måndag, september 27, 2010

Valet, pirater och sociala medier

Före valet talades det mycket om hur de sociala medierna skulle göra sitt inträde i politiken i och med valet 2010. Facebook tycks verkligen ha spelat roll som en plats för privatpersoner att offentliggöra sina ställningstaganden, som t.ex. att överhuvudtaget rösta, vad man röstar på och att man tänker demonstrera mot Sverigedeokraterna. Statsvetaren Henrik Oscarsson ser en möjlighet för sådana grupper att nå verkligt inflytande över valet, men just nu får det nog sägas vara science fiction.

Valet 2010 tycks dock snarare vara valet då de etablerade partierna inte lyckades använda de sociala medierna fullt ut, huvudsakligen för att man försökte använda dem för envägskommunikation. På sin höjd kan de ha fungerat för att mobilisera de egna aktivisterna, ungefär om affischerna lär göra.

2010 var också valet som Piratpartiet förlorade. Integritetsfrågorna var uppenbarligen inte viktiga nog för att komma in i Sveriges riksdag. Eller så var de sociala medierna inte tillräckliga för att få ut budskapet om att detta var vad det verkligen handlade om, i alla fall inte när de etablerade medierna inte gav vare sig frågan eller partiet någon uppmärksamhet, inte minst när partiets eget namn förde uppmärksamheten till någonting helt annat. "Piratpartiet" låter helt enkelt inte om ett parti för trygghet och rättssäkerhet i vardagen, vilket kanske är vad integritetsfrågorna borde handla om ifall man ska kunna vinna val på dem. Det var i alla fall så som Piratpartiet själva försökte beskriva dem i den valinformation som man kanske inte helt lyckades nå ut med.

Därmed inte sagt att man måste döma ut den sorts nätverksaktivism som Piratpartiet har sin bakgrund i. Redan det faktum att man lyckades ta en plats i Europaparlamentet helt utan offentligt stöd och i kamp med de etablerade partierna visar att det finns en betydande styrka i detta. Det finns en förmåga att tillfälligt mobilisera stora mängder människor inför t.ex. ett val eller en demonstration dagen efter ett val. Svagheten ligger snarare i instabiliteten. Detta är naturligtvis någonting som Piratpartiet också insett. Det är därför som de faktiskt har försökt bygga ett parti. Frågan just nu är hur det arbetet kommer att kunna överleva misslyckandet i detta års val. Frågan är också hur detta på sikt kommer att påverka den mer nätverksbaserade rörelse som vi hittills har sett i såväl fildelningsfrågan som i integritetsfrågan.

Slutligen är detta naturligtvis också det val då Sverigedemokraterna lyckats ta sig in i riksdagen. Tyvärr har jag inte följt deras kampanj särskilt noga. Jag skulle dock inte utesluta att det är de som faktiskt har lyckats med att kombinera sociala medier med partiorganisation med störst framgång.

torsdag, september 23, 2010

En ny riksdag


Vad Sverigedemokraterna kommer att göra i riksdagen vet vi inte (även om vi kan gissa). Däremot vet vi att Sverige har förändrats genom valet 2010, och att flera av de förändringar som kommer nu har varit på väg sedan länge. Folkhemmets statsbärande socialdemokratiska parti som en gång var närmast sammanvuxet med så väl staten som folkrörelserna fortsätter sin politiska nedgång. Det handlar inte om Mona Sahlin som person. Socialdemokraternas valresultat har med några få undantag blivit allt sämre val för val de senaste 40 åren. I årets val gjorde de inte ens anspråk på att kunna bilda regerings själva. Samtidigt har Moderaterna etablerat sig som alternativ regeringsledare. Regeringen Reinfeldt är redan den borgerliga regering som har suttit längst sedan mellankrigstiden och framstod i valet som mer regeringsduglig än det s-ledda alternativet. Samtidigt kan det nog vara symptomatiskt för den tid vi går in i att vi några dagar efter valet fortfarande inte vet hur regeringen kommer att se ut. Svensk politik är helt enkelt inte lika stabil som den en gång var.

Det Sverige där Socialdemokraterna en gång var statsbärande var uppbyggt av folkrörelser och organisationer tätt sammanvävda med stat och parti. Samhället präglades av ett konsensustänkande där alla antogs vara något så när eniga om samhällets grundvärden. Alla riksdagspartier var representerade i statliga utredningar och verksstyrelser, för att inte tala om i domstolarna och i valproceduren. Nu har vi ett riksdagsparti som allmänt uppfattas som fientligt till samhällets grundvärden,och som själva tar avstånd ifrån den politiska eliten. Avtåndstagandet från dem kommer redan nu. Först som enskilda protester. Idrottsrörelsen är tidigt ute bland de klassiska folkrörelserna med att inte betrakta SD som en del av det demokratiska Sverige även om de sitter i riksdagen. I riksdagen funderar man på att utesluta dem ur utskott. Jurister tar tillfället i akt att ifrågasätta SD:s lämplighet att sitta med i domstolar. Inför nästa val kommer kanske också ett ifrågasättande av deras närvaro vid t.ex. rösträkning.

Kanske kommer detta att leda till ett bredare ifrågasättande av partistaten, dvs. av det system där riksdagspartierna inte bara har den parlamentariska makten utan också tillsammans utser representanter t.ex. till domstolar och statliga utredningar. Kanske kommer vi att få en diskussion om vad som egentligen ingår i samhällets grundvärden istället för att bara anta att alla (som spelar roll) redan är eniga. Å andra sidan ska vi inte glömma att folkhemmet också under sin storhetstid hade ett riksdagsparti som inte riktigt erkändes. Vänsterpartiets väg in i finrummens konsensus har varit lång. Den stora konflikten om nationell självbild tycks just nu inte handla om i vilken utsträckning som invandrare är välkomna i Sverige utan om ifall SD är det.

fredag, september 17, 2010

Kulturpolitiken som valfråga

För den som undrar varför kulturpolitiken inte har blivit någon stor valfråga har Adam Svanell skrivit en bra artikel i tidskriften Fokus.. Jag måste erkänna att jag när han intervjuade mig funderade en del på vad han skulle göra av det här, men det här blev ju väldigt bra och han ger en mycket god beskrivning av problematiken.

fredag, september 10, 2010

Statsvetare och partier

”Med andra ord: moderna demokratier är i allt väsentligt partidemokratier. Borde då inte detta tämligen okontroversiella faktum reflekteras i den samhällsvetenskapliga forskningen om politik och demokrati? Borde man inte förvänta sig att en stor del av forskningsproduktionen vid våra samhällsvetenskapliga forskningsmiljöer ägnade sig just åt partiorganisationerna? Spridda svenska studier finns givetvis, men det sammantagna intrycket kvarstår: Givet partiernas centrala roll i moderna politiska system, utgör de ett styvmoderligt behandlat område inom svensk samhällsvetenskap.”

Med den självkritiken inleder gästredaktörerna Douglas Brommesson och Gissur Ó Erlingsson Statsvetenskaplig tidskrifts temanummer om de svenska partierna. Henrik Oscarsson går så långt som att kalla detta ointresse för ”snudd på tjänstefel”. Problemet är som jag ser det att det finns en rimlig bild av utvecklingen men att forskningen i viss utsträckning har tagit den för given och att den därför inte alltid är underbyggd av empiriska undersökningar som visar i vilken utsträckning som den är tillämplig i Sverige. Redaktörerna sammanfattar bilden ungefär som följer:
”Frågan som många har ställt sig är nämligen om partierna har genomgått en sådan drastisk intern omvandling att de numera inte finns till för sina medlemmars skull, utan i första hand bara intresserar sig för att fånga väljarnas röster för att komma åt riksdags- och fullmäktigeplatser (och de resurser som finns knutna till dessa). Utgångspunkten för detta sätt att resonera är att de flesta västdemokratiska partier initialt, långsamt men obönhörligen, utvecklades mot en organisationsmodell som liknade det s.k. masspartiets (Duverger 1954; Neumann 1956).5 Sinnebilden för ett massparti är ett parti som företräder välavgränsade samhällsgrupper, har höga medlemstal, vitala lokala partiorganisationer med välbesökta medlemsmöten samt en välfungerande interndemokrati [---]Partierna tycks ha gått från att vara masspartier/folkrörelsepartier till att bli catch allpartier, som kommit att utvecklats till elektorala professionella partier (Panebianco 1988) alternativt väljarpartier (Gilljam & Möller 1996) och/eller mediapartier (Gidlund & Möller 1999: 17).”
Väljarnas svar är i någon mån tydligt. Benägenheten att rösta på utmanarpartier (partier som inte är etablerade i riksdagen) ökar helt tydligt.

De följande artiklarna – en per parti – ger en översikt inte bara över riksdagspartierna utan också, implicit, över olika sätt att analysera dem. Katarina Barrling Hermansson fortsätter i sin text om Folkpartiet i samma anda som i sin avhandling om partiernas interna organisationskultur. Anders Lindblom undersöker moderat politik utifrån partiets motioner och kommer fram till att partiets förhållande till välfärdsstaten har varit relativt oförändrad de senaste 30 åren. Det här är samma metod som jag själv använde i min avhandling för att undersöka partiernas kulturpolitik. Av allt att döma är ideologiska förändringar över lag mindre tydliga i motionernas faktiska förslag än i retorik och politiska program, i synnerhet om man räknar relativt. De förslag som las av moderater när de under åttiotalet, åtminstone av somliga, uppfattades som nyliberala radikaler var knappast radikalare än de som idag läggs av mer de mer mittenorienterade nymoderaterna. Detta har dels att göra med att enskilda motioner oftare förordar mindre reformer än omfattande samhällsförändringar, och dels med att samhällsklimatet förändrats.
Merparten av texterna följer dock partiernas idéutveckling och förhållande till andra partier: Moderaternas omvandling till Nya Moderaterna, Centerns till liberalt parti, socialdemokraternas till allt mindre statsbärande osv. Inte minst intressant är Douglas Brommessons analys av kristdemokraternas vandring från en ideologi baserad på kristen universalism till en där kristdomen snarare uppfattas som en egenskap hos vår egen partikulära kultur. Slutligen analyserar Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson de största utomparlamentariska partierna, inte minst med utgångspunkt i vilka som är benägna att rösta på dem. Det visar sig t.ex. att de som i förra valet röstade på Junilistan, F!, Piratparitet och SD främst placerade sig i den politiska mitten eller vänstern (Det är från denna artikel som detta inläggs illustrationer är hämtade).











Att metoder och perspektiv varierar gör att det blir svårt att jämföra partierna. Så mycket intressantare är det då att jämföra analysmetoderna. Inte mint tycker jag att det är tydligt att vi behöver en diskussion om själva partiformernas betydelse i svensk politik.

torsdag, september 02, 2010

forskningens kvalitet är inte det samma som dess kvantitet

Tendensen att värdera forskning - och inte minst enskilda forskare - utifrån publikationsmängd i facktidskrifter och hur ofta man citeras där blir allt starkare. Räknandet med sådana siffror, bibliometrin, är på god väg att börja behandlas som egen vetenskap. Dagens Sydsvenskan innehåller en utmärkt debattartikel som belyser problemen med detta. Ett av de i mitt tycke allvarligaste problemen med bibliometri som modell för medelstilldelning och tjänstetillsättning är egentligen ganska enkelt: "De bibliometriska metoderna tenderar dessutom att belöna forskning som redan har stora resurser och som är följsam mot rådande trender. Bibliometrisk styrning är därför ett [...] för konservatism snarare än nytänkande och innovation." Man blir, åtminstone till en början, mer citerad om man deltar i en existerande diskussion än om man kommer med någonting nytt eller ovanligt. Ett annat argument, som inte tas upp i artikeln, är att det lönar sig allt sämre att förmedla kunskap på ett sätt som är begripligt utanför akademien, eller ens utanför den egna specialiteten. Böcker och texter på svenska är båda exempel på sådant som det lönar sig allt mindre att skriva. På många sätt är detta ett recept för mindre intressant och mindre relevant forskning.

onsdag, september 01, 2010

Fler historiska felaktigheter straffbara

Professorn i historiebruk Peter Aronsson bloggar om EU:s homogenisering av lagstiftning rörande historieskrivningen kring folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten:
Senast den 28 november i år ska alla EU-länder ha anpassat sin lagstiftning mot rasism och främlingsfientlighet: “Publicly condoning, denying or grossly trivializing crimes of genocide, crimes against humanity and war crimes” ska kunna straffas med fängelse upp till tre år. [...] I Lettland kan man få 3 månader i fängelse om man skriver att Sovjet befriade landet 1944. Ett förslag på en lag i Ryssland som ger 5 månaders straff om man inte påstår motsatsen. Hur ska den rätta tolkningen av de svenska plundringarna under Trettioåriga kriget, eller över de kollektiva steglingarna av edsbrytande civilbefolkning under Skånska kriget se ut för att undvika rättslig påföljd? Det räcker inte att mäta handlingarna mot den tidens krigslagar utan det ska nu ske mot moderna uppfattningar av vad som konstituerar ett krigsbrott.