungerar i opposition.

Vill man vara någonting annat än ett mittenparti bland andra, en mer radikal kraft i samhället, blir det emellertid ännu svårare. Framförallt måste man i så fall hitta en ny vision av samhället som kan samla de egna leden. Man måste också hitta en organisationsform där man kan kanalisera bred förankring på ett sätt som kan ersätta de tidigare folkrörelseorganisationerna. Ingetdera kan jag dock se att man har. Politik är dock ett område där man ibland blir överraskad så vi får se vad som händer. Att återigen bli ett radikalt parti skulle dock innebära att man för överskådlig framtid försatte sig i opposition, något som jag har svårt att tänka mig att en SAP ledning skulle kunna få mandat för idag.

Mest sannolikt är kanske att man inte lyckas genomdriva någon mer omfattande förändring, och att nedgången helt enkelt fortsätter.

onsdag, november 10, 2010

Dagens ungdom

Den senaste tiden har jag haft anledning att gå igenom en del statistik kring dagens ungdom och deras fritidsvanor. Det visar sig, som väntat, att unga idag är mindre aktiva i rikstäckande ideella ungdomsorganisationer, men kanske i synnerhet i de politiska ungdomsförbunden (diagrammet visar antal medlemmar i åldrarna 13-25 räknas, statistik från Ungdomsstyrelsen). Totalt sett är medlemskapet i ungdomsorganisationer fortfarande omfattande, medan medlemskapet i politiska ungdomsorganisationer numera är relativt begränsat.



Det visar sig också att de som trodde att Internet är ett hot mot bokläsningen verkar ha fel (möjligen mot läsningen av fackböcker som lexikon). Däremot är det möjligt att TV har fått ungdomar i åldrarna 15-24 att läsa mindre. Statistiken är dock kanske inte helt irrelevant för skolpolitiker vars prioritering är en dator per barn. Ungdomar använder av allt att döma datorer. Däremot är det mindre än hälften av dem som läser böcker en vanlig dag - och då är skolan vad jag förstår inräknad (statistiken bygger på enkäter från Nordicom och visar vad unga i åldrarna 15-24 säger sig göra en vanlig dag).

måndag, november 08, 2010

Något om essäer och publika intellektuella

De intellektuellas roll i den allmänna debatten är någonting som länge har intresserat mig. Det är därför med stort intresse som jag läser denna artikel i den vetenskapliga tidskriften Culture Unbound om essäistikens roll i svensk debatt:
The point of departure of this paper is a lecture by Edward Said, in which he claimed it necessary for today’s intellectuals to respond to modern specialization by assuming an attitude of amateurism in public life. It can be argued that there is a historical connection between the public role of the learned amateur and the essay as a form of expression and communication. Among recent advocates of the essay, the decline of this genre in modernity has sometimes been explained by the increasing public confidence in experts and specialists. According to this view, the development of modern society has made it less legitimate for essayists to serve as generalist commentators on society and culture. However, the growing tension between amateurism and professionalism goes back at least to the nineteenth century, and it has marked the ambiguous relation of the essay and the essayist to academia and institutional discourse ever since. This paper discusses what has become of this public role of essayists in late modernity. Some examples of essayists and essayistic writing of later decades, chiefly from Sweden, serve as illustrations of a general line of argument, even though there are also comparisons between the essay in Sweden and in other countries. Among the examples of Swedish essayists put forward here are Kerstin Ekman and Peter Nilson. The reception of these writers suggests that the essayist, adopting the role as amateur, driven by devotion and interest for the larger picture, might still be a vital part of public culture today. However, it is also clear that writers like Ekman and Nilson have gained at least part of their authority from being acknowledged in other fields or genres – Ekman as a distinguished novelist and Nilson as a trained astronomer.

Själv är jag just nu fullt sysselsatt med att skriva om hur man lär sig demokrati genom aktivitet i ideella organisationer, på basis av mina intervjuer i Sverok, men då skriver jag för internationella vetenskapliga tidskrifter och hinner alltså inte med att delta i den allmänna debatten. Sådant är läget för forskare idag.